Bodil

Författaren Bodil Malmsten har startat en blogg lite i smyg upptäckte jag idag. Spännande. I love Bodil, jag har läst alla böcker av henne. Enjoy & trevlig helg!

About last night

Jag gissar att Arwen vinner hela skiten. (längst till vänster)
Vem är det hon är så lik? Liv Tyler? Coolt namn, Arwen.

Jag gillar Maria Lindgren, mittentjejen. Och gothtjejen. Jag gillar även den tjusiga tjejen till vänster om gothtjejen.

Mini Andén och Sofi Fahrman är bästisar läste jag. Båda har bra gnagartänder. Särskilt Sofi.

Empty spaces

Svärfadren var på besök i nya apartmenten.
Tyckte han att det var fint då, frågade jag Peps.
- Ja. Han tyckte vi behövde lite gardiner bara.

Gardiner alltså. Och en riktig säng kanske, nämnde han det? Matbord. Stolar. Lampor. Krukor. Något att ha i krukorna. Soffbord.

We so need to go to Ikea.

Ömhetsbevis

Jag är hemma hos min vän Niema och hennes lilla dotter Elise 1,5 år. Hon är så skrattretande lik sin mor att hon länge gick under namnet Minime. Svart långt hår, stora bruna ögon och världens längsta ögonfransar.

Vi ägnar kvällen åt att kolla på Teletubbies. Jag vet inte om du sett ett helt avsnitt någon gång men det är rena rama sömnpillret. Jag nickar till i soffan och vaknar av ett litet ansikte helt nära mitt. En liten andedräkt emot min kind. Den lilla ger mig en blöt puss mitt på munnen. Jag öppnar ögonen och hon står kvar med sitt ansikte intill mitt, en liten kladdig hand klappar min kind.

- Hej, säger hon med sin lilla röst.
- Hej, säger jag med en röst som stockar sig.

Nada

Om helgen kan jag inte säga någonting. För det hände ingenting. Inget roligt, inget tråkigt. Ingenting.

Jo, jag såg Jay-Jay och Laura Delicata på stan. De hade stuprörsjeans och tyvärr verkar det som de inte äter ordentligt. Inte många delicatobollar för Laura om man säger så. Jag ville följa efter men orkade inte så jag gick in på Zara istället.

Nattens dröm: Jag fattade tycke för en giraff som bodde i en kvarn i skogen. Han kunde tala och hade mänskliga armar så vi kunde hålla varandra i handen. Du är den längsta jag någonsin mött, sa jag.

Drömtydning någon?

Resekamraten

Man står vid sin gate och tittar lite i smyg på sina medpassagerare. Han var ju lite snygg kanske tänker man om någon, ja iallafall om man håller för hakan. (Det är en en grej jag gör, att tänka bort de mindre smickrande delarna i folks ansikten och fokusera på det som är lite fint.) Kanske ser man sedan någon som ser intressant ut och som har en skön stil, en sån som man lätt skulle kunna tänka sig att konversera (alternativt föda hans barn) och då vet man. Honom kommer jag inte hamna bredvid. För det händer aldrig. Har aldrig hänt.

Sist jag var på resa fick jag Olof som granne. Olof var sitt namn till trots, i min ålder och bodde vid Stureparken. Jag sa hej, hej sa han. Olof hade gula tänder som Gud lekfullt kastat in i munnen på honom. Han hade fina kläder från CoSTUME NATIONAL och dålig andedräkt. Jag blev trött och var tyst.

Efter en timme.

Olof:

- Ska vi prata lite?

- Eh, ja om du vill. (Helst inte men om du insisterar så..)

Tystnad.

Olof:

- Vad ska vi tala om då?

- fniss. Ja, du kan väl berätta ett litet solskenminne från din barndom exempelvis, sa jag eftersom jag är ett barn av den ironiska generationen.

Så började han berätta om sin barndom. Hela sin barndom. När han kom till fjortonårsåldern gick jag på toaletten. Låtsades jag. Det var bara en förevändning för att hämta några magasin. Men han var inte klar. Jag lyssnade och hade inte hjärta att säga att jag ville sova. Efter ett par timmar hade han talat sig trött och somnade. Medan Olof sussade sött och drömde som sin privilgerade uppväxt på Lidingö, passade jag på att sätta mig i sätet bakom som blivit ledigt. Olof verkade lite besviken när han vaknade. Framme i Chicago sa jag hejdå Olof, lycka till på kasinot.
Olof svarade inte.

Gottegris.

