riddare.

Jan Guillou gav en intervju för Svd Bostad för ett tag sedan. Detta var den oavsiktligt roligaste läsning de serverat sina läsare på åratal. Jan beskriver själv sin stadsdel Östermalm på följande vis: " Den stämning av ridderlighet som finns här behövs om man ska leva ett drägligt liv i Stockholm". Åhå! Senare, lite längre fram i artikeln framhåller Guillou att just den del av Östermalm där han bor (Banérgatan-Strandvägen-Narvavägen), är ett av Sveriges mest invandrartäta områden, efter Tensta och Rosengård i Malmö. Joho då minsann. Dock är möjligen invandrarna i Oscars församling av det mer väletablerade slaget, med en klar överrepresentation av diplomater. Passar Janne perfekt.

Jan Guillou beskriver också med förskräckelse att han ibland besöker Söder, där dottern Ann-Linn bor. Att åka dit och äta middag är något av en expedition till främmande land.

Det är så roligt, jag dör. Tidigare hade jag svårt för Jan Guillou, men nu, när jag läst artikeln, känner jag att jag har lätt för honom. Älskar brackiga vänstermänniskor som Jan Guillou och Gudrun Schyman, de förmänskligar hela rörelsen genom sin motsägelsefulla livshållning.

Tidigare, då jag hade svårt för Jan Guillou, brukade jag tänka; Men det finns någon som älskar honom. Ann-Mari Skarp älskar honom, hans dotter älskar honom säkert och hon har väl nån unge med nån spermdonor, Rickard Wolff eller nån, och den ungen kallar honom morfar och ser allt det fina jag obviously missat. Det känns bättre att tänka så, det blir svårare att tänka fula tankar. Nu, när jag gillar Jan Guillou och tycker han är rolig, får jag stålsätta mig för att att inte tänka fult om Viggo Cavling. Därför läser jag ibland hans nätdagbok, där det står att läsa om hans fru som kallar sig Stjärna (men som heter Sussi eller nåt på riktigt) och som Viggo refererar till som "min vackra hustru". Då måste jag tänka; Viggo är inte bara en köttig, dryg och maktlysten skåning, han är också en djupt förälskad man, han har en son, han bor på mariaberget, han har kärlek i sitt liv och han springer runt riddarfjärden ibland och han verkar må bra. Då mår jag också bra. See?

vägs ände.

Har du varit med om att sitta i en bil på en motorväg, det är mörkt och det är nästan ingen trafik, du är på väg någonstans, var spelar mindre roll. Det enda du vill är att åka hela natten. Det kanske börjar duggregna, du kanske lyssnar till en radiokanal dit obildade människor ringer och är upprörda över trivialiteter och fulla av fördomsfulla ord. Du tänker att de är ensamma. Vem ringer annars till en radioredaktion mitt i natten? Om det bara fanns en enda människa hos dem där och då, någon som kunde hålla dem, lyssna en stund, stryka deras kind och säga; "Nu sover vi vännen", hade de aldrig behövt ringa Sveriges radio om natten med ett hårt bankande hjärta och knogar som vitnar på handen som kramar telefonluren. Så hårt. Så hårt.

Du kanske byter kanal, till någon som sänder live från en musikfestival i Tennessee. Musiken är inte särskilt bra, med undantag för en stråkkvarett som anas långt bak i ljudbilden, du är svag för stråkar. Ibland, under bandets mer välkända låtar, sjunger publiken med. Deras röster ger dig en sorts tröst, en känsla av att du är del av ett större sammanhang. Det är någon mer i bilen, ni talar inte särskilt mycket men ibland talar ni lågmält, trevande, och när ni närmar er en stad börjar skuggor falla, du undrar när det blev så tyst emellan er, har det alltid varit så? Och du tänker att de här bilresorna är så nära sanningen ni någonsin kommer och du önskar att de varade länge, men ni måste stiga ur bilen för ni kommer inte längre nu.

karantän.

