Happy symbioses

The Lennons - en lycklig familj i symbios.

Nu har det hänt. Det har legat i luften länge. Nu har jag gjort det. Gått till jobbet i mysbyxa. Vilket förfall. Men hej, det är måndag, man hatar vakna, hatar tvätta innan man går till jobbet, hatar byta om till respektabla kläder. Så har jag på mig nåt färgblint upptill också. Gul tröja med en husvagn på och över den en grå, för liten, prickig kofta med puffärm. För att pigga upp min ensambel tog jag körsbärsörhängen, converse och en barnmössa. Har helt missförstått le grunge. Ser ut som någon som håller på att tappa greppet. En fabbro log lite överseende mot mig på Linnégatan. Sen sa en hemlös något väldigt snällt, det gjorde min dag. Fast jag fick en box i magen av hans ledsna ögon.

Nu, dubbel treo till lunch. Mmm. Månda. Har ätit så mycket treo i min dag att jag börjat tycka det är gott. Samma med med min syrra.

Jag stänger här i en vecka. Tar semester. En mental charter såattsäga. Är tillbaka måndag 6 nov kl. 17.00 med nytt, rafflande, taffligt, taskigt material! Och november har ett tema! Inte missa!

Skoja.

inte

All the leaves are brown

Vintertid. Jag förstår den inte. Allt jag varit på idag har jag kommit en timma för tidigt till. Vanliga människor kommer ju, av logiska skäl, en timme försent en dag som denna. Inte jag.

Följande har hänt: Under en cykelskjuts på Långholmen träffade jag någon, en bekant. Han var ute och sprang. Han heter Mr Perfect. Jag minns inte ens hans rätta namn, jag har alltid kallat honom så. Våra roads har inte crossats på sex år. Alla som kände mig under den tiden vi sågs on regular basis vet allt om Mr Perfect. Jag jobbade med Leo som var bästa vän med Mr Perfect. Varje gång de skulle äta lunch ihop såg jag till att vara med, de tyckte jag var värsta jobbiga. Allafall. Där var han nu, äldre, looking as perfect as ever. Där var jag, på en pakethållare bak på en cykel som kördes av en chica och skämdes brallorna av mig att jag fick skjuts som ett annat småbarn. Och jag hade blå mössa som jag stoppat in allt hår i på ett barnsligt vis. Det ångrar jag nu.

Förr tyckte han jag var en liten skitunge. Han och Leo. Han ba; Stäng munnen, det luktar barnmat, så fort jag sa nåt. Leo alltså, inte Mr P, han är alldeles för civiliserad för sånt talk. Så stilig, belevad, kultiverad, min framtid personifierad. Look at me now Mr Perfect! Nu är jag en kvinna, ingen skitung kvinna utan mer en kvinna full of shit, men ändå. En kvinna. (I´m not a girl, not yet a woman mr P)

Samtalet förlöpte vad gör du nu, bla bla, meet my friend, kompisen sträckte fram kardan och börja stamma. Du vet. Och jag bara vänta på den där repliken; "Vill ni göra mig nöjet att dinera med mig afton mina damer?" Eller; "Dessvärre ska jag på en urtråkig sittning i Riddarsalen i skymningen, säg mig, vill du bli mitt hjärtas bordsdam?" Den kom aldrig. Istället sa han nåt om att springa hem och tvätta. Men låt mig hjälpa dig! Låt mig bli din husa! Din musa! Vadsom helst! Ta med mig hem, snälla, och lämna aldrig tillbaks mig igen.

Men det gjorde han inte.

Dagen då det blåste så mycket

Det har blåst i helgen. Snålblåst på balkongen och en liten storm i mitt bröst. Jag klarade mig. Det gjorde blomkrukerna på ballekongen också. Symboliskt.

Det finns ett par i mitt kvarter, jag ser dem flera gånger i veckan. På Ica, i parken, i allén. Alltid tillsammans, det har aldrig hänt att jag träffat endast en del av paret, eller en del av paret med någon annan människa. Som John & Yoko. Eller Paul och Linda. De fascinerar. Och ger kräkkänslor.

But why?

Kanske för att man är så indoktrinerad med att känslomässigt oberoende är frihet. Det är ju inte sant. Det är ensamhet.

Motsatsen då - symbios? Vad tycker vi om det? Vet inte. För den utomstående är det ju rena vinterkräksjukan att umgås med några som lever så. Men för de som är i det? De kanske har det gött? Alltid nån som står breve och fångar om man råkar svimma på Ica exempelvis. ( Det hände mig en gång. Jag slog huvet i stengolv och sen fick jag kvickna till i personalrummet. Där fick jag kex och vatten. Det var trevligt.)

Paul & Linda var ju bara ifrån varandra typ tre nätter under de tvåhundra år de var gifta. Är det normalt? Nu säger Paul McCartneys nuvarande fru, soon to be exwife, att tjänstefolket sagt att Paul slog Linda, men hon är nog bara bitter. Hon ville nog också leva symbios med Paulie, men det gick inte för Linda var fortfarande i hans heart. Så måste det ha varit.

Yoko och John. Samma där. Är det en coincidence att John och Paul valde symboisen? Är det bara jagsvaga personer som kan gå i symbios? Men Yoko, hon verkar väl tuff, John har jag ingen uppfattning om.

Kan det vara så att det helt enkelt blåser lite mindre när någon alltid står som ett vindskydd vid ens sida? Eller stormar det mera? Ibland har man läst en notis i tidningen om när det slår slint i symbiosen. Exempelvis på små jordenruntseglatser, då en i symbiosen slår ihjäl partnern och slänger den överbord skepp o´hoj bara för att den tjata så mycket.

