sorti

Tänk dig följande scenario: Du är på ett cocktailparty och har vecklat in dig i en diskussion du egentligen inte behärskar om socialliberalism och om att all konst är småborgerlig. Dramaten är också borgerlig, säger du, provokatören. Den du samtalar med är någon du beundrar djupt, någon med hjärna. Hon lyssnar tålmodigt medan du argumenterar som om vore du någon som skulle avrättas i gryningen. Så säger hon; "Ni unga. Ni har en så förenklad syn på tillvaron. Ni utger er för att ha höga ideal, men allt ni någonsin gör kulturpolitiskt är att gangna era egna syften. Jag skulle vilja säga att er generation är de största bakåtsträvarna jag sett i mitt yrkesverksamma liv." Du vacklar till. Inte av tillrättvisningen, utan för att du plötsligt blivit yr, benen vill vika sig, du får inte luft. Hon, Hjärnan, säger; " Hur är det fatt? Mår du inte bra?" Du sätter dig på huk på golvet för att inte falla och slå huvudet i sten, du ser på hennes svarta damskor med guldspännen. Spännet har formen av ett lejonhuvud. Du tänker att det var de fulaste skor du sett på mycket länge. "Jag hämtar ett glas vatten" säger hon, Hjärnan, och skyndar mot baren. Folk runt er tittar underligt. De tror att du är full. Att du är någon ur arbetarklassen som inte kan föra sig i de fina salongerna. De vet inte att du endast druckit ramlösa. De vet inte att du glömt något den dagen, något basbehov, att äta? Du springer ner till toaletterna. Du stannar där tills yrseln går över. Sedan tar du en taxi hem. Du tänker att din entré i kulturetablissemanget blev lika hastig som din sorti. Din vän stannar. Du tycker att din vän borde följt dig hem.