I´m a loser baby, so why don´t you kill me

Utan min mamma skulle jag DÖ. På riktit skulle jag det.
Ärvd migrän i rakt nedstigande led (tack farmor edit,tack pappa, tack syster) och nu tror jag att jag har magsår också. Wideopen och jag mår som röven, inte vanliga tarmhell utan magsäcken. Igår var det värst för då var det migrän i ett dygn I kid you not. Och jag ringer mother och säger farväl nu dör jag och hon säger nädå, och jag säger klag klag och ynkynk och BUÄ. Och hon säger ät losec så nu gör jag det. Min snygga syster sa att jag ska äta varannan timme så det gör jag. Välling och skorpor, som en bebi med tänder är jag. Det är inte gott. Skit-ogott.
Och jag är förkyld och har feber. Den som gav mig det ska ha stryk. Eller inte. För det gör inte så mycket, jag har ju ändå mest tråkigt så jag kan lika gärna vara förkyld. Och död.

Två av tre semesterplaner ger mig almost panikångest. Oh, och jag har fått ett erbjudande om mat och logi på en spansk ö som rimmar på pizza. Jag kommer SO NOT åka dit. För jag är tråkig. Enda ön jag kommer besöka är Visingsö. Jag kommer cykla på den med mina föräldrar. Oh, och bada vid udden intill hästhagen. I baddräkt. För jag är tråkig.

Varför skriver jag här när jag är så uppenbart ur fas och varför är jag på jobbet överhuvudtaget idag, I dunno. Pliktkänsla eller, det har jag väl aldrig haft tidigare så varför ska jag ha det just idag när jag bara vill lyssna på Rufus Wainright i framstupa sidoläge.

I sommartid när riktiga människor med riktiga liv har semester, då kan jag skriva lite vad som helst här slår det mig nu. Få lite mer konstnärlig frihet, komma in i ett flow och bara skapa. Skriva dikter, måla tavlor som jag lägger ut, göra konstinstallationer, ge mig hän. Tror jag börjar redan nu faktist. En dikt kom till mig så starkt.

Livet
Är det så
att jag ska bo med trettitvå katter
och sluta tvätta håret
Är det så
det förklarar det öppna såret

Skoja ba. Jag är så störd och barnslo.

Yours Truly

Mitt local Ica är det bästa Icat ever. Bästa råvarorna, bästa småförpackningarna, bästa färdiga maten.
Bästa kunderna.
Fredrik Strage exempelvis.
I love him, I do. Igår när dök han upp på frukt- och grönsaksvdelningen hade jag svårt att fokusera, svårt att skilja de fina morötterna med blast från de förpackade, ville säga nåt, ville säga du är fin, du är genius, jag älskar dig.
Ville säga...hej.

Mitt local Ica har den bästa personalen. Det finns tre kassor. I en sitter en ung tjej som är ett underverk av vänlighet, i den andra en söt blond kille som brukar nynna en melodi, inte på ett annoying vis, utan på ett fint. I den tredje kassan sitter en ryska med besprutade läppar och hett temprament. Det är skitsvårt att välja kassa. Jag och Fredrik Strage valde en sommarvikaries kassa. Jag blev helt nervös och började fippla med kortet när jag skulle betala och jag undrade om Fredrik Strage, som stod bakom mig, tyckte att jag hade dåliga matvanor. Jag ångrade att jag köpte en stor Pepsi, jag ville ha en liten men det fanns inte. När jag hejade på kassörskan sa jag ett klart och tydligt hej, jag var mån om att det inte skulle bli ett piphej, sådär som det kan bli när man inte talat med nån på länge du vet, och det blev det inte. Bara ett vanligt hej, inte med basröst, utan med vanlig röst.
Fredrik Strage handlade frukost. Apelsiner och gomorronjuice och sånt. Nyttiga saker. Bor han i mitt hood? Jag har aldrig sett honom tidigare men det faktum att han handlade frukost tio i tio på kvällen tyder på det.

Fredrik Strages senaste bok är dedikerad till någon som heter Katarina eller Anna eller något annat vanligt namn. Antagligen var det till henne han köpte alla apelsinerna. Jag är en sucker för dedications, man börjar med att läsa en och sen undrar man hela boken hur det känns att få en bok dedikerad till sig.
Fredrik Strage är säkert en wonderful pojkvän. Det är alla ex-geeks tror jag. Deras begränsade urval i tonåren gör dem till snälla, lyhörda män man kan luta sig mot hela livet. Det är allt man vill. Luta sig.
Mot Fredrik Strage.

crap

Mår illa samtidigt som jag är sjukt sugen på glass, now that´s sick. Det var likadant igår. Jag har god anledning att tro att jag lider av seriös blodbrist den här veckan. Är svimfärdig mest hela tiden och har inte varit glad på flera dar. Förrän idag. Igår var jag sur.
Nu grips jag av en känsla av verklighetsuppfattning. Vem är det här relevant för, ”idag har jag ont i magen, idag har jag skogskläder, nu är jag sur, sen blir jag glad, igår var jag pank, jag har köpt mjölk och BLA BLA BLA” Åh detta hav av narcissism jag badar i här, fy vad trött jag är på det, på mig själv, på mitt torftiga liv och mina billiga kläder.

