On the countryside

Vilken sick dröm. Jag och mina tjejkompisar åkte till en liten by i Östergötland för att bo där. Alla locals var kära i oss. De stod utanför vårt fönster om mornarna och och skrek att vi skulle komma ut och vinka.
Det kunde vi väl räknat ut, sa jag till de andra, att om vi som är så attaraktiva kommer ut på landet så blir det såhär. De andra nickade instämmande.
Hmpff. Jag vaknade och skämdes. När jag såg mig i spelgeln var nattens övermod dessutom som bortblåst.

Maria Magdalena

Vi sitter på en bänk vid en kyrkogård. Vi har inte setts på hela sommaren och nu äter vi Piggelin och delar små förtroenden.
Förra helgen var jag på bröllop här. Penny stod brud i en magnifik klänning av Lars Wallin. Lars själv kom inte, han firade sin 40-årsdag i Marrakesch. Malin och jag var lite besvikna. Han är så elegant.
Nu bär två män ut en kista ur kyrkan. De bockar värdigt framför kistan innan de stänger bakluckan på bårbilen. Det är en vacker dag för en sista färd tänker jag.

Lonely hearts

Min gamla arbetskamrat JB ringer mig på lördagskvällen. Det förvånar mig lite eftersom vi inte setts på flera år. Nu vill han ses. Varför då undrar jag fast inte högt. Vi har aldrig haft något gemensamt, den enda funktion jag hade i hans liv när vi jobbade ihop var att vara kurator varje gång en tjej dumpat honom. För det gjorde dom. Alltid.
JB´s problem är att han ser väldigt bra ut men är tråkig. Ingen humor och pedant. Han får alltid supersnygga tjejer som drar efter ett tag när de lärt känna honom. Han är snäll men jag tror inte jag skrattat en enda gång i hans sällskap. Jo, en gång förresten. Det var på Godot. Han gjorde bort sig inför Carl-Philip, prinsen, och det var jätteroligt men jag har lovat att inte berätta det för nån. Jag har bara sagt det till P. Och hans kompis. Och till Karro.

Vi ses och under hela kvällen sitter jag och väntar på att han ska kläcka den verkliga anledningen till att vi träffas. Nåja, han kanske bara vill catch up.
När vi ska skiljas åt uppstår förvirring, bor inte du åt andra hållet säger jag, har ni flyttat? Nej, säger han med ledset ansikte, vi ligger lite lågt bara. Jag bor hos en kompis ett tag. Vad tråkigt säger jag och menar det. Jag klappar honom lite lamt på axeln och säger att det ordnar sig nog. Jag hoppas det säger han.

När jag passerar Golden hits kommer det ut en sjungande man. Han börjar tala till mig på druckna människors vis och vi tar sällskap till T-banan. Han började sjunga karoeke i samband med sin skilsmässa berättar han. Nu går han till Golden hits varannan helg när han inte har barnen. Det är så ensamt utan dem. När han sjunger så glömmer han allt, det är bara han och musiken som spelar någon roll. Hans favoriter är Elvis och Johnny Logan. Åh jag älskar Johnny Logan säger jag. Jag med, säger han.
Med stolthet i rösten berättar han sedan att det finns de i publiken som går till Golden hits bara för att höra honom sjunga. Det är uppskattningen som gör att man orkar säger han. Det är väl det säger jag och kliver på mitt tåg.
Staden verkar vara full av ensamma hjärtan ikväll.

Åh Ernst

Drömde att jag och Ernst Kirschsteiger satt vid en lägereld och sjöng. Ernst spelade gitarr. Jag sjöng alla verserna i Trubbel ensam för den kunde inte Ernst och sen sjöng vi Jag ger dig min morgon, tillsammans. (Fred Åkerström skrev den till sin fru när de höll på att separera. Fint.)
Ernst hade en mäktig basstämma i drömmen.
Sen ville han sjunga Born to be wild men då sa jag till Ernst att jag hatar den. Då sjunger vi inte den sa Ernst. Han var smidig och lätt att ha att göra med.

