dina händer är fulla av blommor.

O freitag, roligt! Dinner and a movie ikväll, mitt bästa nöje. Minst en gång i veckan går jag på dinner & a movie, jag älskart. Skulle iofs gärna suttit på en ballekong i Barca som i lona hela helgen och bara sjungt mina hymner och ätit mina tapas och kramat mina papas. Men, men. Det går la lika bra med Stacken.
Pingpong-kingen alltså, sicken film, sicken kille. Det var min bästa film på år och dar, jag kände mig helt känslomässigt störd efteråt, ville bara gå hem och gråta lite och kanske skratta också inte vet jag. Men fin var den.

the last time I saw richard.

Jag ser ut genom mitt lilla vindsfönster i kyrktornet nu, där är ett flygplan som ser ut som en raket, rätt opp går det. Det är tråkigt här, alla har gått hem. Utom två drönare, men dom jobbar inte här. Dom jobbar ingenstans. Det gör inte drönare. Så vad vill jag säga med denna rubrik, tja vad sägs om inget, ingenting alls faktiskt. Det är en låt av Joni Mitchell, den är inte särskilt bra. Och Richard, så heter min svåger. Sista gången jag såg honom var väl vid jul eller så. Han är en bra svåger.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ vad jag är uttråkad. Snälle gud låt mig få gå hem. I en kyrka är Gud ens chef, endast han kan säga när man får gå hem. Ibland får man gissa sig till tiden.

I förrgår målade jag ett glas till min nya servis. Servisen Röven. Jag gjorde små blå ankare på glaset. Underbart vackert. Har glömt öva gitarr och har helt tappat, men kommer dra några sköna riff i helgen med janne schaffer.

Nu ska jag ringa farmot Edit.
Nu gör jag det.
Hon svarar inte. Är la på bingo kan man tro. Anna ringer jag varje dag men farmor Edit ringer jag endast varannan månad. Och när jag ringer spelar hon bingo. Känner skuld, snälle gud låt henne inte dö.

Känner att jag vill gå på bokrean lite nu. Sen ska jag gå med Cari i sofo och kanske köpa klänning. Denna dagbok har blivit väl socialrealistisk på sistone, tycker du inte? Jag kan tycka det. Skulle jag skrevet en låt i detta nu skulle den hetat Vardagsblues. Sen skulle jag sålt den så att den blev spår tre på tomas a whis/pluras/mauros/peter le marc/samuel frölers nästa album.

Okej, nu går jag hem och skjuter mig i benet så det händer nåt. Adios Dios.

le rouge.

De träfftes på trappan till Dramaten, det var en kulturbärare och en yngling. Kulturbäraren var något tidig vilket var ovanligt för henne, hon hade för vana att springa sig genom livet.
De sågo Tjechovs Måsen. Kulturbäraren satt som förtrollad, förstoppad i sin stol medan hon till sin fasa såg i ögonvrån att Yngligen blundade lite nu och då. Ja, se ungdomen. (writers note:Marie Göranzon var helt wonderbra, pondus, komisk timing, karizzma, det var så jag ville krypa in i hennes livmoder och låta mig födas om igen alltså. Anita Wall var också ett enda stort geni medan Janne Malmsjö kändes något trött. Men bra regi, bra uppsättning, fin scenografi och härligt ljus -älskar ljus -Love b har lärt mig allt om vikten av bra ljus.)

Sedan gingo de tu till den röda restaurangen i Gamla stan. Kulturbäraren älskar Gamla stan, ety det gör kulturbärare. Hon försökte lära Ynglingen livet, försökte förmå honom att skydda sitt unga hjärta. Inom sig visste hon att det var lönlöst. Strax därpå skulle han glömma allt hon sagt och gå hem och sälja det till högstbjudande på blocket, ety det hör ungdomen till.

hjärtattack.