Jag undrar om Yoko någonsin älskat någon annan man efter John, jag tror inte det. Är det osunt eller fint? Kan inte bestämma mig.

Feng who?

Mitt liv är så trevligt just nu! Jag förtjänar det inte! Men jag gillart.

Var på Ikea med tjejorna igår. Hela varuhuset var fullt av julporr. Det var trevligt. En man förföljde Carin med glupska blickar. Han dreglade också, men hade fin färg på ögona. Typ viol. På grund av Carins yrke kolla hon inte tillbaks så noga. Fast hon hade velat, tror jag. En familjefar tittade väldigt ingående på den höggravida. Det måste varit julporrstämningen som fick alla in the mood.

En gång blev Carin och jag kära i en newyorker på Hemköp. Carin gick fram och sa att han hade fina skor. Landlord blev lite sur och sa att han var gay. Vi har fortfarande inte glömt honom.

Det hära med blickar. Jag känner en som heter De förväntansfulla ögonen. Som ett indiannamn typ. Man får ducka när han lägger sin förväntansfulla ögon på en. Och man får absolut inte prata förbi kallsnack för då tänker han att man ska gifta sig. Jag brukar gå och köpa något att dricka då. Jag känner även en som heter Hungry eyes. Hans ögon äter alla han pratar med. Problemet är bara att ingen vill bli uppäten.

Tillbaks till Ikea. Jag köpte mest av alla. Med hela kassarna fulla av christmasporn kom jag hem och börja pynta mitt i natten, sen blev jag helt stjärnögd över hur fint det blev. Mitt hem är verkligen ett madhouse. Istället för feng shui och stilrent och sån skit kör jag maximalism rakt av. Det är verkligen inte harmoniskt. Alltid stökigt. Typ som min själ. Fast i den finns en vildvuxen sommaräng också.

En sång för mina vänner

Vad vore en människa utan sina vänner? Jo. En byst utan stöd. En korv utan bröd. En kossa utan bås. En bastuba utan blås. Inget skulle man vart.

Varje dag när Carin ringer mig i hemmet säger hon;

- Är du ensam?
Varje dag svarar jag;
- A. Klart.

Ändå fortsätter hon fråga. Det är inte klokt hur gott hon tror om mig. Igår fick jag frågan via sms och då kände jag för att variera mig lite så jag svarade: " Ej home alone. Skådisen från lördan här. Steamy windows. Trollorna på huvet/e." Hon ringde upp direkt och ba;
- Vikken skådis? Vad har jag missat?
Haha. Som att jag vanärade min släkts heder var natt. My ass.

För ett tag sedan berättade jag för min alldeles egna skolkurator om en person som hatar mig. Hon ba vråla;
- MEN HUR KAN HAN HATA DIG? Och jag älskar henne för att hon sa så. Överhuvudtaget är det så oerhört passande att ha en egen skolkurator att ringa när man har pubbeproblems som jag. Kuratorn mindes plötsligt att hon också umgåtts med han som hatar när hon var ung. Då kom hon på att han hata henne också. Alltså är det han som är miffo. Ärkemiffo. Tyckte vi båda.

Så. Antar att jag försöker säga att jag är tacksam för mina amigas.

Och neighbour. Söt han är. Varje gång jag går förbi hans fönster ringer jag i hopp om att få komma upp en stund. Oftast får jag det. När han har besök får jag inte det. Gå till fönstret, säger jag. Då tar han med sig besöket dit och vinkar till mig tills jag är out of sight. Ibland gör jag fula tecken och miner. Han gillar sånt.

Det finns en sång som uttrycker mina känslor så fantastiskt bra.

I´m so happy I´m so glad
that I´ve found you
I´d like to thank you
and thank you means MERCI

sjung med allihopa

MERCI the little way of saying thanks
MERCI for being you

När jag tänker på bacon

Jahapp, då var det den tjugifemte ja. Rik igen. Ska äta lods av bacon- kungen av kött- denna månan. Så gött. Grismat. Jag är ju lite av en mansgris. En mansgriskvinna. Bacon - kungen av kött- passar till nästan allt tycker jag. Även sallad faktist, det är inte många som vet.

* En främmande man har lånat min jobbtelefon. Detta vet jag för luren luktar gammal herrparfym. Varför luktar äldre mäns parfym så äckligt, typ blandning mellan tallbarr och alkohol. Det är mycket bättre att de bara tar deo om de ska envisas med gammalt rakvatten som alla får astma av. Och varför tar de så mycket? Yngre mäns parfymer luktar godare. I synnerhet en, den luktar julkrydda och glögg, jag tror det är Comme Des Garcons eller Costume National möjligen. Jag skulle även kunna bli lite svag av någon som doftade diskret av bacon. Skoja. Skulle jante. Hoppas jag.

* Kevin Bacon är sjukt sjukt ful och o.b.(haglig). Hur kunde han bli moviestar överhuvetaget? Ibland har han ju fått spela romantiska komedier mot typ Jennifer Aniston och alla ba euw när de ska kyssas on screen.

* Män(niskor) som äter bacon till frukost kommer jag aldrig förstå. Det är ju skitäcklo, de kan väl flytta till Alabama istället för att väcka svenska människor med stekos och förstöra deras stekpannor. Nu ringer det. Fortsätter skriva. Nu säger han; Vad gör du? Nu säger jag; Tänker på bacon.

tänktänk

* Och nu tänker jag att jag nog inte är någon baconlover ändå.

En ängel på min axel

Varje morgon är som luciamorgon nuförtin. Jag sov bredvid en bäbis inatt. Han klöste mig med sina små naglar och jag sov dåligt men det gjorde inget.