Cari och jag såg en film på Saga. En sorts tryckande värme igår, en fuktighet i luften som gör underverk för hyn. Filmen var tråkig och förljugen, den här tjejen som är bohemisk och pank och needy men ändå älskvärd som figurerar i alla filmer sedan mitten av 80-talet, jag så trött på henne så det finns inte. Ge mig nåt nytt, någon som kan ta hand om sig själv, ge mig någon som tar hand om mig.

Vi hämtade upp Landlord vid studion, jag sa ” vad smal du är, har du gått ned i vikt” och det verkade göra honom glad. Det är den safaste komplimangen man kan ge, I´m telling you. Den och; ”Jag tycker du var finast av alla ikväll” när man är på väg hem från en fest.
Landlord är så blygsam av sig, alla tror han bara harvar på men så ibland, i förbifarten, kommer det fram att han sålt två miljoner i Asien och att hans låt är etta på Billboards danslista. Jag passar på att skryta lite åt honom här eftersom han gör det så dåligt själv. Han är så skön. Och smal.

Väder-Tone är på alla löp, usch vad jag inte gillar Väder-Tone. Henne och Mat-Tina. Vilka ärkemiffon alltså. They´re a disgrace to the human race som Landlord skulle sagt. Och nu är jag bara så glad - skadeglad som ju är den enda riktiga glädjen- över att Tone åkt dit. Det är inte bara rätt åt henne att hon inte får var vara i rutan, det är jätterätt. Åt henne.

Bantarbarnet

Döm av min förvåning när jag öppnar min gamla diary i grönt sidentyg från Kina och så står det där, mitt i bland alla I love Lasse and Tobbe and sommalov:
"JAG ÄR SÅ SMAL NU! Trallala!"

Det är skrivet när jag är nio år. Längre fram står det;
" Jag dricker två liter vatten om dagen nu och sen sprang jag hem till Rocky idag istället för att ta cykeln och det är nog en kilometer. Jag är så bra!"

Det framgår inte om jag skurit ner på maten, men jag har svårt att tro det. Förmodligen hade jag läst i min syrras Veckorevyn att man blir fräsch av att dricka mycket vatten och tänkte att man även blev smal på kuppen. Så sjukt. Jag blev helt chockad när jag såg det eftersom jag alltid ansett mig vara en av de mindre störda när det kommer till mathållning och kropp. Apparently I´m not.

Jag var tydligen väldigt fascinerad av bilar också. Flera sidor ägnas åt att beskriva när mina föräldrar bytt bil. Följande utspelar sig då jag kommer hem efter ett sportlovsläger och inte kan hitta bilen;

" Då sa Sven; din pappa är här. " Nej, det är han inte för bilen står inte på parkeringen sa jag då till Sven. Sven sa: " Jo, men kolla då" och där stod pappa! "Men var är bilen?" sa jag till honom. " Kom med ska du få se" sa pappa och då gick vi och jag kunde inte se den röda Saaben någonstans så jag undrade om han hade blivit åderförkalkad. Då tog han upp en silvrig nyckel och gick fram till en beige blandat med vit Peugeot och öppnade den!!! Då hade dom köpt en ny bil!!!! Den var superfin och innuti var det beige stickat tyg på sätena. Samma färg som utsidan fast med lite brunt garn i. Och bekväm! Det var väldigt bra motorljud i den nya peugoten. Pappa körde en lite extra lång sväng förbi skolan när vi skulle hem. Han var väl stolt."

Bra motorljud? Alltså inte lågt motorljud, utan bra. Vilket konstigt litet bantarbarn jag var. För att illustrera denna text har jag valt en bild av Bantar-Björn på hans bröllopsdag. Det fanns bara två bilder av honom och den här var finast. Jag undrar verkligen över Bantar-Björns historia, vem var han egentligen? En kille som bantade jättemycket? Var han dåtidens Kicki Danielsson på löpet? Sålde hans namn många lösnummer? Vad fick han ut av det?

Det var bra att Bantar-Björn fick gifta sig iallafall, det gör mig glad. Jag undrar om han intresserade sig för bilar. Gillade han, liksom jag, Peugeot med bra motorljud?

Morden i midsummer

Visst gick det väl nån serie på teve som hette så? Min väninna Petty från Gbg kommer till mig över midsommarhelgen så nu måste jag hitta ett event för henne. Hon vill helst inte vara med par och barn. Hur lätt är det att hitta en fest utan dessa två komponenter? Hallå, jag är middleage! De enda singlarna jag känner är mina kompisars barn typ. Eller nä, men ändå.

Jag funderar på att dra med henne på en fest och säga " det är skitmycket singlar där" och sen när vi kommer dit är det värsta barnkalaset och hon får sitta vid barnbordet och jag vid vuxenbordet.
" Så går det när man gapar efter mycket" säger jag till henne där hon sitter i en liten barnmöbel. För att lära henne en läxa liksom.

