Himlen är oskyldigt blå

Det är augusti. Min barndomsvän Rakel och jag är hemma samtidigt för att besöka våra föräldrar. En kväll besutar vi oss för att låna våra mammors cyklar och cykla ut på landet. Jag har klänning och tänker att jag nog kommer frysa på hemvägen. Mammas cykel saknar växlar. Vi stannar vid väggrenen för att plocka några vita, bolliknande blommor jag aldrig tidigare sett. Jag fyller mammas cykelkorg med blommor. Vi cyklar vidare uppför backen till kullen där den röda kyrkan står. Min syster gifte sig i den kyrkan.

Tysta går vi omkring på kyrkogården. Vid de gravstenar som bär namn vi känner igen stannar vi till och lägger små buketter med vita bollar. På en liten ort som vår kommer dödsbuden tätt.

Till sist går vi till hennes grav. Hur många år har gått nu? Vi räknar. Rakel lägger sina sista blommor vid gravstenen med hennes namnteckning på. En skolflickas handstil ristad i sten. En liten duva i sten vakar över graven. Rakel går bort mot cyklarna men jag står kvar.

- Gå du, jag kommer snart, säger jag.

Jag tänker på dagen då hon begravdes. Hennes pappa stod exakt på den plats där jag står nu. Hans hud saknade färg trots att det var sommar. Han grät inte. Han stod som en soldat på sin postering, helt orörlig. Hans ansikte var som förstelnat av sorg. Det var det enda uttryck han ägt sedan den dagen. Dagen då hon försvann.

Säkert undrade han nu hur han skulle leva genom detta, överleva den största av sorger. Att förlora ett barn. Ett barn som lät sig förloras.

Senare den dagen sitter jag och hennes syster i hennes rosa flickrum. Systern berättar om henne. Vi lyssnar till hennes favoritmusik på kassettbandspelaren. Systern gråter. Hon talar om himlen. Jag vet inte vad jag ska säga. Vi håller varandras händer. Länge sitter vi så.

- Kommer du? ropar Rakel till mig.

Det börjar bli sent. Vi cyklar hem genom sommarkvällens alla dofter och temperaturskiftningar. Jag fryser i min tunna klänning.

Please be gentle, Frank

Värsta krisen har uppstått i munnen min. Jag besökte min fine tandläkare i måndags. Han konstaterade att jag har två skitstora hål bredvid varann alldeles intill nerven, de går inte att laga. Han gjorde en provisorisk fyllning och sa att vi får hoppas på det bästa, att tänderna reparerar sig själva. Det kan hända. Annars är det rotfyllning som gäller.

Men Frank, jag har inte råd! Det kostar väl flera tusen? Jag är lite av en statare i modern tid kan man säga, går jag till tandläkaren en månad får jag äta gräs fram till jul. Kvaliteten på gräs är rätt dålig såhär års, det spelar liksom ingen roll hur man tillagar det.

Jag tror att jag är något av en favoritpatient för Frank. Jag gapar så bra. Malin säger att jag har den bredaste munnen i hela norra Europa. Frank säger hela tiden; "Du behöver inte gapa så stort, håll igen lite, sådär ja."

Nu har jag fått en stor knöl i underkäken också. Vad är det? Inflammation? Vad kostar inflammation? Kan jag betala i kramar, Frank? Kan jag bjuda hem dig på en romantisk middag med candles och friterat sjögräs som betalning?

Nu är jag lite sugen på en polsk, cheap tandläkare på billighetskliniken på Drottninggatan. Samtidigt tar det emot att vänstra med en annan dentist bakom ryggen på Frank. Det är jättelätt att tala med polska tandläkare eftersom karies är ett internationellt ord. Det har jag läst i tidningen. Man lägger sig i en öststatstillverkad tandläkarstol, pekar på munnen och ba: "Look, karies."

It´s over, Frank.

Requiem for a dream

Jag är arton år.

En ljum sensommarnatt ligger jag och sover i mitt flickrum i radhuset. Pappa, som just kommit hem från sitt skift på tidningen, sitter i köket böjd över en tallrik fil, djupt försjunken i tankar. Snart ska han gå och lägga sig. Han är mycket trött.

Så plötsligt. Ljud utanför fönstret. Stämsång? Han ser ut och får se en manskör stå uppradade på gatan. En samling unga pojkar som alla är prydligt kammade och klädda i frack.

Pappa fortsätter helt lungt att äta sin fil. Lampor tänds i flera köksfönster i de omkringliggande husen på gatan, vad i allsinadar står på? Alla undrar. Men inte pappa. Han fortsätter bara äta sin tallrik fil utan att ta notis om uppståndelsen.