Mina kyrkokollegor tror att jag har kräksjukan. Det har jag inte. Bara svår magkatarr man spyr av. Men de tror mig inte och nu sitter jag isolerad på mitt rum i kyrktornet med en lapp på dörren där det står att man får mejla mig eller ringa mitt direktnummer 930 om man vill mig något. Detta är min bästa arbetsdag någonsin. Jag har fått mer gjort idag än jag fått på ett helt år. Ingen besvärar mig. Ibland skjuter de små lappar och mappar under dörrspringan. Detta är det bästa som hänt mig. Just nu har jag rast. På rummet sitter jag med fötterna på bordet och dricker bourborn. Vad det är vet jag inte exakt men i Breakfast at Tiffany´s dricker de det hela tiden. Jag har tänt ljus och bläddrar förstrött i en skvallertidning jag hitta hos asiaten. Prima liv.

tegnérlunden.

Min lediga dag spenderade jag med min guddotter Astrid och hennes moder. Vi gick till parken och gungade och pratade om mina kärleksproblem. Om hur Astrid kommer bli när hon blir stor. Trots att Astrid endast är ett år kan jag se mycket av Rocky i henne. Det lite försiktiga. Oviljan att få smuts på händerna.

Rocky och jag har varit vänner sedan vi var små. Jag var fyra och hon var fem. Vi satt bredvid varandra i söndagsskolan. Vi satt på golvet på kuddar i olika färger. Jag brukade hämta en kudde till Rocky om hon inte kommit och sedan paxa den åt henne. Vi hade likadana militärgröna byxor i en sammetsliknande kvalitet. Man kunde rita mönster med fingret i tyget. Vi brukade ha röda tröjor till just de byxorna. Jag undrar om hon minns? Efter söndagsskolan brukade jag följa henne hem.

Ibland när jag tänker på det genomironiska tal jag höll på Rocky & Matts bröllop vill jag dö en smula. Jag tänker på det mer sällan nu. Men ett tag tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna se Rockys föräldrar i ögonen igen. För det var så mycket annat jag borde sagt. Hur mycket jag beundrar henne, hur högt jag värderar hennes vänskap. Hur speciellt det är att ha någon i sitt liv som vet hela ens historia.
Jag säger det nu.

crash.crush.

Blev påcyklad på rörstrandsgatan igår. Det var nog mitt fel. Det är det alltid. Jag kan inte trafikreglerna. Cyklisten blev jäätearg för han ramlade och slog sig lite (men bara pytte, han föll mjukt som i slowmotion liksom) och bara vrålade:
"Men lilla....GUMMAN!"
Alltså han skrek det på ett sätt som man vanligtvis bara säger svordomar eller riktigt, riktigt nedvärderande, förolämpande saker. Åh, det var så roligt, och sen när han skulle skälla på mig kom han av sig och kom inte på nåt elakt att säga så han sa; "Du måste se dig för, du kan inte bara stanna mitt i gatan. Tänk på det." I snäll ton sa han det.
" Förlåt. Ja, det ska jag göra. Tänka på det. Förlåt igen."

Sen cyklade han iväg och då mimade jag förlåt helt teatraliskt och det var då jag såg det. Han påminde om Tom Waits. Det var ett underbart ögonblick. Sedan var han bara borta. Som i en dröm. Jag ska stå mitt i gatan i den korsningen tills han kör på mig igen. Och igen.

nazi.

On my mind:
1 Är så väldigt ledsen över det som händer munkarna i Burma just nu. Vill gråta när jag tänker på det.

2 Jag har köpt nya skor. Svarta kängor som är oroväcknade lika den typ av sko som främlingsfientliga grupper har på sig. Vill dö. Insåg inte detta faktum förrän jag gått i dem en hel dag. Min vän Källis retar mig. Säger heil istället för hej och så. Jag mår dåligt i skorna. Försöker le mot alla jag möter som jag tror har utländskt påbrå eller annan sexuell läggning än jag. De ler icke tillbaks. Häromdan gick jag förbi indianerna som spelar vid plattan. Det var en ny indiangrupp där, inte panflöjtsindianer utan några andra, i svarta dräkter med gula fransar. Jag blev illa till mods. Dels över mina skor, dels över att en etnisk minoritet blir till en turistattraktion. Folk från Arvika stannar upp pekar och säger; "kolla barn, så exotiskt." Det gör mig ledsen. Jag är en usel nasse.

hotell.

