himmel över barcelona.

Det var en oändlig sommar. Jag jobbade alla veckor utom två då vi reste till barcelona där vi bodde i en vindsvåning brevid ett torg med en fontän. Det var flickerna och jag. Om kvällarna satt vi på vår takterass och såg ut över staden, berget och barcelonahimlen. Från toaletten såg man havet.

Jag tänkte mig att vi skulle gå till La sagrada familia och lägga vår hjärtesorg på altaret som en symbolisk handling. Sedan skulle vi resa därifrån utan den. Men när vi kom dit fanns där inget altare. Och ingen hjärtesorg att offra. Det fanns bara skratt och dans till gryningen och något annat, någonting mjukt som låg lindat kring bröstet.

Och varje skymning skiftade himlen i olika nyanser. På torget stod en panflöjtsindian och spelade abba var kväll i väntan på att staden skulle vakna till liv igen. Och flickerna tog på sig sina klänningar och satte rosor i håret och väntade på att klockan på varuhusets tak skulle bli midnatt så att de kunde gå ut och äta middag och förlora sina hjärtan till vackra män som bara kunde älska andra vackra män.

När vi lämnade barcelona var himlen grå.