Men, men. Det kommer väl sluta med att vi två sitter på min balle i regnet och att Petty klipper en hövding och jag tänder en lykta och höjer volymen på Lugna favoriter och sen, lite senare, kör en mystisk bil med tonade rutor förbi och då dör en av oss under mystiska omständigheter medan den andre är på toaletten.

Ingen har en clue om vad som hänt.

Utom du, käre läsare.

Burr.

Outsider

Jag var bjuden på bröllop. Gaybröllop. Temat var Tusen och en natt.
" Hur ska man klä sig då?" frågade jag.
" Tänk Tusen och en natt fast åt det eleganta hållet" fick jag till svar.
Okeej. Lätt.

Två timmar före ringde Ashrin, min " plus one" till festen, sig sjuk. Hon låg hemma på sin brits med feberfrossa. " Nej men snälla, ät alvedon, ta lite whisky, bit ihop. Du kan inte överge mig nu! Jag känner bara en på hela festen och det är ena bruden. Följ med snälla, jag gör vad som helst, jag kan bli surrogatmamma till dina barn om du inte orkar föda dem själv sen, bara du kommer med!" Njet. Hon var obevekelig.
" Nä nä. Föd dina barn själv då. Tråko."

Den absolut mest utsatta, hotande och dödsångestframkallande situation man kan utsätta mig för är att tvinga mig gå ensam på fest. Du vet, man blir bjuden av nån som är utanför ens bekantskapskrets, man säger " ja vad trevligt" och undrar varför man sa så, för nu är man ju tvungen att gå. Så åker man till den där lägenheten som man aldrig tidigare varit i, man har mainstreamkläder, man kommer sent för man tänker att då kan man gå snabbt utan att det märks. Värden, som är den man känner, öppnar och säger vad kul och föser fram nån tjej som är hans flickvän. Man sträcker fram handen och presenterar sig för man har aldrig setts tidigare och knappt hört hennes namn och man trycker hennes hand fast lite för hårt.

Sen går man runt ett varv och kollar på tapeterna, värden och tjejen är busy i köket, man går dit för att undrar var de köpt den fina tapeten i hallen och småpratar lite trevligt, man är lättad över att de tilltalar en tillbaka, det ringer på dörren, tjejen rusar dit och nu har det ställt sig nån tjock kille mellan en själv och värden, så man kan inte tala mer. Och där står man.

Det sitter några runt köksbordet, de är inne i ett samtal och skrattar och gestikulerar, en stol är ledig, man vågar inte gå dit, vill inte tränga sig på, vara påflugen, needy och jobbig. Vill ändå, tala med dem, men vad ska man säga? Hej, jag heter...nä. Hej, hur känner ni...nä. Hej, är ni kompisar till...nä. Hej, vad dricker ni...dubbelnä.

Jag hatar, hatar, hatar det. Och jag hatar att människor inte ser andra, de som känner alla, hur svårt är det för dem att säga kom och sätt dig här? Så man står kvar och väntar på att tjocka killen ska vända på sig så att värden ska kunna presentera oss, eller kanske, man själv presentera sig för honom. Det gör han inte så man undrar för tusende gången varför man utsätter sig för sånt här, nånstans tror man ju på att faca sin fears, men i detta läget vill man bara svimma, dö, förmultna alternativt gå hem. Men det är för tidigt, man har bara varit där i 37 minuter, man ger sig själv 45 minuter och överväger att slå en flaska i huvet så att ambulansen ska komma och bära ut en och därmed ge en ett legitimt skäl att lämna festen.

Med detta i åtanke stod jag alltså igår klockan sex, facing the facts att jag skulle på bröllopsfest klockan sju. Ensam. I maskeradkläder. Åka pendeltåg till förorten i haremskläder för jag inte hade råd med taxi.
Jag ringde min syster i panik och började nästan gråta när hon inte svarade. Ingen annan i hela telefonboken svarade heller. Tårarna helt nära nu.

Då hände det. Jag passerade McD och där satt två unga jag känner. Vad ska ni göra ikväll då, försökte jag lite trevande. " Gå på tjejmiddag," sa den ena. " Gå hem och läsa Expressens sportbilaga" sa den andre, vi kan kalla honom PB (pretty boy som han föredrar att kallas). "Snääälla, gå med sa jag. Du får en hundring." " Okej," sa han eftersom han är student och behövde pengarna.

Sen var det roligt, brudarna var fina och glada. PB slängde sig genast om halsen på den ena trots att de aldrig träffats tidigare (han connectar obviously snabbare än jag). Hela stället och alla gästerna var helt galna, vi bara skrattade. Eftersom Pretty boy tillhör OC-generationen visade han mig även många fina, nya danssteg. Det var lärorikt.

Så Pretty boy, du är världens sötnos! I owe you en hundring och du ska få glass och saft också. Tack! Du räddade mitt liv.