Alltså, det här med att lyssna på emo music. Måste sluta. Det blir min död. Just den här sången påminner mig om något. Om någon, en vän. När jag packat min väska och livet var trasigt fick jag bo på en madrass på hans golv. Det var trevligt. Jag fick egen nyckel också. Och mat varje kväll. Riktig mat, inte hundmat som jag är van vid.
Vi lyssnade på den sången då.

Jag drömmer om en jul hemma

Häromdan gick man omkring på stan, rik som vanligt. Man undrade på vilket sätt man skulle bränna sina stålars. Spara fanns inte på kartan. Man köpte massa onödiga saker tills man hade skitlite pengar kvar, det var gött. Alltså så lite så att man typ inte skulle kunna äta på några dar.

Då såg jag en underbar klänning i siden som det stod mitt namn på. Den var dyr men jag köpte den ändå. Carins pappa har lärt mig att man alltid ska fråga sig själv;" Finns det behov?" innan man handlar något. Så jag frågade det och fick till svar; " Ja, verkligen!" Det var konstigt eftersom jag redan har tvåhundra klänningar hemma. Men jag sa till mig själv att jag kan ju ha den på jul (yeah right) och nyår kanske (hej, har jag nånsin haft ett flott nyår, nä). Så stört att köpa den. Jag är jättehungrig nu, det blir ingen mat idag heller.

För ett år sedan köpte jag en skilsmässoklänning som sedan även gick under namnet knarkklänningen. Den ser ut som en tantklänning men har broderade dödsskallar och svampar på. Jag hade inte råd med den men den hjälpte mig. Jag köpte även ett par lackskor till. De gjorde nåt för mina ben.

En del tycker det är äckligt med vintageklänningar, men jag tycker bara det är ascharmigt att tänka att någon annan burit dem före mig. Skrattat i dem. Blivit kär i dem. Kanske blivit friad till i dem. Blivit gravid i dem. Fått ett skott i hjärtat i dem. Alla bär de sin egen historia, det är fint att tänka så.

Jag vill att det ska vara jul nu. Så jag kan ha min nya klänning. I snökaos. Sjunga julsånger i den. Få paket i den. Krama farmor i den.

Snart är det dags. KOLLA HÄR

Persona non grata

Helgen som gick kan sammanfattas så här: lite sång, lite dans och lite naket. Skoja.
Men det var teater, det dracks cava, det var familjekramar i Bagarmossen. Lovely. Min guddotter Astrid är så söt. Trött, men så väldigt söt när hon sover.

La Dame och jag var på en föreställning vid en liten teater på min gata. Skådespelaren var SJUKT HET. La Dame kände honom lite men vägrade gå backstage. Dålig stil. Jag undrade väldigt mycket om han hade vaxat bringan, han hade en flygig skjorta på sig och var liksom helt slät på bröstet. La Dame sa att han har ett förhållande med en tio år äldre qvinna.
" Mmm, så intressangt och charmangt," sa jag då.

Sedan kom en musiker med en ros till oss. Jag var full av babbel den kvällen. Det tog aldrig stopp. Jag önskade verkligen att La Dame hade sparkat mig på smalbenen men det gjorde hon inte. Istället log hon glatt. Vid kvällens slut cyklade hon hem med en ros på pakethållaren.

Gick över Stureplan med mitt low self esteam under armen. Jag mötte några överförfriskade bratkillar som ställde sig i en ring runt mig och sjöng en sång. Det var värsta boosten trots att de var under the influence of alcohol and kola. Jag neg, log och tackade för sången.

Jag passerade Humlegården och tänkte att det var synd att jag inte kan gå där om nätterna. Att jag inte kan gå i allén i gula löv närhelst jag vill.
Jag ville då.

Jag höll mobilen hårt i min hand och ville ringa någon jag verkligen inte borde vilja ringa.
Åh du Veka Hjärta och Svaga Persona.
Överjaget tog då telefonen och la tillbaka den i väskan. Bra så.

Hela den här hösten är som en enda lång, olycklig kärlek tycker jag.

La Dame ringde för att kontrollera så att jag kommit hem ordentligt. Det gör hon alltid.
" Förlåt att jag babbla så mycket ikväll," sa jag.
" Det gör inget," sa hon.

Sommarparty på stranden

Ikväll börjar nybörjarkurs i beachvolleyboll. Jag är inte redo. Så jag ska inte gå. Men nästa gång kanske när dammiddagsklubben har rapporterat om hur det var. Det jag är mest nervös för är uppvärmningen. Jag undrar hur den går till. Och hur jobbig den är. Döden säkert. Och tänk om man är den där som inte hänger med, som måste sätta sig ned och vila. Som får en stroke och faller till marken och spräcker sina hotpants.

Jag har ofta funderat på hur domare tränar. Ishockeytränare och fotbollstränare. De måste ju vara i toppform för att orka hänga med i matchtempot. Ses de på en tom is- eller fotbollsplan och kör idioten bara? Jag tror det. Det verkar logiskt.

Veux-tu coucher avec moi?

Mitt liv var så Paris i morse! Vakna, lyssna på Francoise, sjunga med, bada badkar och sen gå till konditoriet och köpa baguette som jag inte åt för jag mådde illa. Men ändå, så franskt. Jag har en röd basker också som jag är jätteful i. Det mest franska hos mig är dock mitt badrum. Färgen är sprucken i taket, jag vill inte åtgärda det för jag tycker det är så Le Marais. Och lite Brooklyn.

Rökande kocken utanför känns som Meatpacking District kan jag tycka. När det regnar står det fullt av välklädda människor under bankens markis över gatan, alldeles bredvid kocken. Very Paris.

