soulglow.

En dag, det kan ha varit igår, då jag i vanlig ordning reste kollektivt, satt jag bredvid en jätteung man som doftade mycket gott. Hans hår, ifrån hans hår steg en ljuvlig doft mot mina borrar. Näs-borrar. Och jag ville luta mig inåt, lägga mitt stora huvud emot hans lilla axel, för att tydligare känna denna doft, så helt olik någon än vad jag tidigare känt. Som myrra blandat med godis och nåt...grapefruktliknande typ schweppes. Helt mindblowing doft och sedan hörde jag att spelade han Ken Ring i lurarna, också detta fann jag rörande.

Jag tror jag gått och blitt pedofil på äldre dar.

quotes.

it is
oases of you
in a desert of me

Fint väl, jag hittade det på internjet. Skulle vara jättefint i en sång. På en telefonsvarare. I en sparsamt möblerad lägenhet på kungsholmen.

Jag går ibland och läser, benen går och ögona läser, igår läste de följande:
Kvinna är det vackraste svenska ord han känner
och jag skrattade, som jag skrattade, ett sånt därnt jultomteskratt du vet MO HA HA HA för det var ulf lundell som skrev det i tårpilen som jag just köpt på loppis för tre kronor och jag tänkte:
Ulf är det vackraste svenska ord jag känner.

den sorgsne trubaduren.

Då återgår vi till japanen. Bildmässigt alltså, ej privatlivsmässigt. (Du ba' va, har erina haft en romans med barnbarnsbarnet till grundaren av yamaha , va, har han slitit ut hennes hjärta, va, har hon fött hans barn i bergen, va, har hon levt på mjölken från en bergsget, well kanske är det så, kanske vill jag bara underblåsa ett rykte på stan, mytologisera mig själv.)

På påsklovet - det var ett himla tjat om påsk - såg jag en lågbudgetfilm. Once. Jag såg den once och den hette så. Filmen handlade om en rödhårig gatumusikant och en tjeck som spelade in en demo. Det var en fin film. Jag tyckte det. Men. Den skulle hetat någonting annat. Något i stil med Den sorgsne trubaduren. Jag kommer ofta på bättre titlar till böcker och filmer än de befintliga, ge mig ett titelpåkommarjobb pronto, tack. Eller varför inte bara The demo, rätt och slätt.
Skoja. (Varning för att börja tänka på The commitments när du ser filmen som jag gjorde. Det pajade en del du vet Mustang Sally är ju det sugigaste stycke musik på en screen någonsin.)

Vad jag vill säga till er barn som fortfarande dejtar är att det var den perfekta dejtingfilmen. Inget sex, mycket music och starka underliggande emotions. Eller förresten, jag tycker inte man ska gå på bio då. Jag tycker man ska göra nåt skoj, typ gå på hockey, äta körv från två ändar och stjäla en kyss i pausen. Såna saker. Alternativt klassisk konsert, men det är hardcore, mer för oss gamlingar i päls.

kyss!

pannlob.

Är Martina Lowden den nya tidens Kristina Lugn? Jag undrar. Hon har goda chanser att bli det, är min känsla. Hon har samma kufiska framtoning som Kristina. Tyvärr har jag inte läst hennes bok, jag har stått och hållt i den, den är väldigt fin, men så väldigt dyr och jag kunde ju inte veta om den var värd det innan jag läst den. Men jag har hört henne i P1 och jag har läst alla intervjuer så nu vet jag allt om henne. Förutom om hon är en bra författare.

Den lilla bagatellen.

Allt jag kan säga så här långt är att jag beundrar Martina Lowdens ögonbryn. Och vältalighet, jag har fått intrycket av att hon har hjärna. Älskar hjärna. Vill äta den.

stockholm, snart.

Och vi ska sitta på bänkar som gubbar och skrävla och skryta, och träden i kungsan ska blända oss i rosa, och vi ska glömma allt det här, hela vintern ska vi glömma, och det ska vara som om den inte funnits, som om vi sovit oss igenom allt det kalla och vaknat igen när allt var över och vi var varma.

