Idag var en sådan dag då man inte behövde göra nåt. Jag sov i fyra timmar efter middagen. Så wonderful och unikt. Synd att denna typen av dagar kommer så sällan bara. Jag tror det var direkt ofint att komma hem till någon och sova så länge. Men så värt skället. Nu ska jag se den underbara kräkfilmen Underbara älskade.
Istället för att se tillbaka på året som gick kommer jag likt Saida, God rest her soul, titta i kristallkulan vad som kommer hända nästa år. 2007. Hav dock i tanken att det är första gången jag spår, så det är inte säkert att prognosen kommer bli helt hundraprocentig. För att gissa sannolikshalten i min spådom, har jag markerat med stjärnor (spå i stjärnor, du fattar). En sådan här symbol: (*) betyder överkryssad stjärna = 0 sannolikhet att spådomen kommer slå in. Fem stjärnor betyder: högst sannolikt att spådomen slår in.
Min systerdotter fyller femton år idag. 15! Så sjukt mycket. Det bor ju en 40-talist i mig, en sentimental gubbe som just gått i pension. Den gubben vaknade tidigt i morse och tänkte på när Fido var liten. Min syster var 22 när hon kom. Jag var 17. Exhusband och några killar kom och hämtade mig på ön i en segelbåt. Fido stod i sin vita frottédräkt och skrek i spjälsängen. Killarna ville hålla henne, hon skrattade sitt finaste så att alla pojkhjärtan smälte. Jag var så stolt. Exhusband stal några kakor och sen åkte vi. Jag hade en konstig outfit på mig som min syrra hade sytt. Jag hade aldrig seglat tidigare så jag satt och låtsades vara djupt försjunken i en bok, jag gjorde alltid så när jag blev osäker. En av killarna, en nöjesprofil, hade frågat om vi skulle sova över på en klippa. Kan vi väl sa jag, för det var på den tiden man tackade ja till allt. Sen ångrade jag mig för jag tyckte exhusband var lite söt, istället sov vi alla hos nöjesprofilens kompis. Han hette Smulan. Folk hette så konstiga saker när jag var ung.
Läser en bok nu som gör mig besviken. Lyssnar på en skiva som också gör mig besviken. Det beror på att boken är skriven av en lycklig människa. Förra boken av samma författare var fantastisk. Jag mådde illa, blev yr när jag läste den. Då var han olycklig. Och förra skivan var en skilsmässoskiva. Den var bra. Nu har han fått barn och är glad. Och skriver sugiga låtar.
Så trevligt med västkustjul. Man kollar film, man går runt ön, man är rastlös, man är med barna. Och. Man pysslar med sina teknikgrejor. Fick enbart teknik av tomten. Jag är en sån kille. Yo.
Rena rama skrattfesten här. Först igår, fick jag en fårfiol med mig hem. Den var skitstor och stack upp ur väskan, en fårfot stack upp. Kändes som jag var en obducent som råkat ta med mig jobbet hem. Så kom jag till en fancy restaurang med en fårfiol i väskan. Försökte dölja den genom att trä på en vante, men så kom jag på att jag var tvungen att lägga in den i kylen. Jag steg klev in i köket och fråga säg får jag lägga en fårfiol i er kyl? Och kocken bara; A får du, precis som att det var den naturligaste saken i världen. Han trodde väl jag var nåt sorts bud. När jag skulle hämta hem den var inte kocken där utan istället en sur brud. Det tog jättelång tid att övertyga henne om att det var min fårfiol som låg där. Precis som att man skulle gå in på ett ställe och försöka sno med sig en fårfiol hem. Allafall så var det trevligt den kvällen, hade glömt att det kunde vara trevligt. Det var trevligt att gå hem med en fårfiol även om man inte kunde spela på den.
Oh. Känner konstnärlig freedom igen. Alla har lämnat stan för sina hometowns, ingen läser äcklig blodge, kan skriva vasomhelst. Och lägga ut förbjudna bilder. Känns bra.Jag är årets man.
* not.
Tänker på alla som ska sitta ensamma med ett värmeljus i jul. På alla barn som får Mamma Scans och en full pappa i julklapp. På gamla som inte får besök från sina barn.