På morgonen brukar jag sitta i fönstret och sminka mig. Tidigare var jag alltid osminkad men nu har min mamma har sagt att det krävs lite smink när man kommer upp i ålder. Hon vet ju bäst, så nu lyder jag henne och tar mascara och foundation varje dag. Jobbit. I hate smink.

Anyhow. Rökande kocken står ju och röker på sin postering från morron till kväll. Konstiga tider han har den mannen, han är det första jag ser på morgnarna och det sista innan jag rullar ner för natten. Nu har det blivit lite konstig stämmning mellan oss. Häromdan råkade jag helt lättklädd, eller snarare helt oklädd, släcka lampan och dra ned persiennen. Precis DÅ kollar kocken upp mot mitt fönster. Det kändes som mitt liv passerade i revy och en evighet hann passera innan ridån gick ned. Som om jag befann mig i en fransk, lite smågubbig film liksom.

Jag försöker undvika honom nu när jag visat det allra finaste, men det går verkligen inte. Han står mittemot min port dygnet runt känns det som och han kollar alltid upp mot mitt hus när han röker, morron som kväll. Kan han vara en spanare från Säpo? Har han inte spanat färdigt nu? Själv kan jag tycka att han har seen enough. Jag har inget mer att visa iallafall.

Den här bilden är ur Pirellikalendern. Passande väl?

Samtalet som Gud glömde

Om igår. Det var trevligt. Och roligt. Men jag var lite jobbi. Tror jag. Vi pratade om hur par liksom hjälper varann genom att sparka under bordet om den ena säger nåt klumpigt och så. Låt mig säga såhär, jag hade behövt en del kickar den kvällen. Men ingen sparka mig. Tyvärr. Fast sen gick jag in i ett vasst bord och det gjorde jätteont. Någon sorts påminnelse om min förgänglighet.

Ber om ursäkt för att jag bara skriver om vad jag gör hela tiden, är så full of myself, flåt.

Vi gick tidigt från Mosebacke. Mikael Nyqvist var där. Vad har han som är lite snyggt, kan inte sätta fingret på det. Ärrig hy och tätt mellan ögona, han har någonting mot alla odds liksom. Brad Pitt har också dålig hy. Jätte. Han har bergis med sig egen ljussättare till inspelningarna så att ingen ska se. Ibland, när ljussättaren är sjuk, då lyser dåliga hyn igenom. Det är rätt åt honom.

Alma och jag gick genom hela staden och det var en sådan förtrollad höstkväll. Vi hade bikt och jag fick hålla för ögona när berätta nåt jag gjort som fick mig att framstå i väldigt dålig dager.

- Alma. Glöm detta samtalet. Lova!
- Vilket samtal?
I loves her.

Under gymnasietiden satt ofta jag och min väninna skolkuratorn i en gul passat och hade förbjudna samtal i natten utanför mitt hus. Ibland grät någon lite. Det var inte likt oss, vi var oftast glada när vi var unga. Men passaten, den var liksom en fredad zon. Där kunde man säga allt. När jag klev ur bilen sa vi;

- Detta samtalet har aldrig ägt rum.

Och det hade det inte. Ingen av oss tog någonsin upp det som sades i bilen dessa kylslagna nätter.

Burning bridges

The Lady och jag ska på en lite otippad parmidda ikväll. Jag har blus, lila clips och knut. Ser ut lite som en fröken eller som någon som behöver ett lånelöfte från sin bank. Jag tror att Ladyn kanske kommer ha raffset inunder ikväll. Skoja.

Igår gick jag en promenad över Djurgårdsbron med en förbjuden frukt. Precis som alla säger så är det ju de som smakar bäst. Så jag ska inte smaka. Istället ska jag lämna tillbaks den till affärn.

Jag pratade med min vän Kuratorn igår. Lämpligt. Jag sa att jag är nog den som är sämst på att förhålla mig till mitt civiltillstånd av alla i hela Stockholm. Då sa hon att jag har ett bra liv. Sedan sa hon så här fint om sitt eget civiltillstånd: " Du, vet. Jag känner att det inte spelar så stor roll var vi bor, om vi har jobb eller om det händer jobbiga saker runt omkring. Med honom blir det bra iallafall." Gulligt.
Till saken hör att hon flyttat till smålandsskogen från Göteborg för hans jobbs skull. Hon hatar landet innerligt och älskar stan. Det är kärlek.

På fömiddan gick jag på gynnet. Doktorn tyckte det var roligt att jag hade randig bikini inunder. Har missat två tvättider till. Tur att jag har många badkläder. Det är praktiskt om jag någon gång skulle vilja bada under någon av broarna jag går på. Metaforer, metaforer.

När jag kom hem skrev jag ett gulligt sms. Jag kunde huggt av mig fingrarna efteråt. (Vad hände med brev som var modernt när jag var ung, då kunde man ju bara vänta ut brevbärarn och sno tillbaka sina pinga skrifter. Much better.) Också för att jag har börjat använda internetspråket på skoj när jag messar. Typ; " Vi ses sen *ler i mjugg* " Det är bara att jag glömt berätta att jag skämtar. Alla förstår inte det. Särskilt inte de som går på broar. *Rodnar och ser ner i backen när jag tänker på det*.

Wish me good luck for tonite!

*kjamiz*

Jag saknar dig, jag saknar dig.

Idag hade jag tänkt skriva om något annat än mig själv men jag kommer inte på nåt. Tyvärr. Istället vill jag passa på att använda det här forumet till att efterlysa en person. Någon som är väldigt lik Ali Mcgraw.

Efterlysning:Är det någon som sett en persisk prinsessa på Londons gator? Hon skulle kunna vara den vackraste du någonsin sett i hela ditt liv. Om du kom nära henne skulle du se att hon är den finaste av vänner med de sorgsnaste ögonen och det härligaste skrattet. Du skulle skatta dig lycklig om du fick ha henne i ditt liv. Om hon försvann skulle dina nätter bli långa.

