by and by

Har hört från flera håll att kommentarsfunktionen här är lite sönder, det gör mig så glad. För då kan jag tänka; Ah, that´s why.
Ungefär på samma sätt som när man kontrollerar att telefonen inte är sönder när någon man vill ska ringa inte gör det. En hel dag går man och kontrollerar att den inte är sönder. Men det är den inte. För andra ringer på den. Så då tänker man att det måste vara något fel på den andres telefon. Eller att han kanske dött plötsligt. Så måste det vara tänker man, och släpper det. Låt de döda få vila i frid.
Eller när man är ute på nåt ställe, man har sitt finaste läppstift men ingen kollar på en och man tänker; Ja, ja. De är väl gay.

I forget to remember to forget

Jag är på landet. Vid vattnet. Det är vackert här. När jag är på landet brukar jag mest sitta inne framför datorn och ladda ned musik och läsa skvaller. Det är mina två intressen. Och sova. Jag kan sova en hel dag här. Just nu undrar jag varför Alex Schulman inte är på Sigge Eklunds bröllop. Katrin ska ju dit. Underligt.

På landet är det kräftskiva var helg. Egentligen gillar jag inte kräftor så mycket. Men jag vågar inte säga det.
Skaldjursplatå, det gillar jag! Jag skulle vilja äta skaldjusplatå var dag. Det är vad jag kallar festlig mat. Det och fondue. Jag tycker det är roligt när maten presenteras i något högt. Vad det är i grytan/på platån spelar mindre roll. Bara det är högt. Skethögt.

(ps. kolla elvis osäkra min på rosa bilden, den är så fin. Älskar när folk ser osäkra ut i ansiktet, jag tänker då att de är som jag. Elvis är som jag. Förutom att jag inte är notoriskt otrogen. Eller rockstar. Eller dollarmiljardär. Eller död för all del.)

one track heart.

I takt med att man blir äldre blir man allt mer egensinnig. Saker i ens karaktär förstärks. Man märker det inte först, det bara smyger sig på. Man får små märkliga egenheter, blir mer särpräglad. Jag har tänkt på det den senaste tiden.

Och man har alla de här vännerna omkring sig, de trofasta, de fina, och man tänker att utan dem skulle man dö. Och ibland har man någon i sitt liv som bär ens matkassar och man vågar inte kalla det för något men man sneglar i smyg och man vill. Man vill så gärna. Kalla det för något.

Så tänker jag; Men vet de? Fattar de hur konstig jag är? Märks det?
Och jag tänker att de vet. De vet och de förstår och man hoppas att de ska stå ut.

Ibland går man hem, det kanske är en sensomarnatt, det kanske var igår. Och hjärtat är helt tungt och man försöker säga det till Gud. Man ska just somna och allt man orkar säga är;
Du vet.
Och man tänker, inbillar sig i all sin naiva fåfänga att han säger;
Jag vet.

she´s not you

Elvis var förlovad med Ginger Alden den sista tiden. Det var hon som hittade honom död. Jag tror att Elvis älskade Ginger Alden. Så mycket han kunde förmå sig att älska någon. Kanske räckte det för Ginger Alden. Allra mest och allra minst tror jag Elvis älskade sig själv. Och jag, jag vill ju tro att Elvis aldrig riktigt slutade älska Priscilla. Men det är ju jag det.

come what may

De hade inget drömäktenskap precis, den gode Elvis och den unga Priscilla. Det har väl ingen förresten. Särskilt inte celebs. För de har stora egon. Jag tror inte att Priscilla var nåt offer i det här, när hon var tonåring kanske, men inte sen. De var nog ungefär lika goda kålsupare båda två. Som i de flesta äktenskap. (Fast männen är värst of course. Slår ihjäl fruar och har sig.)

Elvis om uppbrottet: "Our divorce came about not because of another man or another woman but because of the circumstances involving my career. I was traveling too much. I was gone too much."

Priscilla: "I mean, I had probably an illusion of being the wife that, you know, I wanted to create a home. I wanted to have children. I wanted him to be a husband. It was never going to be that way. It couldn't be that way."

Priscilla om Elvis, egot; "I lived somebody else's life. It was never about me, it was really about him on every level."

Elvis om Priscilla; "You can love someone and be wrong for them."

Priscilla om vänskapen efter skilsmässan: "I lived a really wonderful life with this man and even after our divorce, it was incredible. We had a closer bond, probably because the effort was off and there was just a purity. We realized that we liked each other, and that's very special."

När fått beskedet att Elvis var död beskriver beskriver hon sin känsla som; "The sun went out."