Som ett tryck över bröstet, rent fysiskt alltså, inget jag bara inbilla mig utan på riktigt, trodde bannemej att min sista stund var kommen, sista potatisen satt. Sen gick det över efter lunch - kan hjärtattack botas med lunch? Undrar hur det känns när hjärtat blir attackerat på riktigt, av vadå liksom? Kanske vet jag det redan, kanske vet vi alla och kanske vore det sorgligt att inte veta. Jag vet inte. Allafall så dog jag inte.

you say potato I say potato

Och igår. Då hade jag en klänning som förde tankarna till potatis, eller snarare en säck med potatis. Och det regnade på skeppsbron, jag sprang, och sen fick jag ett skamligt förslag som jag tackade ja till. Förstås. Så jag kom dit som en potatissäck, inte sötpotatis utan mer Bintje kanske. Det var skoj där och vi sjöng allihopa och jag frågade, som alltid, Love B om hans mamma. Hur hon mådde, vad hon gjorde, vad hon arbetade med för sorts väv just nu. När jag fått svar på det gick jag hem och åt lite potatis.

komma hem.

Så jag ringde och jag sjöng på telefonsvararn så som jag brukar men denna gången hade jag valt sång jättenoga först, och jag gjorde om orden så att det skulle passa, men om det gjorde någon skillnad har jag ingen aning om.
Och sen, efter det, stod jag och väntade på denna dära, det var vid Skanstull, och det blåste jättekallt den dagen, fastän det var sol frös man. Under tiden jag stod där passerade kompisars gamla pojkvänner, två stycken såg jag och båda drog barnvagnar och en hade visst en matkasse också. Och jag sa inte hej och dom sa inte hej men vi visste att vi kände varann fast i en annan tid.

Jo.

till betseda.

Vi var i ett jättestort hus över helgen, det fanns hästar och vatten utanför. Det var jag och mina flickor i damförbundet. Det tog inte alls lång tid att åka dit, man kunde tro det först, men det gjorde det inte. Och en var helt nygravid, typ just befruktad, och alla ba iiii och en var nyförälskad i någon som verkade vara kapten von Trapp fast utan barna efter att han har lightened up efter halva filmen du vet. Alltså han hade ett hus vid Zürisee (schweizertyska för Zürichsjön, jag är så flott) very very Von Trapp fast den riktige Von Trapp bodde i Österrike men det är ju samma alper och skit. Och alla babblade i mun på varann och var väldigt härliga samt lagade väldigt härlig mat och bryggde underbar dryck. Och när folk ringde hem till sina ungar och sa godnatt på kvällen kände jag mig lite rörd över att livet är så himla fint ändå.

happy thoughts.

Rött i bralla, fula tankar om tyskar i t-bana. Gå hem, tvätta feja, slå med handflator på kinder fast lite för hårt, gå ut. Gå bananas, köpa gla blus i gla färg, tänka en gla tanke. Och en ful, varför tror svenska designers att mänskor bara vill ha svarta kläder, svarta kläder är för människor with no soul typ Claesson Koivisto Rune.

Hatar hatar hatar det röda, dear lord tag allt mitt östrogen samt progesteron från mig pronto och ge det till någon lite för gammal som längtar att ge liv. Jag behövert inte.

hej livet

Jag har haft en kurator hemma hos mig. Hon gick på kurs om dagarna. Som en vuxen människa. På kvällarna åt vi middag, som vuxna människor gör. Vi var inte panka eftersom vi är vuxna. Jag hade tänkt vi skulle gå till Gondolen, men det blev inte så. Det är bara vuxna där. Och vi är ju vuxna. Ibland ser jag på henne, liksom i smyg, och jag tycker hon har exakt samma uttyck i ansiktet som hon hade när hon var tretton. Hej livet kallar jag det. En sorts förväntan, en blick som förväntar sig stora äventyr. Enda skillnaden från då är att hon nu gärna gick och lade sig halvtio på kvällarna. Det var ju säkert för att hon är en vuxen människa.

hej dagbok

Jag åt pizza och jag åt semla och jag trodde det var vår. Så, jag hade vårkappa, en marinblå med cerise scarves med blommönster och jag hade tulpaner och videung som jag skulle ge till Anna. Ute var det kallt, jag tyckte dom sa i radion att det skulle vara tio grader, varför sa dom så? Jag tyckte alla på stan hånlog åt mig och åt hela min vårpersona.

Jag läser Mara Lee och jag tycker det är helt okej. Förutom att huvudpersonen ibland utbrister; "Struntprat!" om något sägs som hon inte gillar. Men kom igen, ingen säger "struntprat" längre, ingen. Inte ens mina föräldrar säger så. Papa säger ibland "äh, prat" när han tycker jag snackar bullshit, vilket iofs är ganska ofta. Detta "prat" är möjligen en sorts förkortning av "struntprat". Men så är han ju 100 år också. Mara är trettifem.
(Förresten är jag full av BS hela jag.)