När han är klar reser han sig helt långsamt och släcker lampan i köket. Han går en trappa upp och väcker mig. " Jag tror du har besök " säger han. Jag flyger upp ur sängen, ser ut genom fönstret och rusar ned för trappan alldeles yrvaken i en liten urtvättad T-shirt och mintgröna fultrosor.

Jag går ut och möts av tonerna till Min älskling du är som en ros. Jag står där alldeles stilla, helt förstummad och sömndrucken. Drömmer jag?
När sången tystnat får jag en röd ros och en puss på kinden. Jag är generad över min klädsel och mitt toviga svintohår men frågar ändå om de vill komma in. De svarar inte, de bara går sin väg. Mot skogen till.
Jag fattar ingenting.

Min bästis Malin är med om exakt samma sak den natten.

Jag torkar min röda ros och lägger den på byrån i flickrummet. Där ligger den än idag.

Jag tror att det är något av det bästa som hänt mig faktiskt.

Någonsin.

När första ljuset tänds

Jag tänder ett ljus och äter en clementin i mitt lilla office. Jag läser en blogg. Ute är det mörkt och kallt.

Det påminner mig om morgonsamlingen i skolan när jag var liten. Alla barnen fick tända ljus i sina egenhändigt gjorda små ljusstakar. Man fick äta en frukt samtidigt som fröken läste ur Mio min Mio. Fröken hette Majlis. Hon hade stora bröst och långa halsband. Varje dag hade hon klarrött läppstift, kjol och pumps. Jag älskade Majlis och hennes kvinnliga sätt. Hon var lång, säkert över 1,80 på sina höga klackar. Eller så var det jag som var kort.

När Majlis låg i skilsmässa grät hon varje dag i skolan. "Jag tycker det är fel att hon belastar oss med sina privata problem", sa jag en dag helt lillgammalt till mamma när jag kom hem från skolan. " Vi är ju faktiskt barn, vi förstår ändå inte."

Åh, barndom. Åh, Majlis. Nu förstår jag.

Last Christmas

Julen är barnens högtid tycker jag. Har man inga barn med på jul kan man lika gärna gå och dränka sig. Min syster och mina tre lovely nieces reser till Marrakesh över jul.

Kul.

Jag skulle vilja fira jul med kompisar. Så som George & Andrew och deras gäng gör i i Last Christmasvideon.

Vi skulle åka till en stuga i Gstaad, eller nej förresten, till ett slott naturligtvis, som ägdes av en handsome greve. Greven var iklädd en röd sammetssmoking vid julmiddagen och bjöd på en skitstor kalkon. Vi skulle sitta i matsalen i varsin ände av ett enormt bord i barock stil (du vet sådär som man tänker att Kungen & Silvia gör fast de inte gör det) och bredvid bordet stod en butler och lite annat löst tjänstefolk. Greven skulle överösa mig med godsaker och komplimanger och helt plötsligt, mitt i desserten, langade han över en liten ask från Tiffanys. Asken gled över hela bordet och stannade precis intill min Créme caramel.
Mmm, sa jag. Greven log i mjugg.

Efter supén gled jag ur min svarta klänning i tjock taft och i någonting mer komfortabelt. Nämligen mina nya diamantörhängen.
Och kläder. (Förstås, vad trodde du?)

Greven och jag möttes i biblioteket för att klä granen gemensamt. Jag noterade gillande att även han svidat om till en något mer blygsamt casual outfit som framhävde hans fina linjer på ett underbart sätt. Luften darrade av julefrid och återhållen förväntan. En av de rubinröda julgranskulorna föll plötsligt till marken, jag och greven sträckte oss efter den samtidigt och ...

Ljudet av bilar som hastigt bromsade in hördes från gårdsplanen. Det var alla våra vänner som anlände med skratt och glada tillrop i sina Aston Martins från 60-talets mitt.

Minnet av den julen skulle komma att leva i våra hjärtan forever.

Vi blir ett sånt surt gäng till jul i år. Bara föräldrarna, jag och farmor. Inga julklappar, inga barnaskratt, nothing.
Men jag ska ha finklänning! För en tid sedan köpte jag en ursöt, röd klänning secondhand. Den har empireliv med ett svart sammetsband, små volanger och trekvartsärm. Ser ut som något ett barn skulle kunna ha på sig på söndagsskolans julfest. I efterhand har jag insett att det är en barnklänning. Storleken antyder att den är gjord för en elvaåring eller så. Ja, ja. Jag utgår ifrån att jag kommer vara den klarast lysande stjärnan i De fyras sura julgäng iallafall.