Solen hade gått ned för länge sen för Elvis & Priscilla, när Elvis dog försvann den för gott.

a hundred years from now

Priscilla träffade Elvis när hon var fjorton år gammal. Hennes styvfar var stationerad vid den militärbas i Tyskland där Elvis gjorde lumpen. Elvis fattade omedelbart tycke för den unga flickan. När Priscilla gått ut högstadiet lyckades Elvis övertala hennes föräldrar om att hon skulle få komma och bo hos hans far Vernon, i närheten av Graceland.

Elvis var bortrest mycket, Priscilla var oftast ensam. Elvis reste till Hollywood för att spela in en film tillsammans med Ann-Margret. De två blev ett par. Elvis packade Priscillas väskor och skickade hem henne till hennes föräldrar.
Writers note: Hur kunde han göra så? Krossa hennes rosa lilla hjärta så totalt, brutalt, hänsynslöst. Hon var ju bara en liten flicka.

Elvis fling med Ann-Margret brann ut lika snart som den blossat upp. Elvis skickade ett telegram till Priscilla. Hon kom tillbaka. De var av och på under några år. Elvis friade, de förlovade sig och gifte sig. Priscilla födde en dotter exakt nio månader efter bröllopet.

I takt med att Elvis karriär gick allt sämre, ökade doserna av läkemedel och alkohol. Elvis fortsatte ha andra kvinnor vid sidan om Priscilla. Sådana är alla framgångrika snubbar. Andra också, även de framgångslösa (writers note).

Efter att ha känt Elvis i nitton år, varav fem år som gifta, lämnade Priscilla Elvis.
Hon rymde från Graceland tillsammans med sin tränare. Hon tog med sig Lisa Marie, Elvis enda barn. Några år senare dog Elvis.

write to me from naples

Vi såg en film, Anna och jag. Den var fin. The secret life of words hette den. Anna nickade till några gånger under filmen. Det brukar hon göra.

När Anna var ung läste hon filmvetenskap. Ibland begav hon sig ut på äventyrliga resor. En gång åkte hon båt till Sydamerika. Anna bor i samma kvarter i Vasastan som hon föddes i. När hon var barn gick hon på matinéer på kavartersbion varje söndag. En del söndagar såg hon flera filmer. Hennes mamma tyckte inte om att hon " rände på bio stup i kvarten". Det brydde sig inte Anna om.

Anna arbetade på Sveriges radio. Hon brukar berätta för mig om den tidens stora skådespelare. Det tycker jag om.

"Somnade du, Anna?" frågade jag när vi kom ut från Zita.
"Nä, det gjorde jag inte" sa Anna.
"Så bra då. Kom, så följer jag dig hem."

are you sincere

Detta är den i särklass snyggaste bild på Elvis jag sett. Han ser ut som någon annan. Någon samtida rocker. Jag lyssnar inte på Elvis men jag lyssnar på Belle and Sebastians A century of Elvis. Det är så långt jag kan sträcka mig.

Elvis hade en tvillingbrorsa som dog vid födseln. Vad han hette? Tolvis.

Nä.

Jesse Garon hette han. Jesse Garon & Elvis Aaron fick aldrig lära känna varann. Kanske fattades han Elvis hela livet.

aloha oe

Mina vänner och jag planerar ett homecoming party. Alla förenas efter sommaren. Som en sorts kick off, höstupptakt, sommaravslutning. Jag har en idé om att kröna en homecoming queen, typ att den som hade den tråkigaste sommaren får en krona på huvet. Och får dansa i mitten när alla står i en ring runtom och klappar händerna och matar henne med tårta. Och sen kanske vi bär hem henne i kungastol.

Ja, vi är 30+, jag vet, men vad ska vi göra liksom? Vi är retards, det finns inte så mycket mer att säga. Livet blev inte som vi trodde.

fame and fortune

Det är en stjärnklar natt. I stan ser man inte när det är stjärnklart. Man missar stjärnorna, det är synd. Jag skulle vilja bada. Men jag vågart inte. Vattnet är mörkt, hotfullt. Luften börjar bli hög och klar. Kvällarna kyligare. Kräftorna godare. Det är fräscht. I sommar har allt vart så ofräscht, tungmetallregnet, astmaluften, avloppsvattnet, stieg larssontriologin, kulturdebatten, våldtäkterna, jag.

Höst, kom med din fräschör.

almost always true

Elvis & Priscilla på semester. Priscilla har klippt sig. Elvis gillade tjejer med mycket smink. Priscilla var en sådan tjej. Jag är inte en sådan tjej. Men jag skulle vilja. Då skulle jag kunna få en kille som Elvis. Den sena versionen of course, young Elvis hade jag inte haft en changs på.

a big hunk o´love

Här ser vi elvis köpa bil av en go gubbe. Det intressangta med detta foto är att det är taget ur mitt privata fotoalbum. There´s just so much more to me than you know. Det är allt jag kan säga.