Skulle vilja resa någonstans, skulle vilja åka på turné. I sydtyskland kanske? Eller amerika, skulle vilja resa till mellanstora städer på östkusten. Inte som en semesterresa, mer som ett jobb, ha ett uppdrag, slutföra det och sedan åka vidare. Jag skulle bo på trestjärniga hotell. Typ kolla kylaggregaten på en hotellkedja, när något var trasigt skulle jag ringa en man som lagade det. Sedan skulle jag åka vidare. Som en sorts besiktningsman. Hur skolar man om sig till besiktningsman? Kylaggregat skulle vara min spetskompetens. Älskar mänsker med spetskompetens.
Jag skulle även kunna vara den som provar hotellfrukostar och rapporterar om gammal mjölk till huvudkontoret. Eller ansvara för gideonitbiblarna kanske. Någon måste väl lägga dem i byrålådorna på alla hotell? Skulle denne någon kunna bli jag? Hur blir man gideonit? Kan man utbilda sig till det? Vilken spetskompetens behövs?

I slutet av mitt yrkesverksamma liv skulle jag gå hotelldöden till mötes. Välkomna den. Låta mig omslutas av den som i lost in translation. Götta mig i den. Det hade vart trevligt.

blåsin

Jag satt på en bänk i Blåsut. Detta var på lördan. Jag hade åkt fel med tunnelbanan och nu satt jag på en bänk i Blåsut. Från Söderstadion hörde jag mansröster sjunga Bajens lov. Min vän var på matchen. Jag undrade vad han gjorde, om han sjöng med. Jag undrade om han frös i duggregnet. Hade han sin tunna jacka? Just då kom solen över Söderstadion. Det var tur.

Sedan åkte jag hem till en kärnfamilj i förorten och målade deras väggar. Det är trevligt i förorten.

kom

Jag skulle vilja adoptera alla barnen på bilden. Jag är på det humöret idag. Jag skulle vilja säga kom till mamma och så kom de.

sov.

Såhär känner jag mig nu. Som en trött person som borde gå och lägga sig. Men som sitter upp. Och ser melankolisk ut.

Min jordiske herre ringde och sa att det blåser i Berlin. Min himmelske herre tiger stilla.

I morse blod på perrongen, blod inne i tåget. Städare fick svabba upp blodet. Vems? Igår slog dom en kille på gatan. Jag såg. Jag tänkte att jag måste lämna det här landet. Med Ulf Lundell.

schh

Facebook, Idol och Pavarottis död förstör för mig. Jag har inget att prata med människor om. För jag är sjukt ointresserad av allt som rör Facebook, Idol och Pavarottis död. Jag är även ointresserad av höstmode.

Det enda som intresserar mig på allvar är Barack Obama. Jag skulle kunna tänka mig att tala lite om varför det var så få getingar i somras, tala om teorierna bakom att pollinatörerna försvinner.

Slutsats: Det är ointressant att tala med människor.

flykt.

Här i Tveksamhetens land, där jag bor nu, trivs jag ganska bra. Det är ett land man inte gärna flyttar till, man väljer det inte, man bara råkar hamna där. Man har inte uppehållstillstånd och man hoppas inte att man ska få det. Man har varit här förr, man vet. Att förr eller senare måste man flytta. Till ett annat land.

ridå

Bookbinders design. Alltså, jag älskar den affären. Köpa pennor, papper, köpa några pennor till. Igår måndag, på min lediga dag, träffade jag en ungersk konstnär där. Urhärlig. Jag såg direkt att han inte var svensk, han såg skön ut på det sätt som nästan inga svennar gör. Kassan krånglade så vi blev stående, väntades en stund och kom i samspråk på ett främmande språk. Det engelska språket.




Han sa:
- Målar du?
Jag sa:
- Näe. Jag är endast en enkel konstnärsgroupie.
Han sa:
- ...jaha.

Sen gick han.