I love you forever I love you until dawn

En sak till apråpå Marit B.
Jag tycker hon verkar ha ett så wonderbart liv med sin kille i NY. Och så umgås hon ju säkert med Nina Persson, naturligtvis gör hon ju det, har jag tänkt när jag tänkt på henne.
Och så ser man klippet (nedan) med sången och då körar Nina och man tycker det verkar vara urhärligt att vara Nina & Marit. Men en grej. Ninas man Nathan, vad är det med honom? Matchar han verkligen henne? Ska fråga Matt, han var på deras bröllop. Enda rapporten jag fick från det var att de var lätta att fota och att Efva & Eva var där. Sedan nada. Nu undrar jag om det är lämpligt att skriva en sådan här lättsinnig text om sångerskor intill detta starka work of art.

Nä.
Ej okej.

möt mig vid piren.

Under ledigheten har jag lyssnat på svenska tjejer.
De här exempelvis:

britta persson

karin ström

marit bergman

Alla var bra. Jag är inte superförtjust i Marit Bergman men jag kan inte släppa den aukustiska versionen av Out on the piers. Jag tänker på gymnasietiden när två

lovebirds jag kände hade haft en fnurra på tråden, det hade varit slut ett tag men så sa killen;
Möt mig på piren klockan sju om du älskar mig ännu.
När han kom till piren stod hon där, allra längst ut på den vita piren.
Och han sprang.

you the living.

Påsken? Jo bra, tackar som frågar. På mornarna kyrka, om kvällarna bjudningar, älskar bjudningar, skulle själv vilja vara en. Tiden däremellan jättetråkigt. Särskilt frukosten var tråkig, jag glömde handla och fick äta glasspinne till frukost och så. Jag ringde min familj hela tiden och hade ont i magen över en ensam farmor i Linköping. Sen var det tråkigt när jag kom hem från bjudningarna också och inte ville sova. Jag vill aldrig vara i Stockholm på påsk mera.

Det är lunchtid, jag måste skriva jättefort så att jag hinner äta samtidigt. Wrap, jag äter spenatwrap nu wow liveblogg.

Jag fick regelbundna väderleksrapporter från Marbella. De gjorde mig lite sorgsen. Om jag inte vetat spanienvädret hade jag känt mig ännu mera sorgsen.

vädergud.

Kan någon hindra mig från att köpa fler blommiga klänningar, det hela börjar gå överstyr. Bara de senaste veckorna har jag köpt sex stycken. Det snöar ute. Det finns ingen logik.

Hindra mig, säger jag till min förmyndare. Men förmyndaren bara ler och säger att om jag blir glad av blommiga klänningar ska jag köpa blommiga klänningar. Jag hade önskat att förmyndaren var annorlunda, mer som en pappa, mer sträng. Som rynkar ögonbrynen när han får se shoppingpåsar och frågar; var det där verkligen nödvändigt?

Blir det en regnig sommar och jag inte får använda mina klänningar kommer jag skjuta mig själv. Rakt i hjärtat.

Jag ber till väderguden om mercy, inte till den vanlige guden, utan till lord of the weather. Han lystrar inte till bondens bön så ofta, men ibland kan han lystra till flickors fåfänga längtan efter blommiga klänningar.

den långa fredan.

förlåt, jag vet att påsken är över, och ännu mer då julen, eftersom den endast varar fram till påska som alla vet. jag måste ändå få ha kvar jesus lite till. en dag eller så. eller fyrtio.

jag minns när jag var liten och tyckte långa fredan var den längsta dagen på hela året. ibland var vi hos min stränga mormor i ljungby på långfredan. där fick man inte göra just någonting.
jag tyckte min mormor verkade så väldigt gammal. jag brukade gissa på hundra år eller så.
mormor tyckte om att vila. när hon skulle vila på dagen var man tvungen att gå ut. fast man inte ville.

när vi skulle åka till mormor brukade jag sätta på mig gammaldags kläder. typ förkläde och kjol och sådant. sedan brukade jag försöka leka gammaldags lekar på hennes innergård så att hon skulle bli glad och minnas sin barndom. jag hoppade hage och kastade med en liten boll. det var sådant jag föreställde mig att man gjorde förr i tiden.

jag var ett sådant underligt barn. och det är som att det aldrig riktigt gick över. underligheten.

judas iskariot.

Jag tycker synd om Judas, när man googlar honom får man upp Judas Priest jättetidigt, det får en att tro att att Judas Iskariot var av underordnad betydelse rent historiskt och att Judas Priest är jätteviktiga.
Är dom junte.

Och Judas förrådde Jesus Christ, gav honom judaskyssen för ynka trettio silverpengar, sprang ut i natten, ångrade sig, kastade sina silverpengar på åkern och hängde sig.