Har letat bilder på en tjock elvis, det finns ej så många. En tjock, matmissbrukande elvis får oss alla att må bättre än en smal, lyckad elvis. Sådan är människan. Jag vill att vi ska må bra.
På denna bild är han av normalvikt men jag gissar att han har mage och fett på ryggen. Jag skulle uppskatta hans vikt till 85 kilo. Det skulle inte förvåna mig om jag har rätt. Det händer så ofta att det slutat förvåna mig.

Okej, här kommer ett recept på elvismacka, ett lätt sätt att bli tjock på och därmed glädja andra:
Tag två vita brödskivor
Bred ena sidan med jordnötssmör
Mosa en banan på den andra skivan
sätt ihop dem
Stek dem i baconfett & ät ett halvt kilo bacon till
Drick litervis, lods of cola till
Viktigt! Ät inte en macka, ät arton.
Glöm inte desserten. Vad det är orkar jag ej googla, men gött är det säkert.

we can make the morning.

Elvis hade några fantastiska låttitlar. Exempelvis "Cross my heart an hope to die", eller " Just tell her Jim said hello" . Enbart Elvissongs i rubrikerna nu.

Jag har börjat dagdrömma igen. Ha livlig fantasi. Den, dagdrömmen, har ingenting med det riktiga livet att göra. Den är undatagen vardagen. Undantagen all form av realism. Det som händer huvudpersonerna i dagdrömmen kommer aldrig hända mig. I denna parallella overklighet har jag levt, flytt till så länge jag kan minnas. När jag var liten blandade jag ihop de båda världarna, hade svårt att skilja dem åt. Jag talade med karaktärer i dagdrömmen (sk låtsaskompisar) långt upp i skolåldern. Högt. Människor trodde jag var schitzo.
Dagdrömmen har kommit allt mer sällan på senare år. Det har med tid att göra. Dagdrömmen kräver tid, avskildhet. Jag tycker om att att vara ensam. Tycker nästan aldrig det är tråkigt. Det är för att jag lever då, där i dagdrömmen. Fantasi är en säregen liten vän att leva med.

(Ni ba; "Skiter la vi i, skriv nåt fantasifullt då om du nu har så himla kul i dina dagdrömmar". Sorry folks, jag kan inte. Har sån dålig fantasi.)

crying in the chapel.

Det nåt visst med att komma hem efter det att tidningen anlänt. Det är nåt visst när det händer flera kvällar i rad. Det är deprimerande.

Helgen har innehållit ca 6 timmars sömn. Sammanlagt. Jag brukar tycka om när helgerna innehåller 48 timmars sömn. Det är lagom. I morse var jag kyrkvärd. En kyrkvärd med whiskyröst, smutsig klänning och håret på ända. Det kändes inte bra. Jag blev väldigt rörd under gudstjänsten, ville bryta ihop. Kunde ej avgöra om det berodde på tröttma. Nu är jag på landet och vilar upp mig.

En fruktansvärd nyhet har nått mig. Oprah & Steadman har gjort slut. Oprah har ju haft samma kille i tjugo år, nu har hon köpt hans tystnad för hundra miljarder USdollars. Jag dör. Vad gick snett? Vem svek vem? Svek de varann?Fattar inte hur jag kan ha missat denna nyhet. Jag läser ju ändå Perez on regular basis.
Jag blir ledsen när celeberties skiljer sig. Tar det personligt typ. Inte med Britney Spears och såna, bara de jag beundrar. Om Beckhams skulle skilja sig skulle jag inte ta det personligt. Skulle mer tycka det är på tiden.
Är så trött. Och så känslig. Ska nu lyssna till min känsligaste sång och gråta en tår för Oprah.

young dreams.

Det är något med ung kärlek. Något rörande, oförstört. Jag var på bröllop igen. De som gifte sig är typ tolv år gamla. (obs, ej mormoner) Det var det sötaste bröllopsparet ever. Då har jag ändå sett trehundra. Because I´m old. Bruden helt bedårande i ett hav av tyll omkring sig, rosor på kinderna, håret i tjugotalslockar, kastandes blyga, förälskade blickar på brudgummen. Lilla popprinsen så fin. Jag dog inombords när det sjöngs Ed Harcourt under vigseln och sen dog jag en gång till. Det var när familjen visade söta bilder av de tu till tonerna av en söt sång. Är en sucker för romance. När jag dör vill jag att det ska rulla ett bildspel av mig i bakgrunden till mina favvosånger på efterfesten. Alla ska gråta och tycka det var synd att jag dog. Jag har redan låtlistan klar i huvet. (obs, skämt mamma)

Old love är annorlunda. Inte mindre fin, men annorlunda. Man har en historia, man vet saker. Saker man inte vet när man är ung. Man är mer rädd nu.