Hejdå k¤¤¤¤¤are

Var lite upprymd när jag gick från jobbet, skulle ut på dåligheter och kollade in på Maggan 50+, kontor för att säga hejdå och säger:
Bye sucker!
Hon ba; Whatyasay?

Jag menade det liksom som i; "Hejdå workingovertime-lady!" men hon verkade inte uppfatta den nyansen, det såg ut som att hon inte tyckte det var så fint sagt.

Sen tänkte jag på hur man skulle sagt i en direktöversättning till svenska och då tyckte jag inte jag heller det var fint sagt. Framför allt mycket opassande att säga till en fin dam, en riktig lady med nyblåst hår och strukna kläder som sover på nymanglade lakan.

Jag är så rude.

Rudegirl har vitt på sig idag med rabareberpaj, cola- och polkagrisfläckar på, sådär som 500-kilos männsikor brukar ha som äter ur hinkar och måste lyftas ut med lyftkran och fraktas i en specialbyggd buss med ramp när de ska till tandläkaren. Det har jag sett på kanal 5, kunskapskanalen.

Det ringer, ok jag måste dra.

Bye suckers!

Vi behöver linjemän på stan

Jag tänker inte skriva om sport.

Rocky och valde att sitta vid ett bord bakom bildskärmen på en restaurang och beställde allt på hela menyn och fick perfect service och presentation av all mat eftersom vi var de enda som åt under matchen. Det bästa med igår var att när jag träffade Rocky utanför Åhléns - eller Oleáns (Ålääns) som vi kallar det för att få det att kännas lite mer Le Bon Marché ( fast det hjälper inte för entrén och hela Queenstreet är hideous)- så var hon Lacey! Gravid i kjol och bruna knästrumpor i kilklack med läderremmar och brunt hår. Precis som Lacey för hon är ju den ansvarsfulla mamman medan Cagney har ett lite mer brokigt privatliv kan man säga. I serien alltså.

Sedan, efteråt, missade Cagney & Lacey en helt proppfull t-banevagn där alla bara vrålade vi älskar sverige på bästa nassemanér och i den vagnen stod en svenskalärare som jag älskade. Jag fick promenera genom stan och då såg jag hur några ur den distanslösa OC-generationen intagit en SLbuss med passagerare och busschaufför i. De stod och gapade på taket och gungade så att den höll på att välta. Sick generation. Sen klev jag rakt i en blodpöl och killen som gick framför mig fimpade sin cigg så den kom på mitt ben. Sick, sick.

Linjen mellan folklighet och svennighet är tunn. Innan match är hela stan som en öppen Lasse Berghagenfamn, och sen, 2x90 min senare, är det grisfest, vattenfestival och göteborgskalas på en gång. Det är det jag inte pallar med sport. I freakin hate it.

"And hey, let´s be careful out there!"

Hallå jag är så Cagney & Lacey idag! Väskan, skorna, allt. Jag ser ut som min mamma gjorde på tidigt 80-tal när hon tog bussen till jobbet och jag stod kvar på busshållsplatsen och grät.

Look at me now! Det undermedvetna har gjort att jag bearbetar barnets seperation från modern genom att som vuxen kvinna sätta på mig en mammakjol med ashög midja och vit blus och mammas skor från sent 70-tal och liten kofta. Och utborstat hår! Alla kammade sig på tidigt 80-tal, vad hände med det? Det är bara Lars Adaktusson som är noga med att kamma sig nuförtiden. Alla i Lars familj har very rich hair, fluffigt liksom, de måste ha väldigt bra hårvårdsprodukter i den familjen.

Jag minns hur min mamma alltid kammade till sig innan hon skulle gå in på ett möte, lite snabbt sådär. Hon blev fin tyckte jag. Mamma hade alltid finskor med sig i väskan, ibland bara en tygpåse enbart anpassad för detta ändamål. Hon gick hemifrån i fotriktiga skor och svidade sedan om till festskor på plats, i hallen, lite i skymundan sådär. Rutinerat på nåt vis. Själv sätter jag på festskorna från scrath, hemma i min hall och går ut i snöstorm. För jag tar taxi.

Någon kollade lite igenkännande på mig på vägen till jobbet, det var ingen jag kände. Jag tror att hon kanske misstog mig för Cagney. Eller Lacey. Eller Laura i Remington Steele. Henne vill jag helst vara lik. Eller så trodde hon jag var Kirstie Alley i Cheers. Eller Cybil Shepard i Par i brott. Eller Kojak, jag vet inte. Jag är lik alla från tidigt 80-tal. Jag tror att alla som ser mig hör ledmotivet från Spanarna på Hill street i sin inre jukebox. De bara: " Men det är ju hon! Hon som var hooker i ett avsnitt men som Frank Furillo hjälpte så att hon fick börja jobba på stationen som sekreterare! Oh my god, hon har inte åldrats en dag sedan 1982. Unbelievable."