Han måste vart gay.

sorti

Tänk dig följande scenario: Du är på ett cocktailparty och har vecklat in dig i en diskussion du egentligen inte behärskar om socialliberalism och om att all konst är småborgerlig. Dramaten är också borgerlig, säger du, provokatören. Den du samtalar med är någon du beundrar djupt, någon med hjärna. Hon lyssnar tålmodigt medan du argumenterar som om vore du någon som skulle avrättas i gryningen. Så säger hon; "Ni unga. Ni har en så förenklad syn på tillvaron. Ni utger er för att ha höga ideal, men allt ni någonsin gör kulturpolitiskt är att gangna era egna syften. Jag skulle vilja säga att er generation är de största bakåtsträvarna jag sett i mitt yrkesverksamma liv." Du vacklar till. Inte av tillrättvisningen, utan för att du plötsligt blivit yr, benen vill vika sig, du får inte luft. Hon, Hjärnan, säger; " Hur är det fatt? Mår du inte bra?" Du sätter dig på huk på golvet för att inte falla och slå huvudet i sten, du ser på hennes svarta damskor med guldspännen. Spännet har formen av ett lejonhuvud. Du tänker att det var de fulaste skor du sett på mycket länge. "Jag hämtar ett glas vatten" säger hon, Hjärnan, och skyndar mot baren. Folk runt er tittar underligt. De tror att du är full. Att du är någon ur arbetarklassen som inte kan föra sig i de fina salongerna. De vet inte att du endast druckit ramlösa. De vet inte att du glömt något den dagen, något basbehov, att äta? Du springer ner till toaletterna. Du stannar där tills yrseln går över. Sedan tar du en taxi hem. Du tänker att din entré i kulturetablissemanget blev lika hastig som din sorti. Din vän stannar. Du tycker att din vän borde följt dig hem.

sår

Precis som alla barn av min tid hyser jag en särskild kärlek till Beppe Wolgers. Beppe med alla dockorna i godnattstunden, Beppe som Efraim Långstrump. Han får oss att minnas vår barndom som lycklig.

Det är först nu, som vuxen, jag förstått att uppskatta Beppe, multibegåvningen. Beppe Wolgers var mer än en sagofarbror. Han var författare, poet, konstnär, översättare, skådespelare, textförfattare och underhållare.
Bland annat har han gett ut åtta diktsamlingar. Jag har läst alla. Jag gör ofta så, jag upptäcker någon och läser allt de någonsin skrivit. Just nu läser jag hans memoarer. (läs,läs,läs! finns i pocket.)

Beppe har ett underbart, målande språk. Man måste älska honom för hans stora, barnsliga, tunga hjärta och stora genialitet. När jag läser honom tänker jag att jag måste para mig med en stor begåvning. Någon som kan ge mig en multipelbegåvad konstnärssjälsson. Jag kan endast bidra med en enda bra gen. Så den andre måste vara Dan Wolgers typ. Fast en vanlig unge går också bra.

Beppe dog i sviterna av magsår. Magsår! Så totalt meningslöst. Min bön är att fader Alberto och jag inte ska dö i sviterna av magsår. Beppe var en av de få som lämnade ett stort sår efter sig i den svenska folksjälen när han dog. Ett öppet sår i allas våra magar.

liv

Varje gång man får det där sms:et. Varje gång man tar upp telefonen och det står: "Vi har fått en babygirl. Eller: Det blev en pöjk. Alla mår bra .kram" Varje gång det händer blir jag lika förvånad. Alltså, jag vet ju att personen varit på smällen i nio månader, det brukar vara rätt obvious, ändå är det helt häpnadsväckande nyheter. Jag vänjer mig aldrig, kan inte värja mig för det lilla miraklet det innebär. Ändå har folk i min närhet blivit gravida i alla tider. Genom hela världshistorien faktiskt.

Just nu är jag väldigt glad för att en familj i min förra släkt har skickat ett sms.

Jag har själv aldrig känt någon längtan efter att få skicka det det där sms:et. För jag är konstig. Men jag är väldigt glad för alla andra som gör det. Jag är väldigt glad för alla barna. Typ som Jesus. Ville bara säga det.

mm

Vakna av regn. Gå ut i regnkappa och nattlinne. Köpa bröd. Äta det. Tända ljus. Läsa tidning i säng. Spela Tom på guitaren. Sjunga Take me home you silly girl. Stanna inne hela dagen. Läsa memoarer. Äta godis och losec. Kan inte tänka mig en bättre lörda.

o

Ursäkta, men jag är så nervöst lagd inför helgen. Jag ska på 60-årsfest. Det kommer vara flera hundra där. Kulturelit. Jag älskar kulturelit. Jag vill tillhöra, tränga in i, marineras i kulturelit. Det kommer inte att ske.