Elvis och Priscilla, vad visste de på sin bröllopsdag? Att de älskade varandra, att de ville lova varandra hela världen. De fick den också, men senare var det som om den vände sig emot dem och förstörde dem.

burning love

faded love

Det är idag trettio år sedan Elvis dog. Kungen av rockabilly. Jag väljer att hedra honom med en bild tagen samma dag som skilsmässan från Priscilla gick igenom. De kommer ut ur domstolen hand i hand. Så fint. Det är så man vill grina. Förresten så grinade jag mig igenom hela Priscillas biografi "Elvis and me" (måste läsas! Min bästa biografi ever! jag har läst tusen). När jag kom till partiet då Priscilla rymmer från Graceland med sin karatelärare, grät jag som Lille Skutt. Och sen, efter den uppslitande skilsmässan när de remained friends som det så fint heter, visste min sorg inga gränser. Åh den kärlek som är död, utbrunnen. En svag glöd någonstans i askan.

Jag är inget Elvisfan. Men jag måste ändå älska den karln. Rebellen. Vraket. När man läser boken blir det tydligt att Elvis förblev ett barn, en liten ängslig pojke fångad i en legends kropp. Det är så sorgligt. Hur han dör. Ensammen. Med sina tabletter och sin whisky.

I min bästa sommarbok, "Rockabilly" av Josefin Ekman, finns det en så fin historia om Elvis skräddare. Han lever fortfarande. Överhuvudtaget lyckas författaren till denna bok sammanfatta Elvis storhet så fint på bara några få sidor. Läs den! Den är underbar, välskriven och innehållsrik.

Elvis kan aldrig helt dö.

sexy back.

Jag är nu så gott som kurerad från min ischias/ryggskott/nackskott. Jag kunde knappt röra mig/andas/nysa. Mina tre intressen. Jag är svårt medtagen som du förstår.
Idag när jag fått livet tillbaka igen andas jag järnet, typ flåsar, jag nyser högt och tjoar, jag rör mig med stora yviga rörelser.

Idag, min första dag som born again, är jag mycket lik Annsofi Back. Klädskaparen. Ej klädmässigt, mer burrmässigt.

Modeveckan i Stockholm denna vecka. Hatart. Mode har blivit så mainstream, så Mcdonalds, så..porr. Alla som jobbar med mode ba' " Följa trender? JAG? Nä, jag klär mig efter min extraordinära personlighet" My ass att dom gör. Mode är så elitistiskt, så äckligt på många sätt. Och så gött. Är dubbel där, jag vill inte prata om det mer.

början och slutet

Bara en bild till. Den får bli sista spiken i kistan för Kennedys i detta forum. Kanske återkommer jag med essä längre fram. Den kommer isåfall handla om kvinnorna i Kennedyklanen. Kvinnorna är alltid mest intressanta i en klan. I vilket sammanhang som helst förresten.

jackie jag tror att jag förstår

Klockan är nu 3.07 på natten. Jag kan inte sova. Min onda, ömma, dumma rygg. Trots upprepade, och ärligt menade försök till att falla i evig dvala. Inte har jag några painkillers hemma heller. Jag dör. Jag avslutar härmed Kennedyserien på blodgen genom att själv dö. Känns som den rätta kennedyandan.

Synd att jag inte berättat deras historia för dig, jag kan typ allt. Jackie gifte om sig fem år efter Johns död. Nye maken hette Aristoteles Onassis och var en grekisk skeppsredare. Även han var en kvinnokarl av rang. Jag läste nyligen en skvallerbok om honom som jag hittade på ett antikvariat. Den var intressangt. Han & Jackie var nog sådär lyckliga. Han var ju gammal och trillade snart av pinn. Jackie flyttade tillbaka till New York, jobbade som redaktör och bodde på Upper East side fram till sin död. Jag skulle kunna döda för att få hennes liv. Förutom att hon födde fyra barn varav endast en överlevde, och förutom att hon hade två sannolikt olyckliga äktenskap, plus att männen dog, plus att hon själv dog lite för tidigt i sextioåråldern. Det hade iallfall varit gött att ha Jackie O´s attribut, elegansen, smaken, jobbet, dräkterna, våningen. Äh gonatt jag ger mig.

PS. Kolla in mannen till höger på bilden. Ja, mycket riktigt är det Usamas pappis. Han ser glad ut. Typ en partykille. Säkert var en han en av dem som stannade kvar längst på festen och som stod för sig själv på dansgolvet och vaggade till tryckarna. Bara i verkligheten barn, bara i verkligheten.

johnjohn

Att sörja inför ögonen av en hel värld. Att stå i givakt på sin pappas begravning på sin 3-årsdag. Det är bara för mycket.

