Det är inte resan som är målet

Här är mina topp tre pain in the A-resor:

1. Jag är ung och är i Dahab, Egypten över ett veckoslut. Mina vänner Orly och Tami stannar i en vecka och jag tar ensam bussen till Israel. När vi åkt en bit visar det sig att vägen regnat bort. Eller blåst bort kanske, det regnar väl inte så mycket i öknen, i alla fall så fanns det ingen väg. Hela bussen består av stenade engelsmän som varit på knarksemester. Vi är mitt ute i nowhere, i Sinaniöknen. Vi ska övernatta i ett beduinläger. Jag är lätt nervös och tyr mig till två amerikaner som jag uppfattar som gay, men jag är inte säker. En av beduinerna kastar underliga blickar på mig. Jag ser hans tänder blänka till i mörkret när jag ska sova. Det är iskallt, jag är livrädd och fryser. Beduinen närmar sig. Jag väcker Mark, amerikanen, och säger att jag är rädd. Han säger att jag kan få sova mellan honom och Jamie. Det gör jag men är osäker på om det är bra eller en dåligt. Är det en invit? Beduinen som varit så nära att krypa ned i min bed drar sig nu tillbaka. Jag klarar mig helskinnad genom natten men sover inte en blund.

2. På ett flyg till Frankrike hamnar jag bredvid en rödlätt man med tics. Han fnyser ut luft genom näsan i tresekunders-intervaller. Först ett fnys, sen ett till, några hundradelars uppehåll och sen tre fnys till. Så håller han på. I fyra timmar. Jag kan inte läsa, inte sova, jag kan knappt äta. En rödlätt karl med tics är visar sig mer plågsamt än barnskrik. Vi landar i Paris, jag går på flygbussen, en plats är ledig. På sätet jämte sitter en rödlätt man och fnyser. Jag tror att jag ska gå bananas och har lust att säga; ”Excusez moi sir, the sound you´ve been making for the past hours belongs to an animal. You monsieur, are a part of the human rase, in case you haven´t noticed. You are not a sealion sir. Still, if you consider yourself as one, please get off this bus and go to the sea where you belong.”

3. Lisa och jag är aupairs. Under nyårshelgen blir jag utlånad till Lisas familjs bästa vänner. Jag ska ta hand om en tvååring under de båda familjernas solsemester. "Min" familj har en fet SUV, i den sitter en vacker fru, en våldsam make, en asjobbig tioåring som spottar och slåss nonstop och en bedårande tvååring. Jag förstår inte deras språk, de säger kanske tre meningar på engelska under hela resan som tar sex timmar. Så snart vi kört ur staden höjer mannen ljudet på sin giant stereoanläggning. The rivers of babylon strömmar ur högtalarna. Oh no. Vad som helst men inte detta. Inte Boney M. Jag hatar Boney M med en glöd så stark att den kan bränna upp en åker.
Ljudet på stereon är så högt i baksätet att det vibrerar inombords. Tvååringen kan inte sova pga av den höga volymen, han gråter av trötthet. Violent man löser detta genom att höja volymen så att han slipper lyssna på barnagråten. Tioåringen försöker påkalla sina föräldrars uppmärksamhet och skriker för att göra sig hörd. Greatest hits av Boney M går på repeat i sex timmar. Jag vill dö. När vi når semestermålet byter mannen skiva. Jag är helt utmattad av tortyren och sitter och stirrar tomt framför mig när Bee-Gees börjar sjunga. Oh gawd, släpp ut mig.

Nyårshelgen var sedan jättekul, jag och Lisa fick dela på en svit på hotellet och gå på drinknight och ta nattdopp i poolen och ha det glammigt. Frågan är om det var värt det. På hemvägen spelar Violent man Ub40 på högsta volym. Hela. Vägen. Hem.