Det är så otroligt sorgligt, hans öde, kanske det näst sorgligaste i hela bibeln tänker jag.

natten.

Lystrar till Johannespassionen för att komma i den rätta gammaldags, dystra påskstämningen. Det är svårt. Är så lättjefull, var är mitt svårmod när jag behövert? Har bara vart gla hela skära torsdan, lyssnat på norsk jazz och så. Sen kom father Alberto och sa att han gilla den norska jazzen och ville jag skulle bränna av. Jag ba whut, det är olagligt. Skämmes! Så nu ska jag köpa den norska jazzen åt honom för mina egna silverpenningar så han får stå med skägget i brevlådan och skämmas.

nåd.

Så faller snö. Igen. Och våren gick i moln. Igen.
Och jag tänker på alla mina beloved som åker bil, snälle Gud låt ingen dö. Ever. Dom där barna som var i tidningen, du vet dom som var ett och tre år och som dog. Någon satte en kniv i dom och i deras mamma. Jag kan inte läsa om det. När det kommer på teven byter jag kanal. Jag står inte ut med tanken på barn som dör, vill bara storgråta när jag tänker på dessa små, någon som öppnar dörren till deras rum, en skugga på väggen. Skenet från den lilla nattlampan i fönstret. Jag hoppas att dom sov, snälle Gud säg att dom sov, säg att dom aldrig såg ondskans ansikte. Säg att det kom två små änglar och hämtade dom direkt och att dom inte vaknade förrän dom var i himlen. Säg att det var så snälle Gud.

dagarna.

Vakna av varmt hår på kudden, solljus i ögona, upp med dig klockan är åtta! Äta glasspinne till frukost, dansa i byxa till monika z & astrid gilberto, sjunga nu är det sommar i tusen år! Ta på röd kappa med pälskrage, le mot alla med resväska på t-centralen, unna dem härliga resor och kärleksäventyr över påsk. Sen. Bli missunnsam. Vill också resa bort, vill också se Paris i vårblom, vill också också dansa som om det inte fanns någon morgondag. Vill.

Istället blir jag kvar här som ett annat betongbarn som inte fick åka på kollo. Men det kan väl vara fint det också, gå i kyrka, äta långfredamidda hos alberto med fru och popstjärnebarn, gå på påskaftonmidda med fransmän ah oui, gå på knytkalas med kärnfamiljer, gå långpromenad med gammal, tänka jesus kristus, dö, uppstå. Jag blir kvar.

stilla.

Nu är stilla veckan. Men jag har svårt att stilla mitt oroliga hjärta. Det bara slår och slår i mig, på nätterna slår det jättehårt. Bankar, jag vet inte vem eller vad som bankar på det.
Jag försöker tänka på dig, men staden låter så mycket utanför, det går inte. Så jag går upp och brer några smörgåsar och ser på teve, nätterna igenom gör jag det. Och jag undrar om krigarprinsessan Xena verkligen är ett bra program, jag har börjat tycka det men jag tror inte att vanliga människor med tysta hjärtan tycker det.

ögon.

Nu måste jag tyvärr frångå min japanska bildkonstnär till förmån för Jesus Christ Superstar. Det är ju påsk för bövelen. Är det något fult förresten - bövelen? Isåfall passar det sig inte att skriva.
googlar ....................... JA det är det! Det är en eufemisering för djävlen. Please forgive me, I know not what I do. Precis som Bryan Adams inte visste vad han gjorde när han skrev den sången. Förlåt honom även sweet jesus för den här textraden; When you can see your unborn children in her eyes, you know you really love a woman. Han visste inte vad han gjorde när han skrev den heller. Jag har aldrig sett några ofödda barn i någons ögon. Har bara sett det vanliga; du vet, blinda fläcken, gula fläcken, ljugarfläcken. Såna saker. Inga barn där, inga alls. Olika täthet av ögonfransar bara, och lite sprängda blodkärl i några. Inget mer. Men Gud vet att jag försökte.

in through the outdoor.

Jättelängesen hon hade så roligt som hon hade på helgen. Och då har hon ändå haft roligt väldigt länge nu. Typ i två år. Oh well. Orkar inte säga. Men på fredan var hon hemma alldeles ensammen och övade en ny sorts dans, gitarrdansen som hon kallarn. Man kunde bara dansa den till Led Zeppelin, och som hon dansade sen då, hon vart själv förvånad.

