Vi måste prata

Jag tycker att vi ska ha uppehåll, du och jag. Vi kan inte ha det så här längre att jag skriver tråkigt och du sitter och gäspar. Det funkar liksom inte.

Jag ser dåligt också. Hoppas jag. Jag ser inte riktigt vad jag skriver och det känns inte bra. Jag måste ha glasögon innan jag kan återvända. Och jag har järnbrist också. Eller förlåt, hjärn-brist menar jag. Det är också jobbigt. Man blir så trött då.

Vi kanske kan försöka igen i september, det är min favoritmånad. Då kan vi bada i melankoli och duscha av oss efteråt i sentimentalitet och sedan kan vi svepa in oss i en nostalgihandduk och sätta oss framför en känslobrasa och servera våra känslor på ett silverfat och äta upp dem.

Så, later.

Sol ute sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

Vi åker bil någonstans i Sverige, jag har svårt att minnas var. Det var åkrar och lite skog i utkanterna och väldigt platt, sådär som det ser ut mest när man åker bil i det här landet. Det börjar hällregna, ett skyfall så kraftigt att det är svårt att se vägen framför sig. Så åker bilen ut ur regnväggen och där är det sol över gula fält plus att en smaskig regnbåge spänts över himlen.
Och då, precis just då, spelar radion;

Little darling it´s been a long cold lonely winter
Here comes the sun, here comes the sun

Vilket solskenminne va?

Oh Gertrud, nu fattar jag precis

Du vet de där dagarna när ens head är helt empty och ens liv helt ter sig helt innehållslöst. När någon serverar en rolig repik på ett silverfat men man kan inte respondera. När ens hår är smustigt fast man tvättade det igår. När någon säger att Aftonbladets viktklubb är en bra klubb. Idag är en sådan dag.

Jag funderar starkt på att bada ikväll. Trots att alla badkläder ligger kvar på en klippa på västkusten, helt blekta. Alla utom baddräkten, den fick följa med till stan. Vad passar sig väl bättre än att bada baddräkt på sensommaren så säg? Lite mer klätt sådär. Kyskt, precis som höstmodet. Jag vill vara kysk den här terminen. När jag var på Ängholmen i Götet badade alla tjejer topless. Topless! I Göteborg är det 1984. Jag var chockad. De bara satt där och åt sina medhavda pastasallader helt obekymrat. Topless. Som om det var charter. Bottomless hade känts mer up to date tycker jag. (Vad fint jag marknadsför Ängholmen, nu kommer du väl sätta dig på spårvagnen till Saltholmen direkt? You are not alone, många unfashionable straighta män tycker ju att less is more på överkroppen.)

Är Britt här nu? Brittsommar, som jag längtat. Ni kan ta av er era nyinköpta yllekoftor, skinnjackor och stövletter nu, jag blir faktiskt deprimerad. På med klänning! För på Britt måste man alltid ha klänning, det har min mor sagt till mig.

Jag har kommit på ett nytt ord - värdofull. Det är när man är värdo och full samtidigt. På hösten kan man vara det. Ändå längtar jag lite. Efter byxa, bio och bastu. De tre B:na. Eller nej, bastu tycker jag är helt oskönt, sitta naken bland strangers som bresar, jag gillart verkligen inte. Jag skrev bastu bara för det börja på b.

Nu kom jag och tänka på när jag satt på en strand i ett annat land med en kompis som hette Gertrud. Eller hette, det heter hon väl fortfarande. Fast vi har ingen kontakt. För jag tappar människor hela tiden. Det är det sämsta med mig. Allafall så hade(har?) hon rött hår och det här underliga namnet som hennes stränga pappa från Småland gett henne och som låg som ett ok över hennes unga axlar. Idag hade man ju bara tyckt det var koolt med då tyckte man mest det var Amish. Så sitter vi där på stranden och Gertrud säger;

" Jag känner mig så fruktsam just nu."
" Va?" Jag tittar förbluffat på den rödhåriga oskulden brevid.
" Jo men alltså, jag känner att om någon skulle komma och befrukta mig nu så skulle det bli barn."
" Jaha."

Tystnad

" Koolt."
" Jag vet."

Tystnad

"Du, Gertrud?"
" A? "
" Det kommer nån därborta."
" Vadå?"
" Nån som kan befrukta dig."
" Okej. Hejdå."
"Hejdå."

fniss fniss

Undra om hon blivit befruktad än, den fina Gertrud. Det har hon säkert. Av far sin kanske. Näe, äcklo är jag! Jag tar tillbaks. Åh, nu tittar jag ut och det är Jesuskommerljuset på himlen. Sånt där ljus som det var på alla tavlor med Jesus på hemma hos mormor. Skitfint.