Jag tror det var när Johnjohn, prins av New York och JFK´s son, själv förolyckades tillsammans med sin vackra fru och hennes syster, som min fascination för Kennedyklanen startade. Jag läste allt jag kom över om dem, dessa Amerikas darlings som närmast kan liknas vid en kungafamilj. Om deras uppgång och fall. Om sorger. Om politik. Om kärlekar. Om kärleksaffärer. Om olyckor och mord.

Det ska jag säga er barn, att verkligheten överträffar alltid dikten. Kom ihåg det. Ingen fiktiv historia kan någonsin bli mer rafflande, intensiv, passionerad och sorglig som livet självt. Detta har jag lärt mig av Kennedyklanen samt av mitt eget enkla, trasiga liv.

jfk in memory

slutet

Bilden är tagen sekunder före skotten. Jackie ler och vinkar, John ler. Det är konstigt med livet. Att man inte kan ana vad som komma skall. Att man aldrig kan tänka ut det i förväg för att skydda sig själv. För hade man vetat hade man kunnat stålsätta sig, förbereda sig, ställa in kroppen på katastrof. Men det går inte. Katastrofen bara kommer.

Jackie har sin makes blod på händerna, hela hennes dräkt är färgad röd. Det är den 22 november 1963 och Lyndon B Johnson svär presidenteden ombord på Air Force One efter att JFK dödförklarats. Jackie vägrar ta av sig dräkten.

otursbrorsorna

Leende, lyckade bröder. Snart skulle de dö. Utom Ted, lucky bastard. Han lever och är tjock. Är han senator? Det är synd om honom, överlevaren har ofta ett liv i skuld har jag läst i psykologin.

dagen d

Här ser vi The Kennedys mötas av en gla tant på flygplatsen i Dallas den ödesdigra dag då hela Amerikats drömprins skulle dö på sin eriksgata. Vi går nu mot slutet av vår Kennedyserie här på Erinas. The Kennedys har alltså anlänt. Hur var stämmningen dem emellan denna dag? De ser glada ut på bilderna, är det äkta? Vad sa JFK till sina barn på morgonen innan han reste? Åt de frukost ihop? Kramade han dem adjö? Grät de och bad honom stanna? Kanske sov de, kanske strök han sin hand över deras huvuden en sista gång innan han for för att aldrig mer återvända.

Läxa & relationsråd till oss alla: Ta alltid farväl ordentligt innan ni reser bort. Det kan bli viktigt efteråt. Om ni inte vill väcka barna - stryk dem åtminstone över håret när de sover och minns deras doft.

tack alphonse

Tidigare ikväll satt jag på Centralen i Stockholm, åt en pizzaslice och kände mig oälskad. Det är något med tågstationer, något med flygplatser som rör upp alla möjliga känslor i en. Det känsliga i att bli mött. Och att inte bli det.

Om man är nyförälskad är det skitviktigt att man alltid möter den andre. I alla väder, i storm och hagel. Om man har ett distansförhållande, och lyssna nu barn det här är viktigt, är det av stor vikt att man möter sin älskade när hon/han anländer. Om har man ett vardagsförhållande, dvs ett förhållande där man lever tillsammans sedan många år, är det viktigt att man GÅR UR BILEN och möter den tillresande på perrongen eller i ankomsthallen. Den dagen partnern inte orkar gå ur bilen, vet man att romantiken är död och begraven och då kan man lika gärna dö själv.

Tillbaka till Centralen. En jättehungrig busschaufför från Kongo envisades med att tala franska med mig, äta fem pizzaslicar och göra närmanden. Det var gött, genast kände jag mig alltigenom loved igen, levande.

sista sommaren

Här ser vi Familjen, till synes lyckliga med sketmånga hundar. Är de på semester? Kanske befinner de sig på Marthas Vineyard, kanske är det augusti.

Jackie O har en molnande värk i magen, en oro som gör sig påmind under sömnlösa nätter. Hon har aldrig fått misstankarna om sin makes kvinnoaffärer bekräftade, ändå vet hon. Det pratas. Han beter sig underligt. När hon frågar säger han att ingenting är fel, allt är som det ska.

Det är det inte. Inget är som det ska. Hon vet. Och inget kommer någonsin bli som de tänkte. Löften om evig kärlek blir till aska i armarna av en trasig hollywoodblondin. Fåfänga drömmar om makt och världsherravälde blir till spillror, till blodstänk på en rosa Chaneldräkt.

pain

Hej, jag har fått ischias. Det hände ca 14.30 idag då jag lekte gömme med Turid, barnet. Listig som jag är gömde jag mig i en låda. Turid glömde av att vi lekte och sprang iväg med några andra barn. Jag satt kvar i lådan helt tålmodigt och väntade. Aj, gamla kropp. Nu kan jag inte ens lyfta en mjölk. Ge mig en sträckbänk och tre thailändare som kan hoppa på ryggen så ska det nog gå över ska jag se.

vad är väl en bal på slottet?

