antidepressivo.

Ursäkta, men mitt liv är skithärligt just nu.

Vakna i sydeuropa i morse. Typ. Astrid Gilberto sjöng en ful bossanova på portugisiska, jag hörde polska byggnadsarbetare gräla ifrån den öppna ballekongdörren. Satte på mig min kanariegula klänning, tänkte att detta är nog dagen för gul klänning. Och röda lacksskor. Det var det inte. Ty den dagen kommer aldrig. Jag tog ett par danssteg och förstod att det var sista dansen i gul klänning. Kanariegult och aidshy matchar ej.

Fest ikväll. Fest var kväll. Inbjuden på nåder. Måste sköta mig.
Mitt liv är så gött. Jag förtjänart verkligen.