"And hey, let´s be careful out there!"

Hallå jag är så Cagney & Lacey idag! Väskan, skorna, allt. Jag ser ut som min mamma gjorde på tidigt 80-tal när hon tog bussen till jobbet och jag stod kvar på busshållsplatsen och grät.

Look at me now! Det undermedvetna har gjort att jag bearbetar barnets seperation från modern genom att som vuxen kvinna sätta på mig en mammakjol med ashög midja och vit blus och mammas skor från sent 70-tal och liten kofta. Och utborstat hår! Alla kammade sig på tidigt 80-tal, vad hände med det? Det är bara Lars Adaktusson som är noga med att kamma sig nuförtiden. Alla i Lars familj har very rich hair, fluffigt liksom, de måste ha väldigt bra hårvårdsprodukter i den familjen.

Jag minns hur min mamma alltid kammade till sig innan hon skulle gå in på ett möte, lite snabbt sådär. Hon blev fin tyckte jag. Mamma hade alltid finskor med sig i väskan, ibland bara en tygpåse enbart anpassad för detta ändamål. Hon gick hemifrån i fotriktiga skor och svidade sedan om till festskor på plats, i hallen, lite i skymundan sådär. Rutinerat på nåt vis. Själv sätter jag på festskorna från scrath, hemma i min hall och går ut i snöstorm. För jag tar taxi.

Någon kollade lite igenkännande på mig på vägen till jobbet, det var ingen jag kände. Jag tror att hon kanske misstog mig för Cagney. Eller Lacey. Eller Laura i Remington Steele. Henne vill jag helst vara lik. Eller så trodde hon jag var Kirstie Alley i Cheers. Eller Cybil Shepard i Par i brott. Eller Kojak, jag vet inte. Jag är lik alla från tidigt 80-tal. Jag tror att alla som ser mig hör ledmotivet från Spanarna på Hill street i sin inre jukebox. De bara: " Men det är ju hon! Hon som var hooker i ett avsnitt men som Frank Furillo hjälpte så att hon fick börja jobba på stationen som sekreterare! Oh my god, hon har inte åldrats en dag sedan 1982. Unbelievable."

På morgonen passerade jag Natur och Kultur, bokförlaget. Det är min drömarbetsplats. Ända sen jag var nitton och Peps bodde på Floragatan har jag velat jobba där. Och ha precis den här looken! Kläderna matchar huset perfekt, som att de var gjorda för att enbart bäras i Natur & Kulturs lokaler. Jag skulle ha glasögon också. Förstås. Varje år kollar jag mig med förhoppningen att jag har fått nedsatt syn, besvikelsen är total när optikern säger att jag har perfekt syn. Jag älskar glasses, det är ett sånt totalt straff att ha bra syn alltså. Alla i min familj har skitdålig syn, de märker inte när man kommer in i rummet typ. Medan jag fick värsta falkögat. Why Lordi? Again, är jag The Butchers daughter? Svara ärligt mother, ja eller nej.

Nu ska jag träffa tjejorna och kolla på fotboll. Men åh vad det passar dåligt att göra det i såna här fina early eightieskläder. Jag får gå hem och byta om. Det blir ändå lagom att komma till andra halvlek, första är ju bara långtråkig ändå. Tjejorna och jag ses på den här kvarterskrogen på Rörstrandsgatan under vm, ingen saggig sportsbar, utan ett snyggt ställe där man kan läppja på sin roséspritzer och skvallra samtidigt som man ser matchen. Man kan även sitta med ryggen åt bildskärmen om man vill. Passar mig, Cagney, perfect.