Den kan ju var långtråkig..och trist.. och alldeles...alldeles wonderbar!

Så gifte dom sig till sist, min kontaktfamilj. Rocky hade en spektakulär klänning. Hon är förresten rätt spektakulär hela hon. Vacker och så. Och smart. Musikalisk. Konstnärlig. Fint hjärta. Matt var fin, som alltid. På alla sätt.

I egenskap av maid of honour fick jag hålla brudbuketten. Prellen glömde av mig, så jag fick stå och skämmas med bouqeten likt en överårig tärna under hela vigseln. Det var väldigt jobbigt för bena. Jag backade in bakom pianot lite slugt, och kunde sedan stå och luta mig mot kollekthovarna utom synhåll för alla utom brudparet. Jag gjorde fula miner till Matt. Räckte ut tungan och så. Han gjorde en min tillbaks. Den var ful men diskret.

Sen var det fest, brakfest, vi dansade oss saliga. Matt såg så lycklig ut under hela kvällen. Han skrattade så att man såg alla mjölktänderna och klappade händerna hänfört åt allt som sades och sjöngs. Det var rörande att se.

Begåvningshalten och snygghetsgraden hos bröllopsgästerna var hög. Typ elitistiskt urval av människor. Konstnärer, operasingers, fotografer, arkisar, popstjäror, komiker. Och snyggaste killen på gymnasiet! Bara en sån sak. Det var skitkul att alla Matts väninnor var på plats. Han har ca 10 nära väninnor. Det är en särskild gåva han har. Alla är snygga. Utom en, best friend ever, hon är rätt sliten och ruggugglig.

Detta var det bästa med bröllopet:

1 När jag blev uppbjuden av brudgummen till en slowfox.. trot.
2 Matts mammas tal. Och Rockys mammas tal. Mammor är alltid klokast, härligast.
3 Dansen! ( Matt & Rocky dansade tango istället för brudvals på en dansbana med kulörta lyktor. Tyvärr missa jag det för jag var så upptagen av snacksbordet just då. Av den övriga dansen missa jag inte en enda takt.)
4 Astrid, deras dotter & min guddotter, som sov sig igenom hela dan i en miniversion av brudklänningen. Sötnos!
5 Vännerna!
6 Maten & drickat!
5 Nakenbadet!

Det var en ynnest att få gifta bort sina närmaste vänner med varann - en ynnest gott folk! Vi gör om det!

indiansommar.

Äcklig, fuktig luft idag och igår natt. Varmt, men äckligt. Fingrarna svullnar. Vi såg en konsert. Jag missade det enda band jag ville se. Jag sprang uppför backen för att höra sista låten, men det var försent. Jag är så ledsen för det Lovi N i Norrland. Egentligen gick jag dit bara för dig. Du var nog väldigt bra och snygg på scen. Bror din också. Säkert.

Vi tittade på djuren på Skansen. Jag undrade lite över grejen med uttrarna. Man ser dem ju aldrig. Så värdo. Blyga djur lämpar sig ej för djurparker. Mitt hjärta blöder för mina inburade bröder och systrar på Skansen. När ska befrielsen komma?

Sen, olycklig på tåget hem. Jag tänkte att jag tagit fel tåg. Jag borde tagit tåget som gick åt andra hållet. Jag borde tagit tåget hem till dig.

love hurts

Hej dagboken. Det är natt igen. Jag har just kommit hem. En sak tycker jag är så fin med taxichaffisar. Det är att de väntar tills man kommit innanför porten, helt gentlemannamässigt. Känns nästan som att bli hemskjutsad av en dejt. En dejt med taxameter.

Jag har varit på svensexa. Det var kul. Väldigt städat. Brudgummen kördes hem till sin fru på slutet. Det var 40 mil till henne. Skitsnäll chaufför.

Jag gick vidare med bästa virket från svennisen. Oskar har ritat toaletterna på Riche. Han tog mig med på en guidad tour och berättade om virket. Jag fick se alla utom en, för den var upptagen. Sedan berättade han om tanken bakom interiören. Jag tycker det var roligt att det behövdes så många tankar för att bygga en toalett. Men det sa jag inte. Istället sa jag att det var väldigt flott tänkt. Och att han måste vara väldigt duktig som kunde bygga en så fin toalett.

Avslutningsvis vill jag be alla svennisdeltagare om ursäkt för att jag var så pratsam ikväll. Distanslös. Jag får alltid dåligt samvete efteråt. Förlåt. Jag försökte bara vara trivsam. Men varsegod för att jag spöa skiten av allihop på derbyt.