Detta kommer ske: jag kommer bli introducerad, bli blyg och vilja se ned i golvet. Jag kommer maskera min blyghet genom att pladdra på, pladdra för mycket, pladdra för fort, forcerat. Det gör jag jämt när jag blir blyg.
Jag kommer känna mig fel i svart cocktailklänning, jag kommer spilla, jag kommer bli ståendes ensam bakom en högtalare hela kvällen. O, huru jag mycket hellre skulle vilja gå till en indisk restaurang på katarina bangata och mötas av friendly faces. O, huru jag skulle vilja ringa mig lite sjuk. Febrig. O.

jo

Vad kan jag säga? Jag är bara en enda stor arbetshäst, så är det. Jag har magkatarr, som vanligt. Även min kollega fader Alberto har den. Jag lär honom att leva med magkatarr, bli vän med den. Nu har han riskakor på sitt rum som vi äter mellan måltiderna. Vi stöttar varann.
Min nya bostad är inte inflyttningsbar förrän om en månad. För det bor andra där. Jag är en främling och en flykting, bostadslös, hämningslös. Varhelst jag lägger mitt huvud är mitt hem. Jag brukar lägga det lite varstans.

I miss you.

Här ovan ser vi Priscilla Presley med dottern Lisa Marie och dotterdottern Riley Keough. Alla är snygga. Alla tre får leva sina liv i skuggan av Elvis vita mantel. Det måste vara ett konstigt liv. Fast gött att vara på förstasidan av Vouge. Och gött att ha några Elvismillar på kontot förstås.

Det är nog inte helt lätt att vara enda barnet till en skitkänd person, bara själva födseln i sig förpliktigar framgång, helst på samma område som föräldern. Ännu värre blir det om barnet är till förväxling lik den avlidne förälder, tänk Lisa Marie eller Julian Lennon, mina tankar går särskilt till Julian. Stackarn. Enda anledningen till att han får hålla på med musik är ju naturligtvis att han finansierar det ur egen ficka med arvet från John. Någon annan förklaring kan jag inte se.
Även Lisa Marie har gett ut nån sugig platta. Och gift sig med Nicholas Cage. Och skilt sig. Och gift sig med Michael Jackson. Och några till. Och skilt sig. Priscilla har närt sitt självbekräftelsebehov genom att vara aktris i Dallas och i högkvalitetsfilmen Den nakna pistolen. Riley däremot, är modell och drar in egen stash. Däremot tror jag inte hon varit lika framgångsrik om hon inte varit barnbarn till The king, utan typ bara nån som fick vara rumpa åt Sloggi istället för att som nu, gå highfashionvisningar och så.

Fattar inte varför de inte bara drar sig undan rampljuset, använder sina pengar till utbildning, flyttar till en ranch och skaffar sig riktiga liv. Men det går inte. För Elvis blod pumpar i deras ådror. Och det måste dansa nu.

eftersommar.

Elvis hittades livlös i sitt badrum på Graceland sensommaren 1977. När han lämnade byggnaden var han redan död.

Familjesidorna i DN är mina bästa sidor. Bröllop, födslar och död. Livet. Mest gillar jag att läsa minnesorden. Bröllop och födslar skiter jag i.

Häromdagen stod att läsa att Strindbergs yngsta dotter dött. Hon hette Anne-Marie och blev 105 år. Hennes mor var Harriet Bosse. Hennes och Augusts äktenskap var, som bekant, mycket kort. "Utan barnskrik kan jag inte arbeta" skrev Strindberg i ett brev till vännen Pehr Staaf. Strindberg levde aldrig kontinuerligt med något av sina barn. Såklart. För han var ju en lidande konstnär. Men kanske var ändå Anne-Marie hans älsklingsbarn. 1908 skriver han i ett brev till sin dotter: " Pappas skrivbord är ledset, längtar efter ostädning av den lilla handen, som där lärde de första bokstäverna, nycklarna till alla världens vetande o dårskap."
Han skrev även en fin dikt till Anne-Marie:

Sommardagar, ljumma vindar
blåa vågor, varmgul jord,
murgrön sig kring stugan lindar
hänger över dukat bord

Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden...
hemåt till vårt murgrönshus...

Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarna ej sjunger mer,
när som blomman först är mogen,
kommer frukten ner till Er.

Barn, mitt barn av soln och havet
förrn Du solens anlet såg,
i ditt sinne är begravet att din vagga var en våg.