På morgonen passerade jag Natur och Kultur, bokförlaget. Det är min drömarbetsplats. Ända sen jag var nitton och Peps bodde på Floragatan har jag velat jobba där. Och ha precis den här looken! Kläderna matchar huset perfekt, som att de var gjorda för att enbart bäras i Natur & Kulturs lokaler. Jag skulle ha glasögon också. Förstås. Varje år kollar jag mig med förhoppningen att jag har fått nedsatt syn, besvikelsen är total när optikern säger att jag har perfekt syn. Jag älskar glasses, det är ett sånt totalt straff att ha bra syn alltså. Alla i min familj har skitdålig syn, de märker inte när man kommer in i rummet typ. Medan jag fick värsta falkögat. Why Lordi? Again, är jag The Butchers daughter? Svara ärligt mother, ja eller nej.

Nu ska jag träffa tjejorna och kolla på fotboll. Men åh vad det passar dåligt att göra det i såna här fina early eightieskläder. Jag får gå hem och byta om. Det blir ändå lagom att komma till andra halvlek, första är ju bara långtråkig ändå. Tjejorna och jag ses på den här kvarterskrogen på Rörstrandsgatan under vm, ingen saggig sportsbar, utan ett snyggt ställe där man kan läppja på sin roséspritzer och skvallra samtidigt som man ser matchen. Man kan även sitta med ryggen åt bildskärmen om man vill. Passar mig, Cagney, perfect.

Det är inte du, det är jag.

Jag har ju den här killbästisen, en amigo och vapendragare från fornminnes tider. En parhäst. Vår vänskap är robust som ett fornminne på en bergvägg i Halland.

Nu har han fått en tjej och ett orange kök.

Killbästisen antyder att jag gjort slut med honom, yrar om att han måste reclaima sina kompisar sen tjejen flyttade in. Fru killbästis ringde och sa:
” Jag tycker det är lite synd att du & Mattias inte ses så ofta längre nu när jag finns här.”
Och jag tänkte är du galen, gör vi väl! Men så började jag rannsaka mig själv och tänkte på våra telefonsamtal den senaste tiden;

ring ring
- Hej, ska vi ses efter jobbet?
Moi: ” Nä. Jag måste städa. Det ser ut som jag bor med 32 katter.”
- Gör du det ?
Moi: ” Nä. Vet du väl.”

ring ring
- Hej, vad gör du ikväll?
Moi: ” Städar efter de 32 katterna.”
- Det gjorde du väl igår?
Moi: ” A, men nu har det kanske varit inbrott här och det enda tjuvarna gjorde var att stöka ned. De stal liksom ingenting, bara slängde alla kläder på golvet. Konstigt väl? ”
- Ljuger du nu?
Moi: ” A.”

ring ring
- Hej, ska du komma förbi?
Moi: "Njä, jag tvättar."
- En lördag kväll?
Moi: "Tyvärr."


Mattias. Jag försummar dig fast det är du som borde försumma mig. Men vet du, varje gång jag gör det ser jag dig sitta i ditt apelsinfärgade kök och le. Jag tänker att du har det bra där. Innan, när du ville ses och jag inte kunde sa du snääällaa och då kom jag ändå. Då såg jag dig sitta i ett misarabelt ungkarlskök med massa disk om jag inte kom. ( Ja, jag vet att du har andra vänner, jag är bara den mest lättövertalade och ja, ibland tjatade jag på dig också och du kom alltid men du tjatade faktiskt mest. Rolit var det iaf )

I love you to death, det vet du och jag vill gärna träffa dig och hela din lilla familj. Gärna din pappa också. Han är som en midsommarnattsdröm tycker jag.

Men vänta nu, skulle inte vi setts...i söndags?

Att underskatta stora saker

Klädpolisen här igen. Alltså, efter en tur på stan konstaterade jag och min fina vän Alma att vi in Sweden har so much to learn från medelhavsländerna när det kommer till klädstil i värmebölja.

Nu är det mammornas tur att få sig en känga. Mammorna klär sig way bättre än papporna men det finns en liten grej som klädpolisen ändå måste anmärka på. Ni har för små bh´s mammor! Ett oroväckande stort antal mom´s där ute vandrar runt i en, eller i vissa fall flera storlekar för små bysthållare, detta blir extra tydligt i linnen och åtsittande toppar. Ni måste köpa nya, större i takt med att ni ökar i vikt, som ändå sitter stadigt runtom. Ni måste sluta underskatta er själva och er bhstorlek! Papporna, on the other hand, måste sluta överskatta sina fruars mått när de köper underkläder i julklapp. (" Röd spets i 70FF...åh tack honey, jättefina du. Jo förresten, vill du vara söt och lämna tillbaka dem efter jobbet imorrn?")

Om man slår ihop mammans underskattning och pappans överskattning och tar tar ut medelvärdet av det så hamnar man på det sanna bystmåttet. Män och kvinnor måste samarbeta, endast då kan sanningen segra.

