på spaning efter den tid som flytt.

Kulturfestival i stan och nog för att man är en person som skyr folkfester, men kulturen! kulturen skyr man icke. Så man går på fina konserter på torg och sitter på dansmuséet tillsammans med sin manvän och alla som var politiskt aktvia år 1968. Kulturfestivalen tillhör dem. Och de dansar och är fria och minns den tid och som flytt, och de kan alla verser i de franska sångerna och de griper efter handen på sin älskade och vaggar till musiken och det är så vackert alltsammans.

Idag lyssnar jag på den typ av musik som tuffa undomar lyssnar på. Och jag tänker för mig själv att jag är så glad att jag slipper vara en tuff ungdom. Jag är mer intresserad av kaffebröd än ungdomskultur nuförtin. Allting blev så väldigt mycket trevligare efter att jag passerat de tretti, jag kunde sväva fri i tanke och själ och behövde aldrig mer väga mig.

Ikväll ser vi bio i tantolunden och på kulturhusets tak, sedan går vi hem och bränner våra bh´s och färgar håret hennarött. Amen.

en människa en ö.

Jag är dönervös inför en grej imorron. Jag vill inte säga vad det är. Det är lite pinsamt, det hela. Kanske att jag säger det i efterhand, vi är ju ändå vänner du och jag.

Idag har jag tänkt på konstnärer. På en galen konstnär i trakten som gör stora statyer och all möjlig galenskap i trä. Calle Öhrnmark heter han. Han bor i ett träland han byggt åt sig själv. När jag var liten var klassen på skolresa där. Häromdan, när jag var på visingsö cyklade jag förbi ett vitt tempel som en annan konstnär gjort som nån sorts installation. Det var snyggt. Jag tänker att öar lämpar sig väldigt fint för konstnärer. De får nån sorts fristad där. Öborna ba; ja vad kan vi säga om den tokfrans, han är ju konstnär. Och så accepterar de konstnärssjälar och låter dem bygga lite vad dom vill. Så tänker jag att det förhåller sig med konstnärer och öar.

Godnatt.

flickan i röda byxor.

Tre nätter i rad har jag drömt om en flicka i röda kläder. Hon har röd jacka, röda byxor i manchestertyg och röda träskor. Jag skulle uppskatta hennes ålder till fyra år. Hon har downs syndrom. Jag drömmer om allt möjligt, om att jag är på jamaica, att jag är gatuflicka i prag, att jag träffar min klasskamrat pontus å. Och hela tiden håller sig den lilla flickan intill mig, söker min hand. Vem är hon? Tänk så är hon min lilla skyddsängel som jag inte kan se i verkliga livet men som visar sig i drömmen. Det är en fin tanke, att ha en ängel i röda kläder vakandes över sig.

ett brev.

Hej. Här kommer brev från pensionärskolonien.
Det regnar hela tiden i den här stan. Jag har gjort en spellista med lessna gubbar. Och en med gamla sånger som jag älskar, älskar, älskar.
I övrigt, inget att skriva hem om.
Jo, min niece Tudor 5 har gjort slut med sin kille. Igen. Det var igår. Första gången gjorde hon slut för att han alltid hade kråkor i näsan. Så han snöt sig och kom med blommer och så blev de ihop igen. Denna gången vet jag inte riktigt vad som gick snett. Bristande kommunikation kanske.
Pensionärerna tittar på teve om kvällarna. Jag har blivit så känslig för rörliga bilder att jag grät mig genom ett reportage från georgien. Sen ville jag inte se teve mer. Jag har inte läst en bok på årådar. Men jag har badat litegrann. Det var då jag förfrös det allra finaste. Jag hoppas det tinar opp.

kram e.

höst,bröst,tröst.

Det finns någonting djupt trösterikt i de allt mörkare kvällarna, i kylslagna vindar och överblommade trädgårdsland. Jag tycker det. För då vet man. Att allt snart är som vanligt igen. Alla kommer hem till stan, alla ser film, alla har kofta och tänder ljus och lyssnar på lugna favoriter 104,7. Utom jag.

Höst är min bäste vän.

Om sommaren, tillvaron helt drömsk, verklighetsfrånvänd. Om hösten, regn och varda. Älskar varda. Rutiner och varda, kan inte vänta.