Jag återkommer när en främling gjort mig på smällen så att jag har nåt att skriva om.

hejdå

Kompa enkelt på gitarr del 1

Åh det är såna sjuka sånger i min gitarrbok. Såhär sitter jag och sjunger på ballekongen om kvällarna:

Vår tupp är död
Vår tupp är död
Vår tupp är död
Vår tupp är död
Han kan inte sjunga koko-di-koko-da
Han kan inte sjunga koko-di-koko-da
Ko-ko-ko-ko-ko-ko-ko-di-koko-da

Jag sjunger även:

Jag är ett litet ylle
boomchicka, boomchicka boomboomboom,
med världens minsta nylle
boomchicka, boomchicka boomboomboom,
Jag leker i min yllegrop och ylar glada yllerop
Ylle, ylle, ylle på er allihop

Häregu vad mina vad mina neighbours måste tycka jag är psyko. Men jag kan junte hjälpa att det bara är sick songs i min bok. Jag måste ju lära mig. Åh naj, nu förstår jag att det måste var en sångbok för barn. Har jag faktiskt inte tänkt på innan. Det enda jag tänkt är att det är kul att några sånger är skrivna av Britt.G. Hallqvist. Hon var min flöjtfröken när jag var liten trodde jag, fast det var ju en annan Britt. Jag tyckte det var väldigt skickligt av flöjtfröken att skriva nya låtar till varje lektion minns jag. Ambitiöst liksom.

Det är nåt visst med museum

Gå i mitten av stentrappa till mäktig byggnad, skaka av paraply, öppna jättelik ekport , le åt vakt som inte ler tillbaks, fråga efter utställning, gå dit, läsa texter förstrött, titta noga på fotografier, mager pojkman står helt nära, undra varför, flytta till nästa installation, märka att han flyttar efter, tänka att det är lite romantiskt, ändra sig, få paranoia, börja småspringa genom utställning, le mot vakt som inte ler tillbaks, öppna ekport, fälla upp paraply, gå snabbt nerför stentrappa, ramla.

Vad gött det ska bli

Efter en vecka på kyrkoexpeditionen känner jag att jag vill ta fem veckors semester. Jag har päronbesök hemma, vi gör olika utflykter efter arbetstid. Igår var vi exempelvis på Skarpö. Det var skitfint där. Vi var även på en fin hembygdsgård och åt tre bakelser var. Pappa sa en en politiskt inkorrekt kommentar om världsläget jättehögt. Jag var tvungen att börja hosta så att ingen skulle höra.

Skarpö. Vilken dröm. Jag har länge känt att jag måste köpa ett lantställe. Fatta vad gött. No more "vaskavigörapåmidsommar" eller "shit, är det nyår idag? ska vi köpa pizza? men hur kan de ha stängt?"
Allt är klart om man bara har ett lantställe på Skarpö. Högtider, semestrar, kompisar och så kanske man får en kille. Har man sommarhus får man allt. Och tänk vad mysigt på hösten, att ta med sig en trave böcker, god mat, några vedträn och Carin och Landlord. Så himla trivsamt. Jag har ettusenfemhundra kronor på huskontot. När jag fyller 76 är alla välkomna hem till mig på Skarpö. Jag räknar kallt med att ha flyttat in då även om det kanske är lite väl optimistiskt.

A little less conversation

Jag är kär. It´s official. I socialchefen i Rinkeby.
Vilken charmangt karl! Stilig och belevad. De grå tinningarnas charm i svart hår.

Jag var på gammelkalas i helgen med min 71-åriga vän Anna. Vi hade socialchefen till bordet och föll pladask båda två. Jag hade det lite tufft med konversationen i början, alla runt omkring var politiker eller kommuntjänstemän. Jag fick leta jättelänge i hjärnan tills jag kom på något att fråga. Jag försökte minnas åttans studiebesök i Habo kommunhus men kammade noll. Shit, shit. Sen lossnade det. Mest nöjd är jag med meningen som inbegrep frasen ” partipolitiskt oberoende ” samt skjutjärnsfrågan; ” Stämmer det att man skär i er budget för att pressa ner bidragsstaistiken inför valet? ” Socialchefen var mighty impressed. Skoja. Var han inte. Inte frun hans heller. Verkligen inte.
Bordsherren på andra sidan var jättejätteblyg. Eller gay.
Skoja.

Imorgon blir det bra

Så kommer det över mig igen. En stark smärta i magtrakten. Ett plötsligt illamående.
Och då är jag tillbaka. Flera år tillbaka i tiden. Jag ligger ensam i min lilla lägenhet på Linnégatan. Mina tarmar fungerar inte. Kramper håller mig vaken om nätterna. Sömnlösa nätter blir till dagar, till månader, blir till år.