En annan grej med Mara är hur mycket tid i boken hon ägnar åt att beskriva en av huvudkaraktärernas outsägliga skönhet. Hej, så snygg kan ingen vara, jag har allafall inte sett nån. Det är svårt att ha överseende med citat som; "Hennes bröst var fantastiska, och deras storlek var precis på rätt sida om fettvävnad och silikon". Ha ha!

Det finns så många böcker skrivna med röven nuförtin.

דָנִיֵּאל

När jag var ung tog jag hand om en utländsk liten pojke. Hans hy var mjölkvit och hans hår var högt och bestod av stora svarta lockar. Som en peruk, eller som håret hos någon som legat med papiljotter över natten. Det var något med håret och den lilla kroppen, något robust, någonting utöver en ovanligt kraftig benstruktur, som fick honom att framstå som en farbror. En helt liten farbror.

Pojken tyckte om att bada. Jag brukade bada honom i ett rött badkar. Han tyckte inte om stranden, i likhet med mig ogillade han sanden och värmen. Om våren och sommaren smorde jag in honom och mig själv i baby sunblock. Inte en solstråle nådde våra känsliga skinn. Hans mamma tyckte gott att han kunde få lite sol på sig, men det brydde jag mig inte om. Vad visste hon? Han gillade ju inte ens sol.

Jag lämnades ofta ensam med den lilla pojken. I veckor kunde vi vara ensamma i huset. Jag tog pojken med överallt, på poolparties, på dejter i parken, hem till mina vänner i de mer tveksamma delarna av staden. Jag minns att vi satt inne hela helgerna och spelade playstation och åt chips medan han låg och sov i nåt hörn. Ute var det sol.

Vi var bara småflickor själva, alla i våra sena tonår förutom Tami, Orly och Gertrud, de var i tjugoåren. Om nätterna sov jag i en säng intill pojkens. Jag lyssnade till hans tunga andning nätterna igenom, rädd att den skulle upphöra. Pojken led av svår astma. När vi var var ensamma hade jag svårt att sova alls.

Jag tror inte att jag grät när jag reste därifrån, men jag minns inte riktigt. Jag minns att pojken lade sitt lilla huvud mot min axel medan han han höll en fuktig hand om min nacke. Hushkie, sa jag. Vi hade ett eget språk, pojken och jag . Han var helt liten när jag kom, jag lärde mig hans språk i ungefär samma takt han lärde sig tala. Med mig talade han nån sorts blandning mellan sitt modersmål och svenska, ett språk som bara vi förstod. Det var fint.

Pojken var inte särskilt tillgiven, han tyckte inte om att sitta i knät, pussar och andra ömhetsbetygelser togs emot under stora protester. Dock gillade han att bli buren. Av ren lathet naturligtvis, han kunde ju gå. Tyvärr var han väldigt tung. I månader efter jag rest hem kände jag en påtaglig fysisk saknad, en onaturlig lätthet, som om en tyngd fattades mina armar. Det var en mycket märklig känsla.

anteckningar från ett händelselöst liv.

Så, vad är nytt? Inget är nytt. Inte under solen, i kyrkotornet eller någon annanstans heller.
Jag äter väldigt många apelsiner. Det är i och för sig nytt. Jag läser Sonja Åkesson. Jag pratar med folk om döden. Det är gammalt.

Min vän Alma är i sydamerika och söker efter tangon. Den står inte att finna. Jag har bett henne lägga blommor på Violeta Parras grav. Exakt var den finns vet jag inte, jag sa hon kunde fråga sig fram. Innan Alma reste levde hon som hemfru på Gotland en tid. Hennes dröm är att bli sömmerska.

Min kulturvän Anna har varit ihop med Sonja Åkessons kusin. De var unga då. Sonja var också ung. Han, kusinen och Annas fästman, bodde i huset intill Sonjas på Gotland. Jag har frågat Anna om vi kan söka upp honom. Snälla Anna, sa jag, så kan jag få fråga lite om Sonja. Men njet. Hon är la rädd att trilla dit på gamledar kan man tro.

Annars, inget nytt. Inget alls. Nu ska jag diska.

vårgrus.