Ashrin. Ring mig. Snälla. Jag sover inte nu. Jag saknar dig.

I love ladies

Jag är så rik nu! Det är great, jag vet inte var jag ska göra av alla pengar. Så jag okynnesåker taxi hela tiden. Jag kan känna att jag liksom växt ifrån tunnelbanan. Blivit för gammal för kollektivtrafik. Igår sa chaffissen att jag gott kan åka taxi för några tusen i månaden för det är vad det kostar att ha bil. Det har du rätt i, sa jag.

Det bästa med att inte ha en ledig dag på flera veckor är att man inte spenderar några pengar och på så sätt blir tät som värsta feta direktören. Det sämsta är att man missar alla tvättider. Är inne på min andra dag med bikini inunder, har inga rena undisar. (Högintressant läsning)

Det går ett rykte om mig på en community att jag är lesbisk. Om det ändå vore så väl. Det hade ju varit skitlätt. Jag hade bara gift mig med Carin direkt. Eller kanske med mi lady. Eller blivit ihop med Alma, hon är underbar. Och så känslomässigt stabil. Och trygg. Och snygg. Häromdan när jag verkligen behövde prata med henne och hon var i London ville jag dö en smula.
Jag gråter aldrig in public, bara med Carin och Alma. Det är gött.

Snart ska jag gå på mitt bästa café med Lady in red. Där är det rött bordellljus, fula fåtöljer och en ägare som går runt och bjuder alla gäster på äpplen från sin trädgård. Jag hängde där med Mattis hela förra hösten. Först gick vi på bio, sen satt vi bara på cafét och läste tidningar utan att prata. I timmar satt vi så. För vi orka inte. Det behöver man inte. Han är bästa killen tycker jag, ty han är som en lady. Jag föredrar ladies.

Trubbel.

Kära dagbok

När jag var ung var kung av integritet. Nu vet jag inte riktigt vad jag är. Jo, det vet jag. För jag är tungviktsmästare i självutlämnande. Och trubbel. Jag är trubbel.

Detta är min vilsnaste höst ever, sa jag till någon igår.

Mycket vatten har runnit under mina broar. Då menar jag inte att jag drabbats av inkontinens utan jag skriver i metaforer precis som de gamla grekerna.

Det händer att jag saknar min före detta svärfar. Jag har en thing för pappor. Särskilt för den pappan. När jag var hemma hos dem för första gången satt han vid det vita pianot och sjöng Trubbel av Olle Adolphsson. Jag älskar den sången. Särskilt:

Sen blev jag bjuden på konjak och på cigarrer

och kunde inte få mig till att säga nej

Förenad med min karaktär för jag har aldrig

förmått att säga nej till någonting som helst

Inte jag heller, Olle. Inte jag heller.

La mig på sängen med kappa, skor och väska när jag kom hem igår. Ringde ett nattligt samtal till Lady. Vaknade klockan fyra på morgonen och tyckte det var läge att ta av sig trenchen och vantarna. Kunde inte somna om. Sen åkte jag fel till jobbet och kom jättejättesent och efter typ tio minuter gick jag ut och åt lunch med en liten pop-prins som heter Joel. I två timmar. Får nog kicken imorgon. Det var det värt.

Nu hem till Carin och kolla gråtfilm. Vi älskar sånt. Cancer, impossible love, olyckliga slut. Samt koreanska stumfilmer. Dem älskar vi också. Allafall jag.

Sen cykla över Västerbron och leta stjärnor.

Hangover

Något hänger över huvet idag, som en mössa, vet inte vad.
Var på bröllop igår. Igen. I polo. Polo! Härremycreator vad fel och fult. Över polon hade jag en för dagen ny klänning.
-Är det här fult? sa jag när jag kom ut från toan där jag switchat om.
- Jaaaa, sa hela OC i kör.
- Då tar jag det, sa jag.

Anders Erics, den lille diplomaten, ba:
- Alltså, fösst tyckte ja det var fult men nu ser jag ju att polon matchar strumpbyxerna.

I t-banan fick jag kalla fötter i polon och messade min vän Damen. Hon ba; polo och basker- very Garbo Erina!
Allafall.

Varför är det alltid sån panik så fort man ska på bröllop, allt blir bara kaos precis innan. Man spiller, slinter med mascaran, stopp i t-banan.
Jag var sen. Alltid sen. Sprang med andan i halsen på höga lackklackar och hundra shoppingpåsar i händerna till kyrkan. Klockan slog tre just som jag stod och ryckte i porten. Den var låst. Jag fick panik.
AMEHN! Varför har dom låst? Det är bergis för att jag är singel. Jag är inte värdig. Dom ba; vi stänger och låser så hon inte kommer innanför äktenskapets portar. De är stängda för skökor som hon. Jag ryckte och slet och var helt svettig och till sist gapa jag jättehögt;
VAD ÄR DET MED FOLK EGENTLIGEN? Då knacka vaktmästarn på min axel och sa att ingången var på andra sidan. Jahupp. Visste jag väl.

Festen var i Bellmans hus på Långholmen. Skitmysigt. Och dragigt. Jag ångra inte min turtleneck alls. Tvärtom. Blev placerad bredvid två överklassungdomar i övre tonåren. How I love överklassens manér och bordsskick! Och artighet! De två var små under av älskvärdhet och skrattade åt alla skämt som egentligen var skittråkiga. De var väldigt uppmärksamma på allt man sa, det var de för att deras mammor lärt dem att man ska visa respekt för äldre. Efter middan svidade de om till Stureplanskäder och frågade om jag skulle med vidare.
Nä. Jag är för gammal för sånt, sa jag. De log överseende och respektfullt med sina perfekta tänder och skakade på sina blanka hår och drog vidare ut i natten. Om jag får barn nån dag hoppas jag att det blir ett överklassbarn.