Hejdå dagboken. Godnatt ni alla. Wherever you are. I´m in Bjökhagen.

en tanke

Erina The Kennedy edition fortsätter. Idel blå himmel, både ute just nu och över the Kennedys de tidiga åren. Innan allt gick sönder. I efterhand tycker man mest om att tänka på dagarna med blå himmel.

Det är skitvarmt i kyrktornet. Jag har strandklänning med neondetaljer på. Och ombyte med mig. Ombyte förnöjer som alla vet. Ikväll ska jag ha roligt. Jag använder M.I.A. som pepp. Funkar fint.

John & Jackie var snygga på bild. Inte hjälpte det dem. Inte var de lyckliga för det heller. Jag tror inte folk känt för dem, med dem på samma sätt om de inte haft looks. Samma med prinsessan Diana (som ju var snygg med engelska mått mätt. I Sverige hade hon varit en medelmåtta, en trea tops som alla vet) Ingmar Bergman däremot, han klarade sig finfint utan looks. Han fick damer, blev älskad av folket, mytologiserad, långt före sin död. Men han var man.

Så, vad vill jag säga? Det vet jag inte. Det hade vart gött att vara Ingmar? A, kanske. Fast då hade jag ju inte levat. Allt har en baksida.

jag känner hat

Det är mitt i natten. Jag skulle vilja sova, som alla andra människor i Björkhagen. Men det går inte. Så jag räknar stjärnor genom fönstret. Ber en bön för min vän. Tänker på veckan. Vad jag ska läsa. Vilka jag ska ringa. Vad jag ska göra på kvällarna. Vilket nagellack jag ska ha och så. Sen går jag opp och gör fullkornsvälling och äter smörgåskex. För jag har magkatarr. Modell värre.

Nu ska jag säga ett sanningens ord till dig magkatarr, och det är att jag hatar dig. Som om du skulle bry dig.

Har flera breaking news från sommaren, en är att jag blivit morgonpigg. Det hatar jag också.

Godnatt

höghussommar

Jag skriver till dig från ett höghus i förorten. Min kontaktfamilj bor här. Den är inte hemma. Jag utmanar min höjdrädsla från ballen. Jag spelar elgitarr. Jag såg solen gå ned bakom Globen. Så urbant.

Har vart i skärgårn. Det konstiga var att det var fint väder och att man kunde bada. Det var även underligt att jag sov hela eftermiddagen. Inomhus. Tråkigt för jag missade ju allt det fina. Men. Sova är ändå det bästa jag vet. Efter det kommer bada.

Egentligen borde jag öva på det bröllopsnummer jag ska framföra på lördag. Orkar inte. Det kommer gå käpprätt åt skogen såklart. Istället tog jag ned den röda elgitarren från väggen och började öva lite på den. Jag ringde Katoliken och drog av ett riff. Han var inte imponerad. Elgitarr är mycket svårare än vanlig gitarr. Sånt fattar inte han. Katoliken genomgår just nu något som jag skulle betäckna som en något tidig medelålderskris. Bland annat dejtar han en tjugiårig stekarbrud. Major crisis om du frågar mig. Det kan ha något med hans italian ways att göra. Att leva upp till italian stallion och så. Ibland när jag är sur på Katoliken säger jag att han ska ringa sin landsman Emilio. Som i Ingrosso. Då blir han sur på riktigt. Det är roligt.

katt bland hermeliner.

Det är så dumt. Precis när jag har åldern inne för att uppskatta Östermalms lugna gator, rena parker och snorkiga damer, precis då flyttar jag därifrån. Precis nu.

Jag bodde där i fem år sammanlagt. Grannarna i mitt första hus var mycket speciella. Högst upp i huset bodde jag i en etta på tjugi kvadrat. På ena sidan bodde ett par som fått namnet Gestapo av de övriga hyresgästerna. De muddrade alla besökare i hissen, krävde legitimation och undrade till vem de skulle samt vad de hade för ärende.
På andra sidan bodde Majoren. Majoren var en ensam farbror med en misslyckad karriär inom militären. Detta kompenserade han genom att hänga vapen på väggarna tillsammans med huvuden av djur han skjutit. Majoren skrämde mig lite. Ibland gick han upp på vinden och schasade iväg de stackars hemlösa som sov där.

Det fanns en tid, då var jag yngre, när jag tänkte att jag måste vara den fattigaste på hela Oystermalm. Det var jag säkerligen också. Fast visst måste det väl funnits nån misslyckad slacker till miljonärsson som sket i att
jobba eller plugga, som vägrade gå på kassa av sosseförakt som var fattigare än jag? Jo, men han hade väl en trustfond, ett säkrat arv, lite gamla aktier som han ännu inte visste om och därmed inte hunnit förbruka, sådär som alla som kommer från pengar har. Det gör inte jag.