Nu måste jag och min bh i rätt storlek skynda oss att köpa glass för det är dubbelavsnitt och säsongsavslut av Grey´s anatomy and I love it. Jag luktar typ äckligt. Idag har det varit så varmt på vårt lilla vindskontor att alla bara låg i små högar på golvet och ropade på vatten. Det kom inget.

Det är tur att jag inte är elak

Den uppmärksamme läsaren har kommenterat att Peter Jihde har frisyr i skägget. Inte heller mig har detta faktum passerat obemärkt, men jag skrev inte om det för jag ville inte vara för elak. Så här hade jag skrivit om jag vore elak:

" Peter Jihde har lagt sig till med frisyr i skägget på sistone. Detta för att matcha sin frisyr på huvudet antar jag. Vet han inte att det är skottpengar på frisyr i skägget? Inte ens killarna i Big brother har ju det längre. Okej för att tanktops, tuppkam och tatoos är högsta dokusåpamode, men skägget låter de vara. Varför kan inte Peter göra det också? Han är ju dessutom on national tv varje dag, de kommersiella kanalerna har man liksom inte riktigt lika höga krav på. Okej om han läste metronyhterna i trean, eller ledde Mullvaden på femman, då hade man mer förutsatt getskägg och skäggfrisyr, av svt förväntar man sig mer. Hit med mina licenspengar!"


I know for a fact att Peter nyligen genomgått en skilsmässa. Hans kris i privatlivet tar sig helt enkelt i uttryck i hans ansikte. Bokstavligen. Han har börjat hänga ute, har ny tjej och vill vara lite tuff och gångbar på marknaden. Nyligen såg jag honom i en tajt t-tröja med spindelvävsmotiv i silver över hela bröstet. Major crisis, om du frågar mig. Shoppar han i samma affär som Runar? Günters eller? Jag och Molly har en tvångstanke, den är att vi enbart måste shoppa på Günters till våra pappor & boyfriends tills vi dör för annars kommer de råka illa ut. Är det likadant för Peter? Kanske är det så att han fick ett offer he could´t resist, att han vaknade med ett avhugget hästhuvud i sängen och att det är därför han måste ha skäggfrisyr, tantfrisyr och spindeltröja?

( Du kanske undrar varför jag ägnar så här mycket utrymme åt något så ointressant som Peter Jihde, jag är själv förvånad. Istället borde jag skrivit om någon verkligt intressant och fascinerande, som Imelda Marcos till exempel. Hon har 3000 par skor.)

sommaren i city

Igår var dagen som var så vacker att jag tänkte, dör jag nu så gör det inget. Allt var så bra den dagen. Sommaren är dock inte min favoritårstid. Jag tycker inte om att vara i solen så mycket. Våren gillar jag mera. Folk klär sig så illa på sommaren. Särskilt papporna och tonåringarna. Papporna vet inte riktigt var de ska göra av sig själva i värmen. Så de tar av sig tröjorna. I tid och otid. Det är inte klädsamt med strumpor i skorna, skjorts och bar överkropp. Det är ofräscht, cover up dad´s! Och sluta upp med att gå till matvarubutiker med era håriga ryggar och bringor blottade, kunder och personal mår inte bra av det. Jag vill även tipsa om att tvätta sig lite extra varma dagar, köp ett bra riktigt bra deo till papporna, det är inte klokt vad det luktar svett överallt så fort det blir plusgrader.

Och tonåringarna, de små liven. Flickorna går Drottniggatan fram med boobsen upptryckta till halsen i ett två storlekar för litet linne och små kjolar och miniskjorts. Hallå, så varmt är det inte. Ladies, vi gör så här tycker jag, vi visar ben och rygg. Superurringat och pyttebyxor går bort, särskilt i kombo. Klädpolisen, det är jag. Det dröjer inte länge nu förrän jag börjar arrestera alla med kriminella outfits. Passa dig.

We shall overcomb

Jag kan inte sitta tyst och se på längre. Vi måste tala om det.

Peter Jihdes frisyr.

Jag förstår den inte. Vad säger han till sin frisör när han ska klippa sig?

”Hej, ursäkta, jag vill ha en slingad damfrisyr. Lite stor och fluffig sådär, jag vill att det ska se ut som att jag haft spolar i och ska gå på 50-årskalas. Förstår du?”

Frisören (med mörk röst): ” Totally, Peter”

Efteråt

Tittar sig i spegeln
Peter: Åh, vad fint och fluffy det blev! Vad bra det blev när du tuperade och sprayade det sådär busigt. Och färgen! Sommarblond. Kanonfräscht alltså.”
(i sportsammanhang används kanon framför ord man vill förstärka; kanonbra, kanonform osv)

Hairdresser: “Just for you Pete. Just for you.”

(Varför Peters frisör talar engelska med mörk röst kan jag inte riktigt svara på, jag såg det bara så starkt framför mig. Kanske är han en kändisfrisör med ett dialektkomplex så starkt att han föredrar engelska. Egentligen behöver han ju inte känna så inför Peter eftersom han ju själv talar värsta bondspråket. Men again, detta är bara rent hypotetiskt.)