Tänk sedan, när farmor dör. Då blir vi bara tre.

Verklighetsflykt

Jag är alldeles för dålig på att se på tv nuförtiden. Jag måste skärpa mig. Hade stora ambitioner i början av hösten att följa allt som finns men det har inte gått så bra. Jag började följa FCZ men sen glömde jag av att kolla. Det ryktas på stan att Extras är bra. Det enda jag följer är Rallarsving. Jag är kär i programledarna, det är därför. Musse & Andreas 4-ever.

Bio går jag på!

Lords of dogtown
Jag ville vara sjutton år, ha solblekt hår, dåliga hemförhållanden och vara en grym skejtare efter jag sett filmen. Det vill jag fortfarande, men det känns inte som det kommer bli så.

Järntrean
En sorts drömsk kärleksfilm med våldsinslag från Sydkorea. Inget för den som gillar American pie direkt (se den inte Johan Vallin & Gurka på Kungsleden) men jag tyckte den var fin.

The aristocrats
När jag köpte biljetterna varnade kassörskan med orden: "Det är en vulgär och stötande film." Och vad ska jag säga, det var det. En sick, sick film. Men då Mattias och jag är två gravt störda människor skrattade vi ibland. Den handlar om en vits kan man säga. Se den inte.

Zozo
Jag gillade inte Josef Fares tidigare filmer men hamnade på denna av en slump och tyckte jättemycket om den. Framför mig i biosalongen satt tre tuffa tonårskillar och kämpade förtvivlat med att blinka bort tårarna som envisades med att stiga i deras ögon. Kanske hade de i likhet med Zozo vuxit upp i krigsdrabbade länder, tänkte jag och grät en skvätt av ren sympati. Jag ville krama dem efter filmen men det hade kanske hade blivit lite too much.

In her shoes
Fint om systrar och pensionärer i Florida. Shirley Maclaine var skitbra. När jag blir gammal ska jag flytta till ett seniorboende i Deerfield beach med min syrra. Jag längtar.

Weddingcrashers
Gurka och Johan Vallin: Årets film. Se den!
Alla andra: Suger bigtime. Vad ser Jennifer Aniston hos Vince Vaughn? Han är ju svårt jobbig och har en skitful röst. Hyr inte. Inte ens dan efter.

True love

I söndags hörde jag Pepp ringa ett mystiskt samtal, lite i smyg sådär.


- Hrm hrm. Tänkte bara jag skulle ringa för det är ju fars dag idag.

En rörd främling på knastrig linje från en flygplats någonstans;

- Åh, tack!

- Harkel harkel.Jag tycker inte om såna här kommersiella jippon.
Bara så du vet.

- Nä, nä. Inte jag heller.

Missing

Det var ett bra tag sedan jag såg The tall japanese nu. Vagnarna är fulla av folk i morgonrusningen men ekar ändå helt tomma.

Har han börjat ta bussen?

Höst i Paris.

Jag hade tjatat på W i veckor att följa med mig och hälsa på Rakel i november. Han lät sig övertalas. Rakel är min bästa barndomsvän och W är min bästa vän ever. De kände till varandra sen tidigare men hade bara träffats kort. Jag hade plussat dem järnet för varandra sedan jag insåg att de vore en match made in heaven. Listig som en räv ställde jag frågor till W i stil med:

- Visst är Rakel tjusig och fotogenique? Det såg du väl på bilderna vi tog?

- Jo, det är hon väl.

Ringer genast Rakel:

- W tycker du är urtjusig och fotogenique. Vad tycker du då, visst är han snäll och ser bra ut?

-...Tja, jo.

På Nytorget en timme senare:

- Rakel tycker att du är jättetrevlig och snygg och har det där lilla extra sa hon till mig idag.

- Jaha, du.

W kommer till Paris en sen fredagskväll. På lördagen blir de kära. De matar varandra på restauranger, pussas mellan tuggorna och fnissar åt saker som bara nykära förstår.
Jag är chockad men glad förstås. Och utanför men det gör inget för jag blir helt varm innanför när jag ser Rakel i smyg öva sin namnteckning med W´s efternamn.

Vi går genom bruna löv i Luxenbourgträdgården. De dansar och jag går. Jag ser på dem och tänker att detta är nog det konstigaste och finaste som hänt oss tre det året.

Nu är det höst ett år senare och de dansar fortfarande.

(Detta är ett inlägg från min gamla blogg. Jag ville publicera det igen med anledning av deras ettårsdag. Grattis kids!)