Det fina med Gestapo och Majoren var att de hade full koll på när jag gick och kom, vilka som besökte mig och när jag missade en tvättid. De var väldigt noga med att påpeka att de hade en bevakningscentral i sina lägenheter. Majoren hade bergis tapetserat en hel vägg med smygtagna av foton av mig. Detta är jag säker på.

Nåväl. Jag såg på lokalnyheterna att det brann hos Gestapo´s. Svart rök vällde ut ur fönstren. Jag blev ledsen då. Inte bara för att bevakningscentralen brann upp, utan mest för att de var gamla stackare som nu skulle placeras i nån tillfällig lägenhet i Kristineberg. Jag är inte säker på att de överlevde det. Deras art överlever nämligen inte utanför Öfvre.

Allafall så älskar jag Östermalm. Precis som hos Majoren och the Gestapo´s finns dess gator ristade i mitt hjärta. Forever.

bokslut.

Det var den sommar som folk skulle komma att minnas som den regnigaste sommaren någonsin. Det var den sommaren mina fötter växte från storlek 39 till 40. Det var den sommaren då Ingmar förlorade i shack mot Döden. Och det var den sommaren skuggorna stod strax bakom våra ryggar även när det regnade. Det var den sommaren det hände något med min röv. Det var den sommaren då våra bästa vänner gifte sig med varann. Det var den sommaren vi dansade som om det var 1992.
Det var den sommaren jag slutade vara sårad och stolt och ringde dig.
Det var den sommaren.

land i sikte

Jag jobbar i kyrktornet. Jag är helt ensammen. Igår var fader Alberto här, han var klädd i minishorts. Det var spännande.

Ibland drabbas jag av insikten om alltings totala meningslöshet, typ nu. Jag brukar äta något då. Pastasallad exempelvis. Det är meningsfullt.

Jag har planer. Inte långt framskridna, men ändå, planer. Det är helt olikt mig, ety jag lever i nuet, fångar dagen, är lövet för vinden. Igår tappade jag min plånbok, jag barfotabarn i livet. Det var mitt i natten och jag kunde inte ta mig nånstans. Så jag fick gå. Ibland känner jag mig trött, utled på det här ungdomslivet jag lever. Idag hittade jag plånboken igen, det var skoj. Och nu, nu har jag planer.

älska mig för den jag är

Det kom moln. Jag måste nu gå hem och ta av mig min gipsykjol med vit spets, tänk finska romer, och iföra mig byxa. Upptill kommer jag bära en ljus stickad topp med litet skärp under bysten samt 70-jeans. Eventuellt bättrar jag på deot något. Jag ska på medda i ett studentrum. Inga konstigheter så långt.

enough.

Kan inte bara alla komma hem till stan igen, kan det inte bara bli höst så att allt blir som vanligt igen? Kan man inte bara få ta på sig sin höstkofta, gå på bio och vara låg som vanligt folk igen? Det räcker med sommar nu, tack.

Under de regniga dagarna läste jag många böcker. En del var bra. Jag läser en skitbra bok nu! Den handlar om rockabillys. Ibland skrattar jag såhär HA HA HA rakt ut i luften när jag läser. Det är ingen hemlighet att jag är svag för rockabillys. Mina ben börjar typ skaka när jag ser en. Det är något med rockabillykulturen, det bakåtsträvande, den romantiserande livshållningen jag går igång på. Plus, snygga stilen.

På tal om "hahaha" - några av mina vänner har skaffat nya partners i sommar. Vi kallar dem för sommarkatter. Man kan ha dom på sommarn sen kan man släppa ut dom på hösten om man vill. Allafall. För att mäta katternas potential har jag ställt frågan;
- Men skrattar ni såhär HA HA HA tillsammans?
Då har jag fått svaret att de inte gör det. Då kan man lika gärna släppa ut dom i september tycker jag. Finns ingen humorkemi finns ingen framtid. Så är det ba.

jag är vacker du är ung

Fullmånen igår natt, såg du den? Jag såg den genom lövverket och jag såg den spegla sig i vattnet i kanalen och jag lyssnade på Roky Erickson och det var så klyschigt och allt igenom underbart alltihop. You don´t love me yet sjöng han och jag tänkte att det stämmer nog.
Har lyssnat på Roky hela sommaren. Eller ja, de tre veckor jag hade semester och som jag betraktar som sommar. De är över nu.

Staden är helt tom sedan alla sjömän seglat iväg. "Åh va gylliga", sa den fyraåring jag hade i handen när vi såg dem i gamla stan, "kan vi inte ge dem en peng?" "Nä, lilla vän, sa jag. Det kan vi inte. Däremot kan vi ge dem min röda ros."

Jag äter mexikanskt godis idag som ett minne. Anna köpte det ombord på den mexikanska skutan. Det är färgrikt. Men ej så gott. En sjöman med majonäs hade vart godare.