Med på festen fanns även en engelsk trubadur med vitt skägg och ring i örat. Han sjöng Fields of gold så fint att jag blev helt blank i ögona och ville gråta högt. Det krävs inte mycket för att jag ska känna så numera, som den uppmärksamme läsaren kanske redan vet.

Hela dagen kändes väldigt Fyra bröllop och en begravning, fast utan gayskotten som dör då. Det var synd att han dog i filmen. Han var ju liksom hela behållningen. Trubaduren var huvudrollsinnehavaren i verklighetens film kan man säga. Undrar om man kan hyra honom ensamma novemberkvällar? Han kanske kan spela på min ballekong? Jag har juleljus där nu, det är så himla fint. Tror han skulle trivas.

Jag letar stjärnor över Västerbron

Målar svart sot i förkylda, röda ögon. Försöker måla munnen glad med färglöst, matt läppstift. Sätter på mig min finaste klänning och lila strumpbyxor och cyklar på Daisy längs med Södermalmsstrand, hela vägen upp till Västerbron.

Vi äter middag på Brännkyrkagatan. Talar om allt och inget. Jag försöker hålla god min och inte anmärka på den smaklösa, lätt gråaktiga maten. Vill du ha mer? Ja, oh ja. Det vill jag verkligen. Inte. Jag tuggar och tuggar och låtsas det är gott. Efteråt skrattar vi lite åt hur äckligt det var.

Vi går över torget till festen på Sankt Paulsgatan. Jag fryser, säger jag.

Senare sitter jag i ett kök med okända människor. Jag tycker inte så mycket om att träffa nya, okända människor. Jag föredrar gamla, för mig kända människor. De som tycker om mig. Jag är obekväm i min nya klänning. Vad är det för fel på mig?

Trots att benen vill vika sig av trötthet låter jag mig övertalas att gå med vidare, ut.

Nästan omedelbart efter att vi hängt av oss jackorna tappar jag bort mitt sällskap. Jag letar överallt i en trång källarlokal, söker efter bekanta ansikten bland hundra obekanta. Går tillbaka till garderoben men där väntar ingen. Någon ny, okänd tar tag i min arm och tilltalar mig. Jag hör inte vad han säger, musiken är hög, odefinierbar. Ska vi dansa? Han gapar i mitt öra. Nä, tyvärr. Jag är nyskild. Någon sorts sanning.
Jag går vidare.

Vad gör jag här när jag bara vill sova?

Varför är jag här när jag bara vill gråta?

Jag ställer mig vid baren. Tätt intill står två indiebarn. Den ene har sorgsna ögon och grön tröja. Han trycker sin armbåge i sidan på mig. Det gör lite ont. Dj:n spelar långsamt nu. Song for the leftovers.

Mina fingrar vitnar om glaset.

Då ser jag dem. Bekanta ansikten. Jag går till mina vänner. Armbågar mig fram och försöker, som alltid, se oberörd ut. Inte möta blickar. Vara untouchable.

Men inuti är jag bara en liten lessen tjej. Och allt jag vill ha är en kram, ett glas vatten och en taxi hem.

Eukaristi

En söndag i min kyrka saknades det folk som kunde dela ut nattvarden. Jag blev tillfrågad och stod sedan där med brödet och drickat och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Hade jag vetat innan jag gick dit hade jag ju naturligtvis vattenkammat mig och snutit mig. Men där var jag nu, osnuten.

Människorna som kom fram stod i en halvcirkel. Jag såg på dem. Små tanter med krökta ryggar och starriga ögon, nyvakna teenagers i Cheap Mondays, en pappa med en rufsig unge på armen, paret som livet drabbat hårt bredvid direktörsfrun i dräkt och botox.

Då förstod jag något. Det är ju därför, för detta, som kyrkan ska finnas.

Och jag har kämpat med mig själv, med min bakgrund och med den jag är nu. Men jag vet, att sedan jag hittade den här kyrkan, eller om det var den som fann mig, så har jag försonats med mig själv. Med Gud.

Jag har slutat vara rädd.

Kallt ute, kallt inne, kallt i hjärta, kallt i sinne.

Men inte tillräckligt kallt. När ska jag få ha duffel och basker då, Per-Erik? Va? Varför är det inte jättekallt när det är oktober? Jag är så less på klimatförändringar. Jag vill ha julesnö.
(Ett tag gick det ett rykte på Passagen att Per-Erik hade rakpermanentat sig. Men det var nog bara ett utfall av plattång. Sminköserna på svt kan inte styla, det vet alla.)

Min vecka är fullbokad med sociala events. Det stressar mig. Jag får verkligen anstränga mig för att välja människor istället för teve nuförtiden. Som igår, då funderade jag jättejättelänge ifall jag verkligen skulle gå på den dära grejen på kvällen istället för att gå hem och kolla på entourage. Sad.

Busy week
Må: Direkt från tåg till Prison break fest. Själva festen bestod i att värden hade en randig fångaktig tröja och bjöd på snacks och dubbelavsnitt av prison ( ja, jag har jag passerat de tretti men vi är efterblivna yo)
Tisda: Dammidda (varje tisda, konstigt att vi har nåt att prata om väl?)
Onsda: Spelning. (alltså, det var inte min spelning även om jag gjort stora framsteg på gitarr på sistone)
Torsda: Midda med skåning och sen goodbyeparty för Ashrin sen marie laveu. (orka orka)
Freda: Guddotterfest. (Älskar hänga med trötta, nyfödda)
Lörda: Samla pengar till världens barn ( ja jag är en god männska) sen bröllop
Sönda: Church. All day. (amen)

Om höstens soundtrack:Har inte fattat grejen med Fibes, oh fibes ännu. Men jag fattar precis grejen med Deportees, även utan falsettsång plus att jag verkligen förstår Cassie och älskar Promiscous girl med Nelly. I övrigt, same old sentimental shit som vanligt.