Föreställ dig en av de första vårdagarna när du var liten. Din pappa tog fram din cykel från garagets innersta vrå. Lyfte den över pulkor och gamla plankor. Du bad din mamma om att få ha jeansjacka, snälla, snälla, bad du tills hon gav efter. Det var lite kyligt men det kände inte du. Du cyklade till lekparken. Din vän var i parken. Istället för att använda cykelns broms, satte du ned ena foten på vårgrusig asfalt och bromsade med skon.
Du hade träskor.

Du och din vän bestämde er för att göra en vårmanifestation. För att välkomna våren. Blommor, vi måste ha blommor, sa din vän. Du funderade. Efter en stund cyklade du iväg, trampade snabbt med små ben på blå cykel. Du stannade vid grannhuset. Parkerade din cykel framför brevlådan och smög fram till rabatten. Du plockade omsorgsfullt alla blommor som växte där. Snödroppe, krokus och tulpan.
Skynda skynda tillbaka till lekpark på blå cykel.

Din vän delade ut blommorna åt barnen i parken. I triumf gick ni gatan fram med vårblommor i barnahänder. Nu är det vår, nu är det vår! skanderade ni. En rosa monark bromsade in framför er. Det var din syster. Hennes tuffa kompis Sussi satt på pakethållaren. De blockerade vägen för vårtåget. Din syster frågade var du hade plockat blommorna. Du sa som det var, att du plockat dem i skogen. Dumunge, sa din syster. Sussi sa ingenting. När de cyklade iväg räckte du ut tungan.
Det blir inget vårtåg, sa du till de andra barnen. Jag vill inte mer.

Senare, när det nästan var kväll, stod du med din mamma på grannens trapp med stora tårar rinnandes ned för röda kinder. Din mamma höll inte din hand. Förlåt, sa du, knappt hörbart. Förlåt att jag tog alla dina blommor.

kapet.

När någon har hjärtesorg. Om den har lämnat eller blivit lämnad. Då brukar jag säga till den:

- Du kommer inte vara ensam länge. Icke! That´s for sure. Se på dig, du är ju värsta kapet!

Så sade min spiritual father alberto till mig då jag satt i hans röda sammetsstol och utgjöt mitt hjärta förr i tiden. Eller ja, exakt så sa han inte, men det var andemeningen av det han sa. Jag minns att jag gick gatan fram och tänkte; Här går jag och jag är ett kap.
Jag fann det hela mycket trösterikt.

piña colada.

Cari vill åka på solsemester. Gå hem och packa din väska pronto, säger hon. Men tänk så går vattnet i planet eller i poolen och jag måste förlösa´na och gör mun mot mun på bäbin för att den fötts för tidigt. Och sen kanske jag måste vakta henne om natten så att hon inte inleder en romans med en reseledare, det vore högst olämpligt i hennes tillstånd.

Dessutom så dansar jag jätteofta till Billy Ocean nu, varje dag försöker jag avsätta en liten dansstund med Billy, och varje gång jag rör mig rytmiskt till Carribean queen känns det som jag redan är på semester.

Ursäkta mina inslag av youtube, har precis upptäckt det, värsta fräscha grejen ju. Skoja. Cari ba' men har du lärt dig länka? vad duktig du är! Oh well. Nu ska jag kolla mitt cashflow. När jag flyttar till orust ska jag btw starta ett band som heter Bad cashflow.

mi corazon.

Alla tjuginånting´s på Söder ser ut som Lykke Li. But why? Det är så likriktat, så normativt, så..fashionweek. De går ofta av t-banan i Gamla stan har jag lagt märke till. Jag tänker mig att de är assistenter åt Helena Hörstedt eller nån.
Om jag fick bestämma i Maria Katarina hade jag bestämt att alla tjuginånting´s skulle klä sig enligt 70-talets estetik, det är klädsamt på unga flickor. Men vem är jag att döma, jag är bara en galen tant i ärtgrönt och leopard (nåja..snart) som konkar runt med ett skitstort hjärta på stan.

Typ såhär.

gracias a la vida.

När jag blir gammal och dör, då vill jag att min chilenska vän ska stappla fram med sin rullator på begravningen och sjunga på spanska

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket
Det har gett mig hörseln
som i all sin vidhet
fångar natten och dagen,
syrsor och små fåglar,
tubiner, hammare, ett hundskall
och ett ösregn
och röstens ömhet hos den jag älskar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig lång vandring
för så trötta fötter
genom djupa vatten,
jag gick genom städer
över stränder, berg, öknar och på stäppland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på frukten
av det hjärnan skapar,
och det goda långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja lycka ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är samma sånger.