Ok, jag har tjyvstartat lite. Genom att lyssna på freddie wadling hela sommarn. Han är bra fin. Och hela fläskkvartetten förresten. Jag har inte riktigt kommit över att jag inte gick på tom waits i barcelona. Men kanhända att jag ser honom en dag och kan säga förlåt.

regression.

Kommer du ihåg när vi var små och talade tvärtomspråket? Jag minns och det händer att jag gör det nu. Nu när jag är med mina föräldrar. Och jag dricker läsk och sitter framför datorn hela tin och lyssnar på musik och sen pratar jag i telefon jättemycket också. Med min syrra. Hon är sjuk. Bihålorna vetdu. Hade hon bott hemma hade vi kunnat tala i interntelefon. Anyhow. Nu tänker jag på en kompis till min kompis Mattias. Han var gift, men så en vacker dag sa frun du jag har hittat en annan karl, en som är mycket finare än du. Varsegod att flytta ut. Och det gjorde han men han hade ingenstans att ta vägen så han fick flytta hem till sina föräldrar i småland. Där låg han i sitt pojkrum och tittade på sina idolplanscher i taket och lyssnade på ballader från 92. I ett år låg han där. Erkänn sorgligt. Det kan hända den bäste. Erina ger livsråd: Håll dig väl med dina gamle föräldrar, du vet aldrig när du står på deras tröskel med mössan i hand och skägget brevlådan och har sålt smöret och tappat pengarna.

fast jag flytta hem till mattias och sen till cari när jag skilde mig men obs! det var innan de hade värdiga liv, nuförtin hade det blivit highway to hell direkt dvs småland.

utflykt.

Så. Jag åkte med gamlingarna till den där långsmala ön i vättern som vi besöker en gång om året. På sommarn. Vi cyklar på den och från varje år finns följande foton:
Mama och erina vid hästhagen.
Papa och erina badar.
Mama och Papa cyklar.
Erina åker färja.
Erina äter glass.
Erina är ful.
Gamlingarna i solnedgång.
Man skulle kunna göra en liten bilderbok av det egentligen.

stockholmshimmel.

Om kvällarna, strax innan tio då solen gick ned över trubadurer och turister, gick jag till Ivar Los park på mariaberget. Jag satt i gräset på mitt lapptäcke intill sommarlovsfirande stockholmsungar som rökte på och kärlekspar från alla världens hörn som förlovade sig typ. Det var trevligt.

Detta var sommaren då jag fick en helt ny kärlek till staden. Till asfaltssommarn. Jag hade inga vänner alls i stan. En och annan kom och packade om sin väska, vattnade sin blomma, log och vände om. I övrigt var jag ensam. Det gjorde mig inget.

En dag var jag på Ingarö. Hela den dagen tänkte jag på Mikael Persbrandt. Han bor där. Även när jag åt min medhavda matsäck tänkte jag på Mikael Persbrandt. Varför vet jag inte riktigt. Jag försökte läsa en bok men hade svårt att koncentrera mig. På grund av Mikael Persbrandt. När det blev kväll åkte jag hem.

Innan denna sommarn hade jag ingen aning om betydelsen av solnedgångar.

himmel över barcelona.

Det var en oändlig sommar. Jag jobbade alla veckor utom två då vi reste till barcelona där vi bodde i en vindsvåning brevid ett torg med en fontän. Det var flickerna och jag. Om kvällarna satt vi på vår takterass och såg ut över staden, berget och barcelonahimlen. Från toaletten såg man havet.

Jag tänkte mig att vi skulle gå till La sagrada familia och lägga vår hjärtesorg på altaret som en symbolisk handling. Sedan skulle vi resa därifrån utan den. Men när vi kom dit fanns där inget altare. Och ingen hjärtesorg att offra. Det fanns bara skratt och dans till gryningen och något annat, någonting mjukt som låg lindat kring bröstet.

Och varje skymning skiftade himlen i olika nyanser. På torget stod en panflöjtsindian och spelade abba var kväll i väntan på att staden skulle vakna till liv igen. Och flickerna tog på sig sina klänningar och satte rosor i håret och väntade på att klockan på varuhusets tak skulle bli midnatt så att de kunde gå ut och äta middag och förlora sina hjärtan till vackra män som bara kunde älska andra vackra män.

När vi lämnade barcelona var himlen grå.