På kvällen sitter Peter i tvrutan och talar om VM. Jag ser på honom men lyssnar inte till vad han säger. Dels är jag ointresserad och nu är jag helt förhäxad av hans frisyr. Jag studerar håret noga och försöker förstå. Försöker se logiken. Allt håret kammas bakifrån och fram, det verkar som epicentrum är någonstans på bakhuvudet, varifrån allt hår utgår. Håret tycks vila fritt på huvudet, det tycks sakna fäste, som en mössa eller en tupé.

Då ser jag det.

Aha! Det Peter har är en seriös overcomb. Förmodligen är det gigantiska vikar han försöker dölja, luggen döljer sannolikt ett mycket högt hårfäste.

Varsågod, nu slipper du sitta och fundera över den hela VM. I solved it. Jag vill tillägga att frisyren är så mycket fluffigare & blondare vanligtvis än på bilden. När den togs hade han en good hairday. Alla andra dagar i Peters liv är bad hairdays.

Barna

Jag kommer ned till frukost en morgon och hör min yngsta niece, 3 år säga:

” Jag tycker Erina är trevlig.”
” Du är också trevlig” säger jag.
” Men du är trevligast” säger Lillebarnet.

True, true. Så liten och så insiktsfull. Av barn och dårar får man höra sanningen.

Lillebarnet har en bästis som heter Isabel. Hon är en liten kinatjej med svart hår och brun hy. Vi pratar lite om kärlek, om vem man är kär i och så. Lillebarnet räknar upp fem killar hon är kär i. Du då, Isabel, vem är du kär i? frågar jag.
” I Astrid Lindgren” svarar hon.

Lillebarnet och Isabel har börjat tala Lidingödialekt. Det är deras nya grej. De bor på västkusten och ingen kan riktigt förstå var de fått det ifrån. Dom ba: ”Heiii Eriiina” när de ser en. Haha. Om några år hittar jag väl dem på Noppes.


Åh vad despo och pensio hon är, tänker du nu. Skriva barncitat och hålla på. True. Jag skulle kunna skriva rafflande om privatlivet och få dig att svimma.
Men det gör jag inte.

Det är inte resan som är målet

Här är mina topp tre pain in the A-resor:

1. Jag är ung och är i Dahab, Egypten över ett veckoslut. Mina vänner Orly och Tami stannar i en vecka och jag tar ensam bussen till Israel. När vi åkt en bit visar det sig att vägen regnat bort. Eller blåst bort kanske, det regnar väl inte så mycket i öknen, i alla fall så fanns det ingen väg. Hela bussen består av stenade engelsmän som varit på knarksemester. Vi är mitt ute i nowhere, i Sinaniöknen. Vi ska övernatta i ett beduinläger. Jag är lätt nervös och tyr mig till två amerikaner som jag uppfattar som gay, men jag är inte säker. En av beduinerna kastar underliga blickar på mig. Jag ser hans tänder blänka till i mörkret när jag ska sova. Det är iskallt, jag är livrädd och fryser. Beduinen närmar sig. Jag väcker Mark, amerikanen, och säger att jag är rädd. Han säger att jag kan få sova mellan honom och Jamie. Det gör jag men är osäker på om det är bra eller en dåligt. Är det en invit? Beduinen som varit så nära att krypa ned i min bed drar sig nu tillbaka. Jag klarar mig helskinnad genom natten men sover inte en blund.

2. På ett flyg till Frankrike hamnar jag bredvid en rödlätt man med tics. Han fnyser ut luft genom näsan i tresekunders-intervaller. Först ett fnys, sen ett till, några hundradelars uppehåll och sen tre fnys till. Så håller han på. I fyra timmar. Jag kan inte läsa, inte sova, jag kan knappt äta. En rödlätt karl med tics är visar sig mer plågsamt än barnskrik. Vi landar i Paris, jag går på flygbussen, en plats är ledig. På sätet jämte sitter en rödlätt man och fnyser. Jag tror att jag ska gå bananas och har lust att säga; ”Excusez moi sir, the sound you´ve been making for the past hours belongs to an animal. You monsieur, are a part of the human rase, in case you haven´t noticed. You are not a sealion sir. Still, if you consider yourself as one, please get off this bus and go to the sea where you belong.”

3. Lisa och jag är aupairs. Under nyårshelgen blir jag utlånad till Lisas familjs bästa vänner. Jag ska ta hand om en tvååring under de båda familjernas solsemester. "Min" familj har en fet SUV, i den sitter en vacker fru, en våldsam make, en asjobbig tioåring som spottar och slåss nonstop och en bedårande tvååring. Jag förstår inte deras språk, de säger kanske tre meningar på engelska under hela resan som tar sex timmar. Så snart vi kört ur staden höjer mannen ljudet på sin giant stereoanläggning. The rivers of babylon strömmar ur högtalarna. Oh no. Vad som helst men inte detta. Inte Boney M. Jag hatar Boney M med en glöd så stark att den kan bränna upp en åker.
Ljudet på stereon är så högt i baksätet att det vibrerar inombords. Tvååringen kan inte sova pga av den höga volymen, han gråter av trötthet. Violent man löser detta genom att höja volymen så att han slipper lyssna på barnagråten. Tioåringen försöker påkalla sina föräldrars uppmärksamhet och skriker för att göra sig hörd. Greatest hits av Boney M går på repeat i sex timmar. Jag vill dö. När vi når semestermålet byter mannen skiva. Jag är helt utmattad av tortyren och sitter och stirrar tomt framför mig när Bee-Gees börjar sjunga. Oh gawd, släpp ut mig.

