Vi behöver linjemän på stan

Jag tänker inte skriva om sport.

Rocky och valde att sitta vid ett bord bakom bildskärmen på en restaurang och beställde allt på hela menyn och fick perfect service och presentation av all mat eftersom vi var de enda som åt under matchen. Det bästa med igår var att när jag träffade Rocky utanför Åhléns - eller Oleáns (Ålääns) som vi kallar det för att få det att kännas lite mer Le Bon Marché ( fast det hjälper inte för entrén och hela Queenstreet är hideous)- så var hon Lacey! Gravid i kjol och bruna knästrumpor i kilklack med läderremmar och brunt hår. Precis som Lacey för hon är ju den ansvarsfulla mamman medan Cagney har ett lite mer brokigt privatliv kan man säga. I serien alltså.

Sedan, efteråt, missade Cagney & Lacey en helt proppfull t-banevagn där alla bara vrålade vi älskar sverige på bästa nassemanér och i den vagnen stod en svenskalärare som jag älskade. Jag fick promenera genom stan och då såg jag hur några ur den distanslösa OC-generationen intagit en SLbuss med passagerare och busschaufför i. De stod och gapade på taket och gungade så att den höll på att välta. Sick generation. Sen klev jag rakt i en blodpöl och killen som gick framför mig fimpade sin cigg så den kom på mitt ben. Sick, sick.

Linjen mellan folklighet och svennighet är tunn. Innan match är hela stan som en öppen Lasse Berghagenfamn, och sen, 2x90 min senare, är det grisfest, vattenfestival och göteborgskalas på en gång. Det är det jag inte pallar med sport. I freakin hate it.