ingen människa en ö.

Jag sover oroligt denna vinter som inte är någon vinter. Regn mot fönsterkarm, fyllon som sjunger bajensånger på min gata.

Ibland går jag upp mitt i natten och tittar på ett vykort i hallen. Stirrar på den enda meningen om och om igen. Jag får inte mycket post. Men jag fick ett vykort.

ninaninanananna

I en bok jag läser nu står följande:
Ja, det är sommaren 1986 och jag har inget särskilt annat för mig än att skriva i min svarta anteckningsbok, och det är ord som inte kommer leda mig någonstans; på något sätt är jag misslyckad, en fattig dagboksskrivande flicka i en stad som ännu inte är min.
-O gode gud, det är jag, den flickan är jag. Jag har varit en fattig dagboksskrivande flicka sedan den dag jag lämnade min faders hus. Och vidare: Jag tänkte mig livet som en gåta, ett äventyr, ett drama med tydlig intrig. Jag har alltid haft svårt att acceptera tanken på att mina infall kan vara resultatet av en hyperaktiv föreställningsförmåga.
-Jag också! Och detta i en bok jag råkade läsa av misstag, i en genre jag avskyr, så konstigt alltså - hyperaktiv föreställningsförmåga - that´s me. Det är det bästa med att läsa, man hittar sig, hittar länder, världar, förstår samband, orsak och verkan. Förstår allt.

det nya

Vi åkte ut till landet, det började snöa på vägen dit. Vi åt en anka och vid tolvslaget skålade jag i mjölk. Jag ville somna tidigt men tvangs hålla mig vaken eftersom inte ens min guddotterunge sov då. Vi trodde det skulle komma att bli ett bra år men vi visste inte riktigt.

15.20 tv3

HAllå, det är Ivanhoe på teve nu, inte missa!

Ok, update: Jag fällde en tår på slutet, igen. År efter år gör jag det. Det är SÅ bittersweet när Rebecca står där på Ivanhoes bröllop och han gifter sig med en flickbrud, identifikationen är total. Det är det värsta, när de gifter sig med småflickor, jag pallart inte. Och Viktorov, jag bytte bild. För din skull.