Dagens Sthlm City

Efterlysning i T-banetidningen:

" Du slitna tjej på röd linje med blå ringar under ögonen och risigt hår med torkad tandkräm i mungiporna som alltid är osminkad fast gud vet att du skulle behöva ge naturen lite hjälp på traven och som ständigt verkar ha försovit dig och är försenad varje morgon och som sitter och tänker neggiga tankar om alla dina medpassagerare och som ibland tappar ut trosskydd när du ska ta upp saker ur din ficka och det är så ofräscht för du har säkert världens urinläckage för du ser ut som femtio men jag antar att du är yngre att döma av din slafsiga klädstil och när du kommer till t-centralen varje morgon köper du kexchoklad till näringsrik frukost ur automaten exakt som kostcirkeln föreskriver. Ett tips: Sluta åka tunnelbana och ta bussen istället. Du ger alla en dålig start på dagen med din bad karma."
Långa Japanen vid Stadion samt alla medpassagerare på röda linjen

Åh, nej inte Långa Japanen. Säg att det inte är sant. Jag älskar ju Långa Japanen. Under ett års tid har vi haft samma tider och setts flera gånger i veckan på röd linje. Jag minns första gången han gick ombord på min vagn. Jag minns det som igår faktiskt. Långa Japanen går bara ombord de dagar jag är extra ful. Det var vinter och jag hade babyrosa NY-mössa och vita snowjoggings. Halvfräscht. Långa Japanen kom inspringande som i i slow motion just som dörrarna skulle gå igen. Vinden blåste i hans korpsvarta hår. Fåglar kvittrade. Barn skrattade. En symfoniorkester började spela. Långa Japanen satte sig mitt emot. Musiken tystnade och han granskade mig skeptiskt från topp till tå. Jag låtsades oberörd men inom mig såg jag en bild av hur jag låg på en brits och födde hans barn.

Efter ett halvårs samåkande började vi nicka i tyst samförstånd när han gick ombord. Mellan oss behövdes inga ord. Det vi hade var beyond words.

Nu är det över. Han har dissat mig inför alla Stockholms invånare.
But why?

Som hämnd ska jag skriva en Harlekinroman. Lilla Erina och Långa Japanen ska den heta. Som en vuxen motsvarighet till Lilla Anna och Långa farbrorn kan man säga. Fast smaskigare.

Pojken med de varma byxorna

Jag kände någon för längesen.

Om vintrarna när han var liten smög han upp tidigt om morgnarna för att hänga in sina byxor i torkskåpet. Sedan gick han till skolan med små smala ben i varma byxor.

Det händer att jag passerar staden där han bor. Och jag undrar.

Om han fortfarande har en sky av blonda lockar runt huvudet. Om hans ögon fortfarande blir som små halvmåneformade springor när han skrattar. Om det händer att han lägger in byxorna i torkskåpet innan han går till jobbet.

Jag undrar.

Daddys girl

Hallå! Skynda er till brevlådan, det är Fars dag på söndag! Viktigt, viktigt. Själv har jag just droppat ett kort på Klaraterminalen i sistaminutenbrevlådan. Ni vet, dit man springer med sina högskoleansökningar och deklarationer två minuter i nio varje år. Fars dag är lika viktigt. Minst. Om han inte hade delat med sig av sina little boys till mothern hade man aldrig fått uppleva allt det här fina livet.

Min pappa är en sån enaståenda bra karl. Han städar, diskar, lagar mat och kan baka. Han minns alla bemärkelsedagar och kommer med blommor till mamma på deras förlovningsdag. Är det namnsdag, bröllopsdag eller någon annan firardag gör pappa små speciella bakelser och kort med foton på. Pappa har blivit arg en enda gång i livet. Det var när han högg sig med en yxa i armen. Han sa ett fult ord. Det var jätteroligt.

Jag skulle vilja gifta mig med någon som är som du, pappa.

Burr

- I år är det som om Hösten sa till Vintern; " Du får ta allt det kalla den här gången. Jag tänker bara dansa in obemärkt som en förlängd sommar" säger Mattias när vi sitter på en uteservering i slutet av oktober. Hösten bara: " Råkylan och tristessen är din, jag gör inte sådant längre pysen."

Det verkar som dansen är över nu.

Kölden slingrar sig innanför fodret i min yllejacka, upp i blusen och ner i brallan. Jag fryser konstant. Jag vill bygga en specialbyxa med värmeslingor i. Tänk vad behändigt, man trycker bara på en liten knapp och vips så är hela byxan glödhet. Finns det såna byxor att köpa på marknaden redan kanske? Jag föreställer mig att värmebyxan känns lite som när man kissade på sig när man var liten. Alla fördämmningar brast och sen blev det bara helt varmt på hela barnabenen. Det var äckelskönt liksom. Jag vill känna så igen.

