Outsider

Jag var bjuden på bröllop. Gaybröllop. Temat var Tusen och en natt.
" Hur ska man klä sig då?" frågade jag.
" Tänk Tusen och en natt fast åt det eleganta hållet" fick jag till svar.
Okeej. Lätt.

Två timmar före ringde Ashrin, min " plus one" till festen, sig sjuk. Hon låg hemma på sin brits med feberfrossa. " Nej men snälla, ät alvedon, ta lite whisky, bit ihop. Du kan inte överge mig nu! Jag känner bara en på hela festen och det är ena bruden. Följ med snälla, jag gör vad som helst, jag kan bli surrogatmamma till dina barn om du inte orkar föda dem själv sen, bara du kommer med!" Njet. Hon var obevekelig.
" Nä nä. Föd dina barn själv då. Tråko."

Den absolut mest utsatta, hotande och dödsångestframkallande situation man kan utsätta mig för är att tvinga mig gå ensam på fest. Du vet, man blir bjuden av nån som är utanför ens bekantskapskrets, man säger " ja vad trevligt" och undrar varför man sa så, för nu är man ju tvungen att gå. Så åker man till den där lägenheten som man aldrig tidigare varit i, man har mainstreamkläder, man kommer sent för man tänker att då kan man gå snabbt utan att det märks. Värden, som är den man känner, öppnar och säger vad kul och föser fram nån tjej som är hans flickvän. Man sträcker fram handen och presenterar sig för man har aldrig setts tidigare och knappt hört hennes namn och man trycker hennes hand fast lite för hårt.

Sen går man runt ett varv och kollar på tapeterna, värden och tjejen är busy i köket, man går dit för att undrar var de köpt den fina tapeten i hallen och småpratar lite trevligt, man är lättad över att de tilltalar en tillbaka, det ringer på dörren, tjejen rusar dit och nu har det ställt sig nån tjock kille mellan en själv och värden, så man kan inte tala mer. Och där står man.

Det sitter några runt köksbordet, de är inne i ett samtal och skrattar och gestikulerar, en stol är ledig, man vågar inte gå dit, vill inte tränga sig på, vara påflugen, needy och jobbig. Vill ändå, tala med dem, men vad ska man säga? Hej, jag heter...nä. Hej, hur känner ni...nä. Hej, är ni kompisar till...nä. Hej, vad dricker ni...dubbelnä.

Jag hatar, hatar, hatar det. Och jag hatar att människor inte ser andra, de som känner alla, hur svårt är det för dem att säga kom och sätt dig här? Så man står kvar och väntar på att tjocka killen ska vända på sig så att värden ska kunna presentera oss, eller kanske, man själv presentera sig för honom. Det gör han inte så man undrar för tusende gången varför man utsätter sig för sånt här, nånstans tror man ju på att faca sin fears, men i detta läget vill man bara svimma, dö, förmultna alternativt gå hem. Men det är för tidigt, man har bara varit där i 37 minuter, man ger sig själv 45 minuter och överväger att slå en flaska i huvet så att ambulansen ska komma och bära ut en och därmed ge en ett legitimt skäl att lämna festen.

Med detta i åtanke stod jag alltså igår klockan sex, facing the facts att jag skulle på bröllopsfest klockan sju. Ensam. I maskeradkläder. Åka pendeltåg till förorten i haremskläder för jag inte hade råd med taxi.
Jag ringde min syster i panik och började nästan gråta när hon inte svarade. Ingen annan i hela telefonboken svarade heller. Tårarna helt nära nu.

Då hände det. Jag passerade McD och där satt två unga jag känner. Vad ska ni göra ikväll då, försökte jag lite trevande. " Gå på tjejmiddag," sa den ena. " Gå hem och läsa Expressens sportbilaga" sa den andre, vi kan kalla honom PB (pretty boy som han föredrar att kallas). "Snääälla, gå med sa jag. Du får en hundring." " Okej," sa han eftersom han är student och behövde pengarna.

Sen var det roligt, brudarna var fina och glada. PB slängde sig genast om halsen på den ena trots att de aldrig träffats tidigare (han connectar obviously snabbare än jag). Hela stället och alla gästerna var helt galna, vi bara skrattade. Eftersom Pretty boy tillhör OC-generationen visade han mig även många fina, nya danssteg. Det var lärorikt.

Så Pretty boy, du är världens sötnos! I owe you en hundring och du ska få glass och saft också. Tack! Du räddade mitt liv.