Jag är stamkund på akuten. Jag ringer sjukvårdsupplysningen i samma syfte som andra ringer jourhavande präst. För att få tala med någon. Med Gunilla. Med en röst av bomull och på släpig närkedialekt talar hon till mig som vore jag ett litet barn. Jag ska komma att älska sjuksköterskor under den här perioden.

Mamma vill komma och hämta hem mig.
” Jag sätter mig i bilen nu” säger hon varje gång vi pratar.
” Jag orkar inte mamma. Jag vill bara ligga här, helt stilla om dagarna. Det är allt jag vill.”
Mammas röst är utom sig av oro. Trots att hon försöker uppbringa all kraft till att dölja det, misslyckas hon vid varje telefonsamtal. Hennes nätter är lika sömnlösa som mina.
” Det kommer att bli bra, mamma. Imorgon är det säkert bättre ska du se. Vi hörs då. Imorgon."

Hang down your head Tom Dooley

Oh sweet joy idag på morgonen när jag lyckades ta ut de första ackorden till min favvolåt med Ani Difranco. Huge improvement från Lilla snigel och Heja Blåvitt. Det var skitsvårt att lista ut på gehör när man varken kan spela gitarr eller är särskilt musikalisk. Men jag har övat och kan några fler ackord nu med hjälp av boken Kompa enkelt på gitarr. En timme om dan måste jag öva. Matt kan hjälpa mig men det slutar alltid med att det är så tråkigt när jag är kass att han tar över och så sjunger vi Love lift us up where we belong med perfekt gitarrackompanjemang. I somras satt vi på Björköfärjan och sjöng Evert i bilen. Vi var väldigt hungriga just då.

Det är så bra att jag inte packat upp flickrumsstereon ännu, för varje gång jag vill ha musik övar jag gitarr istället. Eller lyssnar mp3. Jag har nästan bara långsam musik i den. Om inte Katoliken försåg mig med lite fräsch öststatselectronica skulle jag inte ha en enda uptempolåt. Han är bra att ha på det sättet.

Golden showers

Det ryktas om att regnar i Götlaborg. Rätt åt dom. Kan dom ha. I hate idrott. Och EM å svennekalas. Att Stefan Holm och Staffan Strand togs ur moderlivet med samma sugklocka kan ju alla se.

Jag tror jag har gjort det fina typ tio ggr idag. Kissat alltså. Det börjar bli enformigt, jag orkar inte mer. Måste börja fokusera mer på knipövningar i höst.

for old times

Kolla,fin hon är. Saltkråkans Malin. Det är inte klokt.
När det var 1997 och Husmodern från Sävar just återvänt från en Indienresa sa hon att jag var pyttelik i min nya frisyr. Åh, den sommarn. Det var den bästa.

Idag har jag jordfärger på mig. Virkad mammaklänning i brunt, terracottafärgad kofta och leopardballerinas. Och träarmband och scarves på huvet. Hur tänkte jag i morse? Tänkte jag att jag var gift med en afrikan och ville anamma hans kultur? Tänkte jag att mitt jobb var att spela kongas i ett västafrikanskt band på centret för mångkultur?
Jag VÄT inte. Ful är ja iaf.

Förlåt att jag obsessar så över looks, jag är inne i ett stadie av mitt liv där det ter sig så oerhört angeläget. Sommarstadiet.

På lörda ska jag gå på ett 70-årskalas i Rinkeby som jag råka tacka ja till i ett übersvagt ögonblick. För att pigga upp mig själv ska jag klä upp mig till tänderna i guldklänning och assnygga men skit-o-fotriktiga skor. Det är helt överklätt och opassande of course. Men jag kan inte låta bli.

Jag är egentlisch deprimerad och nära ett psychic breakdown för jag har inga fränds i stan. Bara the O.C. och tre i förorten. Och dit orkar jag inte åka. Så de räknas inte. Ikväll ska jag träffa X-factor på kungsholmen. Det blir la skoj. Då ska vi dunka varann i ryggen och han kommer säga tjena gamle svarten och jag kommer säga hej gamle bock och han kommer bjuda och jag kommer insistera och vi kommer fira hans nya jobb och jag kommer vara skitglad för hans skull och allt kommer va lätt och smidigt som det alltid vart och jag kommer skratta åt alla hans skämt och han kommer le inombords åt mina och jag kommer säga jag saknar grabbarna och vill hänga med dem i helgen och han kommer säga får du la.

Ibland undrar jag om jag minns rätt

Jag har börjat läsa dikter. Igen. Klassiska diktsamlingar vid Vätterns strand. Ljuvliga. Om jag kunde skulle jag återge en här men det går inte för de var ur låneböcker allihop. Som jag har lämnat tebaks. Jag lämnar alltid tebaks i tid och får aldrig böta. Det är det bästa med mig.

