Hej hej Monika

Går till 7-11 på min gata på väg till jobbet för att köpa en liten yogurt till frukost. Utanför butiken, precis vid ingången, sitter ett printat A-4. Texten lyder:
"Kärleksförklaring till Monika
Vi träffades när vi red och har nu har vi varit tillsammans i två år bla bla bla..."
Alltså, jag hinner inte läsa längre än till första meningen trots att jag läser jättesnabbt för jag tänker jättesnabbt också. Jag tänker " är det här bra eller dåligt, här kan jag ju inte stå och läsa för då tror ju alla bergis att jag är monika pinigt jag drar" så jag går.

På väg till t-banan kan jag inte bestämma mig; var det charmigt eller cheesy av monikalovern? Kärleksförklaringen innehöll ju säkerligen ett litet frieri på slutet, var det ett bra eller dåligt sätt att fria på? Overkill? Det kanske var ett internt skämt dem emellan, typ städar du inte så friar jag på 7eleven, eller nåt. Hursomhelst så blev jag lite glad på något sätt, för kärlek är väl alltid bra tänker jag, även den på ett skrynkligt A-4 en regnig morgon. Känner Monika som jag eller sitter hon på Arlanda express i denna stund?

En kvart senare, i t-banan, springer jag på en bekant. Han ska gifta sig berättar han och han är så kär, så lycklig, har aldrig känt så här bla bla. Har du inte? tänker jag för jag har sett honom med åtskilliga flickvänner och varje gång är det; "så kär, så lycklig, har aldrig känt såhär"... Men vänta nu. Han har ju alltid känt såhär. För alla. Alltid. Nu känner han extra mycket så för att han trettifyra och old och har panic och då måste han tro att det känns extra bra den här gången. Jag är inte cynisk nu, jag tycker bara att han är onyanserad.

Det slår mig inte förrän en stund efteråt, på tåget. Visst heter väl hans tjej...Monika?