Sportsommar

Av någon outrundlig anledning sitter jag inomhus den varmaste helgen på hela sommaren. Jag kollar på Båstad Open. Den outgrundliga anledningen heter Rafael Nadal och jag använder honom som förvändning för att slippa packa ihop hela hemmet i flyttkartonger. Det är för varmt, jag pallar bara inte. Rafael är underbar. En så bra grusspelare och så söt och så ung. Åh nittonåringar. Med sin fina hy och förväntansfulla blickar. När jag hjälper en kompis att städa upp efter en fest kommer hennes nittonårige bror och hjälper till. Kvällen före var han festens konung men nu dagen efter är han bara en liten söt, lätt illamående nittonåring. Jag får moderskänslor när berättar om sitt sommarjobb i vården och att han ska dra till London med några polare till hösten och sen kanske han drar till Barcelona ett tag, han får se. Sötnos.

Jag ser alla Rafaels matcher, trots att man vet att han kommer vinna är det spännande. Jag gillar egentligen inte tennis men Rafael är ju trots allt världens bästa grusspelare. Och så söt. Och så ung.
Det roligaste som händer under finalmatchen är när domaren måste säga till Runar och Dr Alban borta i baren att dämpa sig. Ni stör matchen säger domaren. Ni stör hela Sverige säger jag.

Kollar lite sporadiskt på Tour de France. Det är inte spännande. Bara jobbigt. Man får skavsår bara av att titta på det.Lance Armstrong vinner för sjunde gången. Sheryl Crow sitter med kikare och hejar på. Hade inte de gjort slut?
Undrar vad Lance knaprar egentligen. Mattias säger att det inte spelar någon roll eftersom alla är är lika dopade så får de samma förutsättningar i slutändan. Det är fint att Lance besegrat cancern och fortfarande är lika galet bra. Men hans gula Livestrong armband är sjukt fula, dem måste han genast sluta upp med och alla andra också. Det går utmärkt att skänka pengar till välgörande ändamål utan att ha en massa gummiband runt armarna i olika kulörer. So 2004.

Stora damen

Minnet från min sommar har delvis återvänt. Gött.

Jag och min darling niece Alice är på badsemester hos mina parents. Vi badar i timmar i Vättern varje dag och kommer hem till dukade bord. Rena rama badhotellet.
Mamma serverar jordgubbar varje dag för det är ju så mycket järn i säger hon. Man kan även ta sig ett järn tänker jag. Men det är nog inte lika nyttigt.

Alice har ett förunderligt tjockt honungsfärgat hår som glänser som guld och koppartrådar i solljus. Och fräknar. Hon älskar att bada. Hon badar tills läpparna blir blå och fingrarna vitnar. Hon tycker även om att pärla och att shoppa. Detta är hennes första resa på egen hand.

Vi passerar min gamla skola och jag utbrister: "Kolla Alice, min första skola! Visst är det som Bullerbyn, tycker du inte?" Som om det var värsta grejen. "Jag vet. Det säger du varje gång vi åker förbi här" säger Alice lätt uttråkat. Ja, visst ja. Hon är stora damen nu. Och jag är en nostalgisk pensionär med Alzheimer.

Vi går och shoppar och provar tusen plagg. Alice får köpa vad hon vill. Jag köper en röd trekantsbikini med discopärlor på snörena.
Very Baywatch.

Låt det aldrig ta slut

Det är mitten av juli. Min första semesterdag. Högsommar. Mattias, Andreas och jag firar in sommaren hemma hos Andreas. Jag står på ballkongen i guldklänning och Mattias säger att jag ser ut som Marianne.

Mattias har en fin sång-och bilderbok med Leonard Cohen hemma. Han har köpt den på ett antikvariat och jag skulle tro att den är från 60-talet. I den finns Marianne. En period bodde Leonard på ön Hydra tillsammans med Marianne och Axel, deras son. När förhållandet var på upphällningen skrev Leonard So long Marianne.

LC och Marianne möts i början av 60-talet, Marianne är då gift med den norske författaren Axel Jensen. Hon lämnar Axel för att leva med Leonard, de får en son de döper till Axel (!). Ett par år senare bryter de upp, Leonard flyttar till New York där han har en ny romans. Vad som hände med Marianne och Axel är det som ingen som vet.