Jag har inte läst dikter sen gymnasiet då jag var ung och pretentiös och hade basker. Eller nej, det var ju Carin som hade basker. Inte jag.

Det händer mig allt oftare nu.
Att jag tar någon annans minne och gör det till mitt. Tror att det är mitt.

När jag hör Mamas and Papas tänker jag på barndomens somrar då jag satt i baksätet av en gammal Mercedes och Califonia dreaming spelades på kasettbandspelaren. Pappa som tände en semestercigarett och höll ut armen genom fönstret. Mamma som hade nylagt hår. Doften av avgaser och niktotin genom det öppna fönstret.

Det är bara det. Att min pappa inte rökt sen 1967. Och vi hade ingen Mercedes. Min mamma la aldrig håret på spolar. Mina föräldrar lyssnade inte till Mamas and Papas.
Minnet är inte mitt. Det är Marcellas.

Hösttermin

HEJDÅ nakenbad, trubadurer och solnedgångar
HEJ cold city, no friends & kabelpaket

HEJDÅ fina män i skägg, galenhår & glasögon
HEJ silent phone

HEJDÅ alla krögare
HEJ 7-eleven & äta hundmat

HEJDÅ skatteåterbäring
HEJ rota papperskorgar

HEJDÅ lättsinne
HEJ borderline

HEJDÅ lycklig barndom
HEJ shrink

HEJDÅ longdrinks
HEJ jag heter erina och jag är alkoholist

HEJDÅ summer of 2006
HEJ 32 katter

A dream come true

Ursäkta, men igår när jag kolla spegeln var det inte Sissel som mötte mig utan Kjell Lönnås fru. Det är hon i kören som har backslick, är galet solbränd och har såna där lite speciella glasögonbågar som old people har när de vill sticka ut. Now, that´s me.
För jag har glasögon nu! Är det inte helt underbart så säg? Hittade en provkollektion med 80-bågar i en vintagebutik i Gbg och köpte tre par. Så i måndags hade jag gröna glasögon från -85 och en långklänning från Paris när jag slöt upp med hela rollbesättningen av O.C. Alla undrade såklart varför jag klätt ut mig. Men det hade jag inte. För jag hade klätt upp mig.

Det mina vänner, är stor skillnad.

Min passion för glasögon vet inga gränser. Jag har hängt i glasögonbutiker sen tidigt 80-tal tror jag. Nu i somras fann jag ett par lovely Marc Jacobsbågar i min hometown. Ge mig ett synfel Lord, sa jag till Gud. Och precis då, som svar på bön, kom jag på att jag hade glasögon i femman. Varför hade jag det? Vita stora, döfina bågar. Jag hade dem när jag läste Tordyveln flyger i skymningen minns jag, och när vi var på klassresa på Liseberg. Då måste jag väl haft ett synfel? Eller mörkade jag bara?

Anyways så lär jag ju ha kvar synfelet, min glädje vet inga gränser nu när synundersökning är beställd och jag ska bli glasögonorm.

I look at you looking at me

" Åh, vad du är lik Sissel Kyrkjeby!" En liten grupp vuxna står omkring mig och alla betraktar mig och nickar. Carin, den förrädaren, nickar också.
" Ja, är du ju!" säger hon och flinar.

Av alla diskomplimanger var detta den fulaste. Jag förstår ju att det var snällt menat, jag förstår även att Sissel är finare än jag. Men please, inte Sissel. För det är liksom inte utseendet som är likt, utan framtoningen. Kommer du ihåg när Sissel försökte skaka av sig det väna och klippte sig i en "busig pojkfrisyr"? Big mistake. För det gick inte. I själ och hjärta är hon en osminkad jänte i folkdräkt från nordnorge. Inga röda slingor i världen kan ändra på det. Samma med mig.

Jag får mycket sällan höra att jag är lik någon. Människor som inte sett mig på länge tycker jag ser exakt likadan ut som nu som den dan jag föddes. Det är synd. I vintras när kom jag till en fest satt en tjej i köket och stirrade stint på mig och undrade om vi bott grannar när vi var små. Det hade vi. Jag flyttade därifrån när jag var fyra. Tydligen är jag mig lik. Jag var inget fint barn, det har jag sett på kort. Men lik.

Sen, lite senare samma kväll, fick childhoodneighbour för sig att jag hade ihop det med två killar på festen plus att jag bodde med en tredje som inte var där. Det hade ju varit trevligt om det var så. Att jag hade värsta haremet. Hon visste ju inte att jag var Sissel och att Sissel aldrig skulle jobba dubbelt. Eller trippelt. Childhoodneighbour fortsatte sprida illasinnade rykten som värsta psykot kvällen igenom. Vi skrattade lite åt det på väg hem i taxin, mina partners och jag.