Lördan kan another hon berätta om. Det var synd att inte denna var med, hon var sjuk. På söndan träffa jag den där lite, fast bara pyttelite. Och på måndan träffa jag denna häras fru. Dom har en lovely unge, verkligen lovely, man vill äta honom, tio kilos babystek bara sådär. Om man inte har en baby att slakta till påsk - vad ska man äta då? Pls säg inte det julbordsaktiga med sill och skit, hatar sån crap. Får la bjuda på ägg, tror bestämt jag har ägglossning just nu så det kan ju passa bra.

var inte ledsen.

Det är snart vår, man kan känna den om man anstränger sig lite, om man försöker tillräckligt hårt känner man den. Du måste bara se bortom regnet.

grow old.

Jag läser jättemånga böcker nu, högt och lågt och lite holy. Det är alberto som ger mig holy books. När jag läst ut en får jag en ny. Som små läxor kan man säga.
Jag kom över några verkligt fina världsliga böcker på myrorna, däribland en bok som hette John & Yoko, om John Lennon och Yoko Ono. Skitfin och den fick mig att tänka på en sak. Jag såg Yoko på teve häromdan, hon berättade om dagen då John blev skjuten, de hade just blivit fotade av Annie Leibovitz för omslaget till Rolling Stone, den spektakulära omslagsbilden då John ligger naken bredvid en påklädd Yoko du vet. Fyra timmar senare blev han skjuten och nu 30 år senare, kunde hon fortfarande inte återberätta det utan att gråta helt hjärtskärande. Det är så synd att de aldrig fick bli gamla tillsammans, samtidigt vet man inte om de hade orkat hålla fast. Det är inte alltid man gör det. Men jag älskar den här lilla fina textraden "god bless our love" det är så gulligt.

Btw - från en japan till en annan - alla bilder här är gjorda av Kitasato Ryoko. Ester tyckte det verkade trevligt att nämna det.

läsvärt.

Var var jag? Jo, hemma. Och jag satte upp blommiga gardiner, storblommiga, något som Laura Ashley verkligen kunnat gå igång på. Och jag fick tyg över så jag jag gjorde en klänning också, fatta roligt, när någon kommer hem och så står jag där i min klänning som så totalt matchar gardinerna. Om jag står intill gardinen ser man bara feja och vader. Skulle kunna bli en sån skurk som står och gömmer sig bakom gardinen, fast istället skulle jag stå framför gardinen och lura, och ändå inte synas. Vem jag skulle gömma mig för är oklart.

Vad mer då? Jo, mina lökar hade växt över natten, det var verkligen konstigt.

marie-louise.

Marie-Louise Ekman, min näst bästa kvinna i kulturen (efter Kristina Lungan, of course) blir ju ny chef för Dramaten som bekant. Det finns hopp! Jag tycker hon är så cool alltså, en gång mötte jag henne & Gösta Ekman i Humlan, Marie-Louise hade ett förunderligt hår, just ett sådant typ hår jag är så svag för. Färgen, det honungsfärgade, så fint i solljus. Hon är så snygg i sina glasögon också, no compromises liksom, hon har alltid haft dem. Och hon är 63! Hallå, hur goodlooking får man vara? Jag tror Marielouise & Gösta kan vara de enda kulturpersonerna med stjärnstatus i hela Sverige. Vilka annars? Lena Endre & Richard Hobert? Helena Bergström, eller förlåt Angel, och Colin Nutley? Don´t think so. Marie-Louise & Gösta har dessutom något så sällsynt som integritet, typ som Woody & Mia back in the days.

Konstnärspar alltså, det är något extra gött över deras förhållanden. Jag tror de når en högre level av love genom sin kreativitet och sina känsliga själar som förenas i konsten och bla, bla bla orkar inte skriva mer, tänk på att jag är gammel och har skrevet här i flera år, jag kan inte alltid leverera, så är det ba.

baby we´ll be fine.

Åh, livet. Så gött. Och så ogött samtidigt. Så mycket varda. Så lite dans. Men däremellan, små fina stunder. Sen lite gråt. Och lite dans igen. Sådär håller det på.