Vi går vidare ut på stan i den ljumma sommarkvällen. A & M säger roliga saker och lär mig några helt nya moves. Jag skrattar så jag får ont i kinderna. Mattias fotar mig när jag äter bratwurst innan vi går hem.
Sommarnatt kom tillbaka!

Faller

Jag faller allt djupare ned i hål av glömska. Jag minns snart ingenting av det som varit. Hade tänkt att skriva om vad som hänt i sommar, men jag minns inte så noga. Av av min sommar i min systers hus i skärgården finns endast några små fragment kvar. Jag måste börja föra anteckningar, som han i Memento. Hade jag bara skrivit på bloggen hade jag ju vetat, men jag orkade inte.

En kompis ringer mig:
" Vad var det du vill prata om, har det hänt något?"
Jag:
" Vadå menar du?"
Hon:
" Du sa ju att du vill prata ut om något på svararen."
Jag:
" Gjorde jag? Jaså. Det minns jag inte. Lät jag upprörd?"
Hon:
" Ja, jag tyckte det, därför ringde jag upp direkt."
Jag:
" Jaha du. Det verkar inte som jag är upprörd längre iallafall."
Hon:
" Nä nä. Annars då?"

Hur yttrar sig Alzheimers i början? Såhär eller? Jag tycker även att jag ofta missbedömmer avstånd. Typ häller mjölken utanför glaset, och ibland missar jag munnen när jag ska dricka. Det verkar vara nåt fel med finmotoriken. Det kanske är medfött. Kanske har jag blivit hypokondriker på äldre dar. I våras under en period när jag var väldigt trött var jag helt bombsäker på att jag hade diabetes. Det hade jag inte.

Idag ska jag få lite bilder mejlade till mig. Då kanske minnet återvänder.
Minnet är som sinnet - sjukt.

Betala eller få en kanyl i magen

Jag går som i en feberdimma hem från jobbet. Det är sent, jag är kallsvettig och lite yr och hostar som en gubbe. Jag svajar till lätt i den evighetslånga rulltrappan vid Östermalmstorgs T-baneuppgång och tänker att faller jag nu så dör jag nog.

Jag går ut och luften känns kvav. Ett av samhällets olycksbarn vinglar fram till mig, hög som ett hus greppar han min arm och drar nån vals om att han ska in på avgiftning imorgon och nu behöver han pengar bla bla bla. Jag är lite rädd och försöker vara beredd på snabba rörelser, om han skulle ta fram en kniv eller kanske en spruta att sticka mig med. Ok, ta en hundring då, säger jag, men låt mig gå sen. Han vill ha mer, jag sliter mig lös och han kommer efter men han är långsam.

Jag tror inte det är smart att ge pengar till heroinister. Men vad skulle jag göra, det var en hotfull stämmning och jag hade feber for God´s sake.

Idag läser jag i tidningen att en kvinna blivit stucken av en kanyl på Konsum igår. Scary. Hoppas det inte var min kille som gjorde det med min hundring på fickan.

Vad kort underbart är

Ok, I´m back. Efter en evighet av semester då jag även passade på att ta semester från bloggen. Jag hade tänkt att skriva lite varje dag men jag har varit så trött på mitt bloggingjag att jag tog semester från henne också. Tack för uppdateringen av verkligheten i kommentarerna, Kaiser. Och Bianca. Söta Bianca. Och Josh. Är det Josh Macahan eller?

Jag är lite halvsjuk idag. På gränsen till att vara hemma från jobbet men ändå inte tillräckligt. Det är den sämsta formen av sickness tycker jag. P och jag låg helt utslagna på golvet i den nya lägenheten igår. Jag sov på en strandmadrass för vi var så märkta av sjukdom att vi inte orkade bära in sängen.

Nya appartmenten är stor och fluffig. Jag funderar på att installera interntelefon i alla rum så man slipper springa och skrika ho ho var är du till den andre hela tiden.

Jag längtar tillbaka till semestern. Till sommaren. Och havet.
Teoretiskt vet jag att det är augusti men utomhus och inombords är det höst.