The way we were

Ibland tycker jag det är som att Gud verkligen förstår mig. Som i torsdags i en videobutik på Götgatan. Jag hittade en film jag letat efter i flera år. The way we were. Det finns ett foto av mig när jag står bland filmhyllorna i butiken helt tårögd och glad. Jag såg filmen på tv när jag var tonåring och jag älskade den mer än livet självt.

Det finns ett avsnitt av Satc som bygger helt på filmen, det bästa någonsin, du vet det när Big haft förlovningsfest på The Plaza och Carrie går förbi. Just som han och hans blivande fru ska sätta sig i taxin får han se Carrie. Han går fram till henne. Your girl is lovely Hubbel, säger hon. Big ser frågande ut; Hubbel? I don´t get it.
And you never did, säger hon. Så går hon.

Robert Redford spelar Hubbel och Barbra Streisand är Katie. Barbra är underbar. Så snygg. Jag var rädd att filmen inte skulle vara som jag mindes den, att mitt omdöme vid 16 skulle svika mig nu. Det gjorde det inte. Jag grät redan i filmens inledande skede när Hubbel hänger med Katie hem och somnar. Och sen fortsatte det. Jag grät för Katie. Jag grät för Hubbel. Jag grät för mig. Ungefär som när hela Englands befolkning trodde att de grät över prinsessan Diana, fast de egentligen grät över sina egna trasiga liv och brustna förhoppningar. Så grät jag.

När filmen var slut laddade vi ner ledmotivet med Barbra. Vi satte den på repeat och lyssnade på den hela kvällen. Nu ser jag filmen varje dag. Jag får ha den i en vecka. Och det är som att för varje gång jag ser den, så känns det lite bättre. Ungefär som det gjorde för Englands befolkning varje gång de hörde den sugiga Englands rose med Elton John på radio samtidigt som de bläddrade i kungaböcker med bilder av Diana.

Ikväll åker jag hem och ser den igen. Och jag ska gråta en river. För mig. För dig. För oss alla.

Och sen

Jag var babysitter åt den lilla ängeln Emmalina. Vi sjöng en sång om en kanin. Bestämd som hon är visade hon mig hur jag skulle sitta ihopkurad på golvet och sjunga medan hon dansade i en cirkel runt mig. Och jag sjöng. Och sjöng. Och sjöng. I 40 minuter lekte vi den skojiga leken.(what´s up med barn? varför tröttnar de aldrig?) Sedan badade hon i en liten baddräkt och jag tänkte " Märkligt att det flyter majs här i badkaret..." tills jag insåg att hon gjort bra ifrån sig i hela vattnet. Jag ville spy men hon verkade jättestolt och glad över att hon gjort det allra fulaste. Hon brås väl på far sin, tänkte jag och bet ihop.

Och sen gick vi på adventskalas i ett hem som jag kallar Sköna hem. Trevligt. Det var tusen barn där. Och sen gick jag och tittade på Mattias & Rockys foton som de ska ställa ut. Fina. Sen gick vi och åt texasbiff och efter det gjorde vi olika saker.

Och sen, på söndan, satte jag på mig klänning och gick i kyrkan. Efter det var det julmarknad i Oldtown. Jättekallt, verkligen. Undrar om Ebba & Horace är hemma, tänkte jag som jag alltid gör när jag är Oldtown. De sitter säkert framför brasan med hela familjen och reciterar dikter från tidigt 1600-tal tänkte jag sen.

Och sen åkte jag till vännen där jag genast bäddade ned mig i soffan. Vännen satt och jobbade och talade med sin syster om vad de skulle göra på jul. De var upprörda för att deras bror föreslagit att de skulle byta julklappar på juldan. Jag somnade och sov mitt godaste. När jag vaknade långt senare frågade jag hur det gick med julklapparna egentligen. Vännen sa att brothern skulle frontas. Bra, sa jag. Nån ordning får det vara. Sen gick vännen ut och handlade exklusiva råvaror. Jag sov lite till. Vännen lagade mat. Jag låg kvar. Vi åt tartletter med italiensk biff och spenat. Helst hade jag velat ligga kvar i soffan och äta men jag vågade inte fråga om jag fick.

Och sen kom natten och medan alla människorna sov målade Vintern hela staden vit.