Att gå hem. Köpa Vouge och Vanity Fair på vägen. Med takeaway-sushi som ligger och bränner i väskan. Att komma hem.
Vara ensam hemma. Slänga sig i soffan. Kolla på Idol och Lost i mjukisbrallor. Äta Ben & Jerry´sglass direkt ur förpackningen. Kolla på bästa säsongen av Sex & the city. Somna i soffan. Vakna av att en filt läggs över en. Någon bär ut en ur rummet.

Det regnar här i Stockholm idag

Det regnar här i Stockholm idag
Du har det säkert bättre än jag
Det händer inget särskilt
jag har det ganska bra
När det regnar här i Stockholm idag

Det började blåsa, sen ett plötsligt skyfall. Kom hösten nu?

Jag går till telefonen en gång till
Vet ju var du finns kan numret utantill
Ska jag våga ringa dig och säga hur det känns
när fingrarna på nummerskivan bränns

Carolatexterna sitter inpräntade som gamla tatueringar i huden man inte kan tvätta bort. Minns hur det var. Vet precis hur det kändes. När fingrarna på nummerskivan brändes.

Anyone out there

Hemliga pappan skriver på sin fina blogg att han har tiotusen läsare. Det kan jag förstå. Han kanske ska bli publicerad! Roligt, det blir den första bloggboken i Sverige. Jag tycker det är relativt få vars hela bloggar håller för att bli bok, däremot skulle man kunna välja ut de bästa inläggen från de bästa okända bloggarna och låta dem få varsitt kapitel. Jag kan bli sammanställare, jag har läst skitmånga och kan på rak arm rada upp de bästa inläggen i bloggosfären.

Det bästa med att inte ha räknare på bloggen är att man låtsas att man har en miljon besökare om dagen. Så det gör jag. I verkligheten har jag två. Bianca och pappa.

Jay-Jay Johansson

Jag gillar verkligen Jay-Jay. Eller Jäjje som han väl heter egentligen. Han är en sån mästerlig kreatör, både musikaliskt och när det gäller formspråk. Hela hans uttryck är smått genialiskt tycker jag. En true superstar. Born and raised in Skara. Bert Karlsson satt barnvakt åt honom när han var liten. Bara en sån sak. Varje gång de ses säger Bert hur går det med skivförsäljningen istället för hej.
Jay-Jay har en belgisk modellfru som heter Laura Delicata. Jag ser dem ibland i tunnelbanan. De åker blå linje.

Svärparentsidyll

Hemma hos Peppes föräldrar.

Morgondopp. Näringsrik frukost. Lunch på golfklubben med storfamiljen. Alla är göteborgsfräscha utom jag som valt en opassande svart klänning. Tillbaka till huset. Softar lite. Kaffe och tårta på terassen. Bad med ett av småbarna. Vi fiskar krabbor i timmar. Jag fångar musslor och han fiskar.

På kvällen blir Peppe rastlös. Kom vi drar in till stan, säger han. Här kan vi väl inte sitta hela kvällen heller. Kan vi inte? Svärpappan och jag bänkar oss framför teven. Svärmodern kommer med en liten bricka med juice, vindruvor och aladdin. Hon uppdaterar mig i Forsythesagan. Jag tror jag stannar här. Åk du.

Trés chic

Dagen var kommen. Den stora shoppingdagen. Jag köpte ett par jeans med droppad gren, extremt svårburna men jag kunde inte låta bli. Och halva H&M Black-kollektionen. I love it, jag är årets kund. Det är så förrädiskt billigt, what a bargain tänker jag om allt och köper utan att prova. Min favorit bland inköpen är en grå ballongkjol i ull, mycket stilig. Och varm. Sedan provade jag den underbara Carin Rodebjerkappan för fjärde gången och försökte övertyga mig själv om att fyratusen är ett överkomligt pris. Vinterhalvåret är ju ändå så långt.. jag kan dra in på mat..och nöjen..och toapapper.

Efter en sommar i kilklackskor, sandaletter och platta ballerinor är mina fötter så svårt medtagna att jag var tvungen att köpa ett par fotriktiga skor. Comes with age.
Lunch vid Slussen, en strömmingburgare i farten. När jag senare gick in i ett provrum fick jag se att jag hade salladsrester från lunchen i dekolletaget av mitt ringade linne. Kunde inte någon sagt till mig, jag hann gå halva Hornsgatan innan jag upptäckte det. Ursäkta damen, ni har en salladsbuffé i dekolletaget.

Jag avslutade dagen med att gå på bio med mig själv i mina fotriktiga skor. Jag märkte att jag skrattade gällt och lite för högt och längre än de andra besökarna.
Jag är en sån tönt.