Måste nog sätta tändstickor i ögona ikväll för att hålla dem öppna. Det kommer aldrig gå.

Little star

Satt mitt emot Jonas Hassen Kehmiri i t-banan igår. Han hade olivhy. Och var lång! Det trodde jag inte. Jag ville inte att han skulle se på mig att jag tycker han är söt och begåvad. Så jag blundade. Hela vägen. Under ögonlocken undrade jag om han är tillbaka från Paris. Läste att han fick nåt stipendium så att han kunde åka till Paris och skriva en pjäs. Jag undrar vilka han umgicks med där. Alkoholiserade konstnärer och prostituerade? Det umgänget passar bra när man är författare.

Vid t-centralen öppnade jag ögonen. Då var han borta.

Oktober nu och mina händer är kalla

Detta har hänt:

Springer från t-banan för att hinna innan mitt local Ica stänger vid tio. På håll ser jag Rökande kocken ( som ser ut som Erik Lallerstedt men inte är Erik Lallerstedt) stå på sin postering med sin cigg och en kallskänka . Han kollar upp i mitt hus och undrar ju bergis var jag är. Småspringer över gatan med ögon helt blanka av tröttma och då säger han; Ämen hej! Haru brådis? Exakt så. Han måste vara uppvuxen på samma gata som Jerry Williams. Måste till affärn, säger jag på min egen dialekt. Ere bra? säger han då. A, säger jag.
Men det är bara ljug. Look into my eyes kära mr chef, de säger nåt annat. Snälla kocken, ge mig en matlåda från ditt utsökta kök, mitt huve värker och jag klarar inte halvfabrikat från Ica. Och snälla kocken, kan inte jag få en kram också, behöver det så bad. Älskar krama köttiga tjocka.
Men. Han kunde inte läsa ögon. Och jag hann inte i tid till Ica.

Sen blev det svart. Migrän migrän. Straffet för jag åt knäcki till lunch istället för den skitäcklo chiliconcarnen som bjöds och efter det ingenting. Hade kocken läst ögon och gett matlåda och kram hade det aldrig hänt.

Sen, morgon. Lyssna på Frank Sinatra. Moon River, loves it. Frankies röst som balsam för min sargade själ. Min mun hade svullnat upp under natten, det var skitsnyggt. Måste ätit nåt jag inte tålde. Tyvärr gick det över strax efter frukost. Hade jag bara vetat vad det var som framkallade allergireaktionen hade jag ätit det hela tin.



obsobs! hade två andra förslag på rubrik; den ena var Desperado och det andra var Labilo, valde detta pretentiösa för att överbrygga detta miffoinlägg. Har inte utrymme för nåt annat än miffoness just nu, sorry folks
Bye now

Work it baby

Vi kanske ska börja sporta. Nybörjarkurs i beachvolleyboll. Pirrigt. När jag var på dammiddag bestämde sig hela dammiddagen för att börja. En dam, the newlywed, marknadsförde det så bra. Hon sa att sanden i hallen var så mjuk att den inte ens kändes mot huden. Då anmäler vi oss, sa vi. Om det inte är försent.

Men.

Sedan dess har några frågor uppstått in my head:

1) Nybörjare i beachvolley - innebär det att man kan vara proffs i elitserien i vanlig volleyboll och ändå gå en nybörjarkurs i beachvolley?
2) Måste man ha på sig gul trekantsbikiniöverdel och pyttesmå byxor med Brasiliens flagga på rumpan?
3) Isåfall – är det väldigt varmt i hallen?
4) Tyckte hon sa nåt om att det var mixat på kursen – är det rimligt? Och om det är det, vad ska männen ha på sig?
5) Är bilden här ovan sexistisk? Kan byta men det är bara att det är så likt mina tjejor.

I min hemkommun spelade alla volleyboll. Jag också. Man fick inte bo där om man inte spelade. Nu har jag inte spelat sen åttan så tyvärr har jag inga skills att skryta med. Är rätt säker på att the newlywed har det, annars hade hon ju aldrig föreslagit det. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att nybörjarkurs i beachvolleyboll är som ett enda stort sexparty. Hoppas att det är försent att anmäla sig. Eller, inte?

send him my love

Den stora rastlöstheten slår in. Just som jag ska gå och lägga mig smyger den sig på . Klarar inte av att ligga stilla, måste ut. Oftast tar jag Daisy och åker runt Riddarfjärden. Vattnet under Västerbron helt svart nu. Ibland tar jag en latenightpromenad och vandrar runt i kvarteret. Som en osalig ande vandrar jag. Eller som Nordman. Ser in i antikaffärer. In i hem med målningar i taket. Ser in i en värld som inte tillhör mig.

Går i allén. Luften klarare, nätterna kyligare nu. Det ringer. En röst ur det förflutna. Hur längesen var det nu, fyra eller fem år sedan? Vi försöker räkna men har svårt att enas kring ett exakt årtal då vi hördes sist. Vår kontakt inskränker sig till ett julkort i mejlboxen med några barn som ler in i kameran. Ett reply med ett artigt Tack och god jul till dig också.
Det är allt.

Så hur är Boston, säger jag. Tack bra säger han. Och Stacken? Jo, det är väl bra. Men jag har börjat tänka på landet ganska mycket. Längta dit liksom, säger jag. Du börjar bli gammal hushkie, säger han.
Jo. Det är väl så.