Älskar den sången, Ä L S K A R N. Det är livets bästa sång. Violeta Parra, den chilenska folksångerskan som skrev den, var även poet och konstnär. Jag har läst en bok om henne. Det var en otroligt bra bok. Jag är så ledsen att jag förlorat titeln. Violeta arbetade som folklorist och gjorde keramik, vävnader, applikationer, skulpturer och målade i akvarell och olja. Violetas texter handlar mycket om kärlek, social rättvisa och fred. Hennes livsberättelse är oerhört fascinerande men också djupt sorglig. Sedan att Arja slaktat hennes finaste sång står ju i jämförelse med ett mindre folkmord.

Den 5 februari 1967 tog Violeta Parra sitt liv. Violeta skrev och komponerade ‘Jag vill tacka livet’ när hon bestämt sig för att begå självmord. Angel Parra, Violetas son, skrev: "Bara några dagar efter det hon skrivit den, sjöng hon den för mig och jag förstod. Det var ett lugnt och varmt farväl, ett farväl utan bitterhet. Samhället och kyrkan förkastar självmord, men jag anser att det är en respektabel och aktningsvärd handling, när det gäller Violeta. Det var ett djupt allvarligt och väl genomtänkt beslut.”

Lyssna själv

jordskred.

Jag skapade en t-shirt, jag ritade ett peacemärke och skrev ett citat på den. Sedan såg jag Patti Smith, renässansmänniskan, i tidningen idag, hon hade gjort en nästan likadan fast det stod love på hennes. Det kan inte vara en slump. Sedan skrev en Gentleman om henne på sin blodge. Och om Stevie som var min husgud år 1997. Den hösten. Varje dag lyssnade jag på White album medan hjärtat mitt sjönk.

Var var jag nu? jo min konst, den kreativa processen, det lustfyllda skapandet, den missförstådde konstnärens lidande. Skoja-

Jag håller på att göra en servis. Med mina egna händer. Alltså, jag målar på glas, vanliga dricksglas jag köpt på ikea. Ibland blir det fult, fast inte lika fult som när ulrika hydman vallien gör det. Jag har spenderat mycket tid hemma för jag har varit så sjuk, lidandet såattsäja utlöste lusten, förlöste den på ett underbart sätt.

Ok. For daddy. Med en åldrad Stevie

Verkar som jag förlorat mina blogglovers, min fanbase (obs subtil självironi) under denna svåra tid, men jag hoppas kunna bygga upp ett nytt förtroende, denna gång in the arts. Mitt hopp står till konstnären Bengt Lindströms bröstarvingar, att de läser här och skickar några millar av miljardarvet till mina materialkostnader. Och, till ett risigt hus i ett hav på en ö på sveriges västra kust. Måste börja skriva på franska oftare, Bengts ungar är franska, måste produktplacera mina glas i filmer om Dylan och Patti. En dag kommer dom se min storhet. En dag.

Och igen. Charmangt med en ung Stevie backstage

hon sa.

Kristina Lugn. Hon talte om döden, hon sa att det man sörjer när någon dör är sig själv, och den man var tillsammans med den personen. Hon sa att det finns två saker vilken idiot som helst klara att av att göra; att få en unge och att dö. Kristina sa så många saker. Hon talade om livet före livet och om livet efter döden.

Jag älskar henne, tänkte jag.

Jag har svårt att förlika mig med döden, jag kan inte acceptera dess varande som en del av livet. Jag vill inte försonas med den. Min religion är, som jag ser det, ett slags uppror mot döden, en revolt genom uppståndelsen och evigheten. Att inte dö fast man dör, att inget är förlorat trots att man förlorat allt.

småliv.

Alla jag känner är så himla fina med sina ungar. Sätter på dem dubbla mössor när de har öroninflammation, ger dem ad(hd)-droppar varje dag. Det är rörande att se.

Att få en unge. Att förstå den, gjuta mod i den, hålla den varm och trygg. Att vara ansvarig för att den får en lycklig barndom. Och sedan, förstå att släppa taget om den lilla handen när handen är tillräckligt stor i ens egen.