Papa don´t preach

Denna titel har jag snott inte bara från Madonna utan även ifrån dear Bianca (Bianca.blogg.se) som skrev ett starkt inlägg om sin pappa en gång. Mitt är inte riktigt lika djupodlat men ändå.

Min pappa läser min blogg. Vi satt i bilen och plötsligt kommenterade han något jag skrivit här. Har jag berättat det för honom? tänkte jag förvånat. Det läste jag på bloggen sa han då. (Jag hade lånat hans dator och på så sätt hittade han mig.) Shit,shit jag blev helt kallsvettig och försökte komma på om jag kan ha skrivit något olämpligt. Har jag skrivit om sex och knark? Om djävulsdyrkan? Om en trasig barndom? Det stod helt still, jag kunde inte komma ihåg ett enda inlägg. Nej varför skulle jag gjort det. Men jag skrev ju om flytningar en gång, har han läst det? Har jag skrivit om att jag är krasslig, svårt förkyld fast jag sa att jag inte var det när han ringde?
Pappa börjar alltid våra samtal med att fråga; Är du förkyld? Jag vet inte om det är för att jag alltid låter lite förkyld i telefon eller om det är istället för hur mår du. Det är rart, pappa.

Tänk om

Nu ska jag berätta en historia för dig.

Den är helt sann. Jag har dock hört den i andra hand så detaljerna kanske inte stämmer helt överens med verkligheten. Men ändå.

Detta är vad som hände en gemensam bekant till mig och Carin i förra veckan.

En mamma står på perrongen och väntar på pendeltåget. Hennes två små söner sitter i en dubbelvagn. Längre bort på perrongen står en liten hund. Den yngste sonen vill prompt gå och klappa hunden. Hon lyfter upp honom och går dit.
Hon hör ett brak bakom sig. Den äldste sonen har ställt sig upp i vagnen för att följa med och klappa hunden. Vagnen har börjat rulla och tippar över kanten, ned på spåret. Med sonen i. Mamman ser Arlanda expresståg komma på det motsatta spåret. Och pendeltåget på det spår där hennes barn ligger. Hon reagerar blixtsnabbt och ställer ifrån sig det yngsta barnet och hoppar ned på järnvägen. Sliter tag i sin son och sätter sig mellan spåren och skyddar barnet med sin kropp. Snabbtåget svischar förbi först, föraren slänger sig på tuten för att signalera åt föraren på pendeltåget. De båda tågen ska just mötas. Mamman tänker på den lille sonen som står kvar på perrongen. Eller gör han det? Han är ju så liten.

Pendeltågsföraren bromsar tåget ett par meter ifrån mamman och barnet.

Hemma sitter pappan och hör ett väldigt oväsen från tågstationen. En stund senare ser han att han har flera missade samtal från sin fru.
Tänk om.

Mamman och båda barnen är välbehållna. Änglar stod på perrongen den morgonen. Tårar stiger i mina ögon när jag skriver detta. Och jag undrar hur det känns. Att älska någon så.

September my love

Igår var sommarens sista kväll. Idag är det höst.

Var på byebyefest för Bob. Klubben läggs ner och restaurangen slår igen för gott. Jag var drop dead ugly men hade en fin väst som jag ändå hade trevligt i. Jag träffade bmxkillen och sa hej till Olle på Länsstyrelsen. Oscar var nygift och euforisk. En blivande pappa tyckte mitt namn var fint. Jag tipsade om att han gärna fick döpa den lilla till mitt andranamn Margareta om han ville. Han avböjde vänligt men bestämt.

So long Bob, sa jag och Mattias när vi gick. Jag drog honom på hans cykel genom stan och sa att jag känner mig sådär lite vilsen igen. Ibland är livet lök, sa han. Ja. Då kanske jag ska laga en middag till dig, sa han. Gärna.

Alla människor borde ha en bästis som Mattias.

Nu en personlig hälsning till en annan som var lite hängig igår kväll:
Du kanske inte har henne men du har iallfall en blingbling klocka. Klart hon väljer dig. Du är ju lovely.

Jag klev av tåget och gick rakt in i en filminspelning. Alla filmarbetare var gråa i ansiktet av trötthet. Det är inte nyttigt med oregelbundna arbetstider tänkte jag.

Vaknar idag på höstmånadens första dag av solljus. Fint. Har svävat som i en glasbubbla av melankoli den senaste veckan. Det hör till mina förberedelser inför vinterhalvåret. När jag går uppför trappan under trädet vid mitt jobb, virvlar ett litet brunt löv upp från marken i mitt hår.
Höst, du kan komma nu. Jag är redo.