På natten sätter man byxan på laddning så att den är varm och go till morgonen när man ska bege sig ut i kylan. Det är viktigt att den inte hettas upp för mycket så att det börjar ryka ur bakdelen när man går. Det skulle nog folk tycka var konstigt och man kanske inte skulle få några kompisar.

Pants on fire. Så ska de heta. Värmebyxorna.

Give me a break

Hämta min röda väska på vinden. Packa ner en trave böcker, min iPod, jeans, sneakers och några linnen och min röda klänning. Kör mig till flygplatsen. Stick till mig ett Amex black och säg; - Slit det med hälsan baby.

Off I go.

Till ett land där männen heter Juan och kvinnorna Carmencita. Där doften av bränd asfalt och citronträd blandas i eftermiddagssolen. Till en bar där män röker cigarr i stråhattar och vet mitt namn. Där natten smeker in över dagen till tonerna av en sorgsen bossanova.

Ta mig dit. Nu.

Pax vobiscum

Min vän Lena och jag åkte till ett slott i Östergötland för att finna Gud och oss själva. Vi satt i brasans sken och lyssnade till nunnor som berättade om sina klosterlöften. Lydnad, kyskhet och fattigdom.

Stornunnan som verkade vara någon sorts klosterboss, bröt på franska. Med sig hade hon två smånunnor. Den ena lillnunnan hade ett mycket ungt ansikte. Till sin nunnedräkt bar hon Dr Martins. Dr Martins! En stor liten sensation tyckte jag.

Lena och jag gick en lång höstpromenad i skogen. Har du varit i Östgötland på hösten någongång? Det är oerhört vackert. Ljuset, sjöarna, gårdarna. Vi talade om livet och jag tänkte att det var längesen jag pratade med någon så.

Stornunnan sa till oss att köpa hennes bok. Vi var lite rädda för Stornunnan så vi gjorde som hon sa. För att vara nunna var hon väldigt bra på buisness. Streetsmart skulle man kallat det om hon var en vanlig person som gick på Vadstena streets. Nu var hon ju nunna och istället omgiven av en air av klostersmartness. Hon krängde böcker för att feed the hungry.

En entusiastisk ung munk som var lite söt sålde böcker i bokhandeln. Han tittade skeptiskt på min bok och sa att den nog inte var något för mig. "Vadå, gillar du inte den eller?" sa jag. "Jo, sa han. Jag tror bara att den är lite tung för dig kanske."
" Jag tar den, sa jag."

Mitt utseende avgör väl inte min boksmak heller, you crazy munk.

Efter mig kom Lena med en liten bokhög som hon placerade på hans bord med en lätt duns. Lena med sina stora midnattsblå ögon. Lena med sitt finkänsliga sätt. Någonting brast inom munken. Hela hans liv passerade revy. " Åh! utbrast han. Han såg på henne. Åh. Han försökte samla sig och sa; " Vilka fantastiska böcker du valt! Jag kan inte med ord beskriva vad de betytt för mig. Låt mig få läsa ett stycke för dig." Så läste Munken för Lena.

Vid högmässan kastade munken förtrollade blickar på Lena. Jag undrade i mitt stilla sinne om det var tillåtet att se så längtansfullt på någon när man var munk. Men jag klandrar honom inte, tvärtom, jag förstår honom. Lena är inte bara en exakt kopia av Eva Röse, hon är även en fantastisk människa. Och singel. Även han förmodar jag, så långt är det grönt.

Nu till det smaskigaste: Jag gjorde lite research på Crazy munk. En säker källa avslöjade att han kommit ut! Ur klosterlivet alltså, han var bara munk under en begränsad period. Nu ska jag bara vaska fram hans mailadress, sen är det klart. Detta kan bli ett av mina stoltaste matchmakingmoments in life. Fatta!

Ett problem kvarstår och det är att jag och Lena vill bli nunnor efter vårt möte med Stornunnan och hennes hangarounds.

So. Goodnite amore.
Goodmorning celibat.

En lättsam liten död

Det började som en ryckning i ögat, en plötslig trötthet i handleden. Veckorna gick, tankar rusade igenom huvudet men mina händer nådde aldrig tangentbordet. Snart kom jag att inse vad jag drabbats av. Bloggdöden.

Det var skönt att låta bloggot dö för en stund men nu lever jag. Skit vad ful den här mallen är. Jag har tänkt byta men alternativen är få bland färdiga mallar. Det finns en diarrébrun som jag funderar på att byta till. Ful,ja. Men det är november, allt är fult då. Så är det bara.