Nyårshelgen var sedan jättekul, jag och Lisa fick dela på en svit på hotellet och gå på drinknight och ta nattdopp i poolen och ha det glammigt. Frågan är om det var värt det. På hemvägen spelar Violent man Ub40 på högsta volym. Hela. Vägen. Hem.

Crazy horse

I helgen har jag varit med min familj. Vi åkte ut till skogen och hyrde en häst. Det var en islandshäst som man fick hyra i några timmar, utan ledare. Hästen var väldigt bångstyrig och envis. När vi skulle fika band vi honom vid ett träd i en dunge. Very Brokeback mountain. Som alltid på utflykter hade farmor på sig sina skitstora solglasögon från 70-talets mitt, hon ser väldigt mystisk och hemlighetsfull ut i dem. Very Garbo.

På hemvägen flippade hästen ur totalt. Han gjorde allt han alltid drömt om, gick vilka snåriga vägar han kände för och stannade och åt varannan sekund. Han var skitstark, vi kan inget om hästar i vår familj, den enda som kan tala med hästar är mamma, men han vägrade lyssna på henne. Vid parkeringen kände han för att springa i cirklar. Snyggsyster höll i repet, Alice satt på hästen och mamma sprang efter och ropade;
” Tyglarna Alice! Du måste styra honom med tyglarna!” ” Det gör jag ju!” skrek Alice halvt panikslagen.

Garbo och jag satt tillbakalutade i saloonen, drack lemonad och hånskrattade åt farsen. Very John Wayne.

Update!

Lovepaper på 7-eleven sitter kvar! Hade jag haft en kamera hade jag tagit ett foto och satt ut det här. Texten är even worse än jag befarade:

Mattias kärleksförklaring till Monika

"Vi lärde oss rida i Enskede. Lärde oss älska i Skärmarbrink (urk). Ibland blir jag svartsjuk för att andra har dig men nu ska vi gifta oss och då kommer jag ha dig helt och fullt för mig själv(pshyco). Nu ska vi åka till Agentina på bröllopsresa och lära oss dansa tango....blabla"

(Kursiv text är writers comments)

Hade jag varit Monika hade jag åkt till Argentina direkt och dansat tango.

Med nån annan.


(Eftertanke:
gudars skymmning vad elak jag är, göra narr av en stackare som är in love. Jag är en gammal cynisk harpa. Förlåt all you lovers out there! Fortsätt att make love i Skärmarbrink men please - skriv det inte på ett papper på 7eleven)

Hej hej Monika

Går till 7-11 på min gata på väg till jobbet för att köpa en liten yogurt till frukost. Utanför butiken, precis vid ingången, sitter ett printat A-4. Texten lyder:
"Kärleksförklaring till Monika
Vi träffades när vi red och har nu har vi varit tillsammans i två år bla bla bla..."
Alltså, jag hinner inte läsa längre än till första meningen trots att jag läser jättesnabbt för jag tänker jättesnabbt också. Jag tänker " är det här bra eller dåligt, här kan jag ju inte stå och läsa för då tror ju alla bergis att jag är monika pinigt jag drar" så jag går.

På väg till t-banan kan jag inte bestämma mig; var det charmigt eller cheesy av monikalovern? Kärleksförklaringen innehöll ju säkerligen ett litet frieri på slutet, var det ett bra eller dåligt sätt att fria på? Overkill? Det kanske var ett internt skämt dem emellan, typ städar du inte så friar jag på 7eleven, eller nåt. Hursomhelst så blev jag lite glad på något sätt, för kärlek är väl alltid bra tänker jag, även den på ett skrynkligt A-4 en regnig morgon. Känner Monika som jag eller sitter hon på Arlanda express i denna stund?

En kvart senare, i t-banan, springer jag på en bekant. Han ska gifta sig berättar han och han är så kär, så lycklig, har aldrig känt så här bla bla. Har du inte? tänker jag för jag har sett honom med åtskilliga flickvänner och varje gång är det; "så kär, så lycklig, har aldrig känt såhär"... Men vänta nu. Han har ju alltid känt såhär. För alla. Alltid. Nu känner han extra mycket så för att han trettifyra och old och har panic och då måste han tro att det känns extra bra den här gången. Jag är inte cynisk nu, jag tycker bara att han är onyanserad.

Det slår mig inte förrän en stund efteråt, på tåget. Visst heter väl hans tjej...Monika?