stockholmshimmel.

Om kvällarna, strax innan tio då solen gick ned över trubadurer och turister, gick jag till Ivar Los park på mariaberget. Jag satt i gräset på mitt lapptäcke intill sommarlovsfirande stockholmsungar som rökte på och kärlekspar från alla världens hörn som förlovade sig typ. Det var trevligt.

Detta var sommaren då jag fick en helt ny kärlek till staden. Till asfaltssommarn. Jag hade inga vänner alls i stan. En och annan kom och packade om sin väska, vattnade sin blomma, log och vände om. I övrigt var jag ensam. Det gjorde mig inget.

En dag var jag på Ingarö. Hela den dagen tänkte jag på Mikael Persbrandt. Han bor där. Även när jag åt min medhavda matsäck tänkte jag på Mikael Persbrandt. Varför vet jag inte riktigt. Jag försökte läsa en bok men hade svårt att koncentrera mig. På grund av Mikael Persbrandt. När det blev kväll åkte jag hem.

Innan denna sommarn hade jag ingen aning om betydelsen av solnedgångar.