Cari skriver små brev till sin bäbis. Varje dag gör hon det. Hej lilla du, oj vad du har växt. Så föreställer jag mig att hon skriver.
Sedan ska den få läsa. Sedan, när den är född.

Det är det bästa med trettiåren. Barna. Att dom kommer.
Det sämsta är hemorrojdern.


Father to son med Cat Stevens. Eller förlåt, Yusuf Islam menar jag förstås. Så himla fin.

oublie.

Jag ska äta middag med Old husband. Han bara; - Vad har du för nummer? och jag ba' - Men wtf har du raderat det? Det hade han inte, han hade glömt lägga in det i sin nya telefon bara, movin on movin on. Nu har han lagt in det tebaks igen. Gott så.
Jag har övat mig lite. På vad jag ska säga och så. Jag funderar på att säga; - Jag älskar mitt jobb, mina vänner, mitt liv.

Men jag vet inte jag.

Jag kan ju också säga som det är.
Att jag lever med elva vilda svanar inomhus, att jag tappat mitt hjärta en gång eller två.
Jag får se.

mina drömmars ö.

Vet du vad som skulle vara gött, jo att flytta till Orust. Köra över bron, bli Björn Olsson, sitta i ett risigt hus och bara skapa. Vad jag skulle skapa vet jag inte riktigt. Skulpturer? Någonting i papier marché kanske, en byst i papier marché, vore inte det fint? Vara missförstådd av ortsbefolkningen, starta kör, känna en homo i skinnbraller. Så gött. Här refererar jag alltså till svensk films två stora kräkfilmer Såsom i himmelen samt Änglagård.

Jag romantiserar landsbygden nu i trettiåren har jag märkt, på samma sätt som jag utifrån mitt landsortskomplex alltid romantiserat stora städer. Men nu, nu har jag slutat tänka på Paris, New York och Tokyo. Nu tänker jag bara på öar. Mest på Orust och på min systers ö. Inte så mycket på Tjörn.

mazeltov.

Oh. Fåglar sjunger! Ute och i bröstet. Folk har converse! Knoppar brister! Det gör inte alls ont. Inte den här gången. Lättsinne är det nya svart. Åtminstone idag.

Jag har nått en ny sorts lägstanivå då jag dricker Redbull som vatten (obs utan vodka) och där Billy Ocean är min husgud. I lördas övervägde jag även att se schlagern på televisionen men jag tog mig samman. Dock ringde jag en till mig närstående femåring för att höra vem hon röstat på. "Christer Sjögren" fick jag till svar. "Han är så bra att jag nästan blir kär". Oh lord. Rädda hennes mörka själ. Låt henne växa upp till en avbild av sin moster. Men utan lytet.

Följer valet helt slaviskt på CNN, nånting sjukt i mig (en röst?)tvingar mig att vara uppe om nätterna för att se direktsändningarna. Det är skitjobbigt. Men så var jag också den förste som visste att Heath dödförklarats. Jag är förfärad över hillarys klädval i kampanjen. Sketfula dräkter & kostymer. Är det pr-strateger som sytt upp dem eller? Män, bergis män. Hon måste skaffa sig en gay pronto. Det är den enda sortens man som förtjänar ens tillit. Hon borde veta.

Min käre vän fyller år idag. Mazeltov till den! Den kunde inte valt en ljusare dag att fylla år på. Vi ska äta gammal tårta. Det tror jag kan passa. Eftersom den också är gammal. Vännen.

ajöken

hjärtats oregelbundna slag.

Det fortsätter regna paddor från himlen. En spåman sa att staden kommer invaderas av gräshoppor. Jag längtade till något, ett hav, en obygd, till en himmel det regnar manna ifrån. Jag har varit instängd i staden så länge nu. Husfasaderna rasar emot mig, jag får inte luft.

Jag ringde henne på kvällen. Det var sent men hon hade ännu inte gått och lagt sig. Hon berättade om sitt hjärta. Hur det envisades med att inte slå. Jag ville gråta när hon sa att hon åkt ensam till sjukhuset igen. Med hjärtat sitt, orytmiskt slåendes i oroligt bröst. Jag sa inget om mitt. Sedan sa hon att det snart är vår. Allt kommer att bli bra. Jag ville så gärna tro.