Idag hade vi en fin stund i livet. Det var vid vattentornet. Jag åt falafel på en bänk med en ung latin lover. Enrique. Som i Inglesias. Fast nordisk. Sedan kom Julio, som i fader Alberto, och satte sig på bänken bakom. Sol i ögon, rödlök på kappan, och visst var det nästan lite varmt en stund? Jag tyckte det. Sedan började jag frysa och då gick vi.

symptom.

På senare tid har jag uppvisat en rad symptom som jag nu, i egenskap av barfotaläkare, ställt diagnos på och försöker bota. Heal myself såattsäja.

Symptom: En slags konstant övernaturlig trötthet, yrsel och huvevärk. Hb runt hundra.
Diagnos: Blodbrist
Åtgärd & behandling: Blodpudding & palt every day, röda kläder, röd kärlek.

Symptom: Glömmer allt och alla hela tiden, glömmer mig själv, hittar mig gåendes helt förvirrad i underliga delar av stan. Får attacker av blodtrycksfall som kan misstas för hjärtattack.
Diagnos: Vaskulär demens. (o no lord, don´t let it be)
Behandling: Äta blodförtunnande, treo morron medda kväll. Skriva listor, köpa boken Memo av Oddbjørn By (norrman eller? vad vet dom?). Se filmen Memento i avskräckande syfte.

Börjar dessutom misstänka att jag är bipolär, min melankoli vet inga gränser och inte min mani heller, skrattar rakt ut i luften i t-banan när jag sitter själv, känns onormalt. Åtgärd vet jag inte. Men förra våren, eller om det var förrförra, under en slightly manisk period dansade jag varje dag till dennadära. Det hjälpte.

pretty fly for a white guy.

Vad gör jag? Jo, lystrar till dettahära. Det gör mig lite pigg. För jag är trött. Det är Kapten Morgans fel. Han är en ond kapten. Vi träfftes häromdan och jag har fortfarande något som liknar en blåtira runt vänstra ögat, en stor svullnad fast utan det blåa, som att huden ovanför ögonlocket hänger ner över ögat - alltså - det är inte snyggt. Kolla gitarristen i klippet, den vite, han dansar till tonerna av en helt annan rytm. Gillart.

där natten har dagarnas glans.

Och jag stryker från pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu,
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut

Det är så det känns. Är mycket inne på psalmer just nu. För den som är obekant med psalmens värld kan jag bara säga att det finns en hel skatt av ord där, av poesi och fina toner.

Jag älskar hur staden luktar på morgonen. Hur den luktade idag. När luften är frisk och klar och man kan ana sig till en svag doft av avgaser. Senare under dagen blir den starkare. Älskar stadens doft om somrarna. Doften av varm asfalt och avgaser. Ibland av regn. Våt asfalt. Det är så himla gött.

djupt i mitt hjärta prägla din bild.

Söndan är min bästa dag. Gud gjorde den dagen för att mänskorna ska få vila sig. Och gå på museum. Så det gör jag. I söndags var jag med Rocky och min guddotterunge Astrid ett och ett halvt, och kollade Toulouse-Lautrec på Nationalmuseum. Astrid var urlycklig och glad och skrek mitt namn, det var första gången hon kom på att säga ett namn utöver mamapapamama. Hon lullade runt mellan vuxna museében som ett euforiskt litet fyllo, häremingud så underbar den ungen är.

Tidigare den dagen var jag i kyrkan och sjöng min favoritpsalm. Sedan lunch med fina Ester på Dansmuséet, på kvällen taizégudstjänst. Någon spelade ett så vackert stycke på pianot, något klassiskt, jag såg på dem omkring mig och tyckte det var så fint hur vi alla satt där i vår storslagenhet och litenhet, med våra ärr och vår längtan. Det rörde mig.

bliv kvar hos mig.

Jag åkte till ändstationen på blå linje. Sedan satt jag vid kajen utanför Grand hotel och tittade på båtarna. Jag längtade efter vatten. Christine Falkenland skrev så fint om sin längtan till havet. När måsarna skriade längtade hon till hav och till sin mamma. Kanske var det därför jag satt där. Av längtan till mamma.

Det regnade på mig. Här regnar det hela tiden. Det bekommer mig inte.

Jag hade Sylvia Plaths dagböcker i knät. Fader Alberto tycker att jag läser för många böcker av trasiga kvinnor. Han har inte sagt det rakt ut, men jag märker att han blir tyst när jag berättar om dem. Ibland sticker han till mig små böcker om kvinnliga helgon.