Okej, nu vill Kina förbjuda ensamstående och överviktiga att adoptera. Det stod i tidningen idag. Så himla taskigt. Tänk då, om man är både ensamstående OCH överviktig, då måste man först ingå skenäktenskap med en killkompis och sen chockbanta alternativt genomgå en smärtsam operation innan man drar till Kina.
Har tagit emot Judaspenningar. Blodspengar. Är en sån fattiglapp ju och råka låna av städerskan. Alltså, tacka nej två gånger men hon insistera, det känns inte bra. Och pappa hade satt in pengar till resan, kändes inte heller bra. Alltså, jag är trettitvå år. Nu vågar jag inte röra judaspengarna, är rädd att de är cursed och att något hemskt ska drabba mig och de mina om jag köper upp dom. Sätter tillbaks dem på hennes bank pronto.
Please forgive me, I know not what I do.
Vaknade inatt och tänkte klart, glasklart, förstod orsak och verkan och projicering och regression. Skrev ner allt på en gammal räkning. Vakna och läste det. Fatta inget. Undrade om jag borde läggas in för drugabuse. Och betala räkningen.
Häromdan satt jag vid några i t-banan som talade om hur lång tid det tog för dem att ta sig från jobbet och hem i snöstormen häromsistens. De var kvinnor. I min egen ålder, tyvärr. Fast tantiga. Re.
Allting är så konstigt denna vintern som inte är nån vinter. Så intense, jag hinner inte tänka, inte känna, inte äta något annat än julbord. Är typ manisk, självupptagen, måste sluta. Mina vänner har sagt till mig nu.
Fin skiva. Har ätit mig igenom två julbord, imorgon kommer det tredje och jag är så fed up med julbord kan jag säga. Det är en så otroligt äcklig tanke att man ska lägga fram en massa kött och varm rödkål från mormors tid och sen ska man låta det stå så i flera timmar för att sedan ställa det i kylen och värma på det imorgon. Värma på? Är jag 40-talist? Det enda jag tyckte var gött var dekorationen av grönkål. Och disken. Älskar diska.
Lunch med härligaste mänskan!
Åh naj, verkar som att jag snöat in på svartvitt igen, har egentligen inget att säga idag, tyckte bara detta var en söt bild av Leo i minishorts.
Igår kväll på Katarina bangata. Ett par går framför mig. Det blåser och regnar tungt.
Alltså.
Måste skriva lite om konst. Kan allt om hötorgskonst. Köpte en hel del art i helgen. Damen också. Hon köpte en monalisa och övade väldigt mycket på M-Lo´s antydan till leende. Det gick inget vidare. Hörde du om tavlan som man först bedömde vara gjord av en elev men som var en äkta Rubens? Var på nyheterna idag, den såldes för 16,6 miljoner. Mucho intresting. Konstsamlare upptäckte själva att den var äkta genom bilden på internjet. De flesta konstsamlare har nog inget riktigt jobb. De har fullt upp med att leta objekt skulle jag tro. Och äta hummer till lunch. Och jaga lite på hösten. Tough work.
Alla foton jag tar blir liksom ljusinstallationer just nu. Eller som ett uppträdande av Jean Michel Jarre. Kan inte hålla still liksom. Det blir fint. Mitt finaste scenuppträdande ljusmässigt är The Knifes. Man fick epilepsi, men det var så värt. En gång i min ungdom när jag var på operan var det så fin ljussättning att jag började gråta. Jag berättade om det för en scenograf nyligen, han blev väldigt glad över att jag förstod ljusets betydelse. Det var ett bra samtalsämne, typ nytt, intressant. Och bra att jag kom på eftersom vi precis hade slut på samtalsämnen den kvällen.
En kväll spelade svenskaläraren med sitt band på ett ställe i stan. Eftersom vi inte var lovliga fick vi smita in via bakgården. Han sjöng om en brunögd flicka. Jag var säker på att han sjöng till mig. Tills han sa att det handlade om hans fru. Han var väldigt kär i sin fru.
Han flyttade till Stockholm och började jobba med reklam. Jag träffade honom på stan. Han mindes inte mitt namn.