När vi avslutat samtalet tänker jag på när jag vi blev introducerade av hans pappa. Jag var 19 år. Det var på annandag jul på en brit mela. Vi satt vid runda bord på ett hotell. Jag var tvungen att se bort när de omskar bebisen. Jag hade pappan till bordet, vi talade om politik minns jag. Kom, möt min son! Min son, möt en förtjusande ung dam.
Vi möttes så.

Under många år efteråt hade jag regelbunden kontakt med pappan. Jag skickade svenska tidningar till honom och skrev små post-its på tidningarna. Bästa Jarek! Läs ledaren, du kommer dö. Precis detta vi talade om. Boktips; Har du läst Till bröllopet av John Berger? Älskar den. Skulle skickat den till dig men har inte råd. Jag äter bara gräs. Kram E

Går hemåt i oktoberkvällen och passerar butiken där de restaurerar kristallkronor. Gigantiska kronor i dussintal hänger i taket, det grå betonggolvet är helt tomt. Det är fint. Jag tänker att det konstigt. Att människor man fäste sig vid, de som tog en till sig, att se hur de bleknar, försvinner bort.

Blows

Är så trött. Vill ramla bakåt av trötthet i rulltrappor hela tiden. Tröttheten slår ut den lilla balans jag har. I livet. Orka orka! säger jag och Carin för försöka att blåsa liv i varann. Minns inte när jag var pigg sist. Minns inte hur det kändes att vara i balans. Var jag någonsin?

Om kvällarna när jag kommer hem brukar en kock stå och röka utanför restaurangen mitt emot. Restaurangen är väldigt posh, den har inte ens nåt namn. Åtminstone inte som jag kunnat se. Kanske är det bara överklassen som kan se namnet, för oss andra är det fördolt. Anyhow. Jag och kocken har börjat hälsa. Eller ja, mer nicka i samförstånd. Igår nickade vi som i;

(Han till mig) Jaha ja. Jobbat sent igen? Ser att det är släckt i din lägenhet. Ingen som väntar ikväll heller? Nähä nä.

(Jag till honom) Så här står du igen. Din hosta låter inget vidare du. Annars då? Jaså, du ligger efter med underhållet igen? Livet blows, jag vet. Det kommer bli bättre. Det måste. Du borde verkligen kolla upp den där hostan du. Tja då, vi ses.

X-factor säger att jag borde ha en kontaktperson som ser efter mig. Kontaktpersonen skulle se till så att jag åt ordentligt, fick tillräckligt med sömn och gick hem från jobbet i tid. X-factor erbjöd sig att bli min gode man men jag sa att man nog kan ringa socialen och höra om de har nån.

En kompis make har sagt till henne att han tycker hon blir flamsig beyond sanity när hon träffar mig. Det är sant. Jag passerade gränsen för normal behaviour för längesen. Män hatar flamsighet. Men jag är ju bara trött ju.

Om jag bara fick sova. I ett år. Det skulle hjälpa. När jag vaknade skulle allt ha ordnat sig. Skulle vilja åka till en sån där stuga in the wilderness som de brukar åka till i amerikanska filmer. Och sova vid en öppen brasa på en björnfäll. I ett år.

Revelation

Pappa kom till mig i drömmen och sa såhär till mig ; Varför har du aldrig bilder på gulliga hästar i din äckliga blodge?
Exakt så, fatta inte vad han mena.

Sov helt lätt i natt, svävade i någon sorts ingemansland all nite, typ som att högra hjärnhalvan var död medan vänstra registrerade ljud från gatan och grannarna. Drömde att jag såg en hemlös bakifrån. När han vände sig om var han det hetaste jag sett ever. Ansiktet var som hugget i sten, ögonen glödande. What a waste att den härliga karlen är uteliggare tänkte jag. Sen inget mer.

Vet att det är förbjudet att skriva drömmar men de här var ju korta. Den snygga uteliggaren bevisar ju en viktig grej. Nämligen. Att det är bättre att vara smart och uglo än bara snygg. Tvärtemot vad man alltid trott. Minns när man var ung och identitetssökande och tyckte jättemycket om att diskutera den här frågan med sina vänner som hade fet hy och clerasil;

- Jättetjock och jättekort och ursmart eller skitsnygg och pantad, vilket tar du?
- Hmm. Svårt. Men alltså, om jag är smart kan jag förmodligen få pengar och en snygg och ung golddigger bara för att jag har mycket pengar. Exakt hur ful är jag?
- Du är en och fyrtio och har näshår och öronhår som sticker ut.
- Men det klipper jag av.
-Får du inte.
-Varför inte då?
-Då loosar du alla pengarna. Och du har vårtor i hela ansiktet också.
-Dem tar jag bort med laser.
-Får du inte.
-Nähä. Jag tar väl snygg då. Hur snygg är jag?
-Du är så snygg att överallt du går har du en svärm av män som strör rosenblad och blåser såpbubblor runt dig. De typ bär dig överallt och matar dig på restauranger. Alla älskar dig mer än livet självt. Barn och djur också. Och gamla. Alla bilar stannar när de ser dig. Bussarna också. Förarna går ut och faller till marken av din skönhet. Sen blir de påkörda och så blir det bara mos.
- Synd. Varför blir jag älskad?
-För snygga blir det.
-Mmm.

-Vilket tar du då?
- Snygg såklart. Då kan man ju bara lata sig. Den med brains måste ju förvalta sin smarta idéer och bygga affärsimperium medan den snygga kan vara modell några år och få några millar och sen bara lata sig och vara dum i huvet och inte fatta nåt.
-A, så skönt.
-Snygg är bäst.
-Ingen protest.