Matchar

Acnetröja idag och akne i ansiktet. Snyggt.

Aknen kliar, inte tröjan utan fejan, är det verkligen akne då? Kliakne. Det måste vara den sämsta formen av akne.

Min bästa tid är inte nu

När man har levt ett tag kan man börja betygsätta olika åldrar. Tonåren var väl okej men rätt mediokra. De får en trea. 20 var ett roligt år, det blir en fyra. Tjugisju var great, man betraktades som vuxen och hade alla vuxenattribut samtidigt som man var ett lammkött. Perfekt.

Ingen ålder får högsta betyg. Inte ens 27 nådde ända fram. Jag har helt enkelt inte varit i min bästa ålder ännu. Jag tänker mig att 50+ är den ultimata åldern. 55 tror jag starkt på. Då har jag förhoppningsvis passerat klimakteriet och slipper tänka på barn och sån skit. Jag slipper även tänka på preventivmedel. Smidigt. Har jag inte barn vid 55 kan jag bara luta mig tillbaka med en god bok och ta det lugnt. Har jag barn, en fin son exempelvis, har han nog flyttat hemifrån vid det laget så då jag kan ändå luta mig tillbaka i Laminofåtöljen, lägga upp mina gamla fötter på fotpallen och avsluta min bok. Så gött.

Jag tänker mig att jag bor i ett litet stenhus precis lagom för mig, med en vildvuxen trädgård och en hammock. I den dricker jag mitt morgonkaffe sommartid (ja jag började med kaffe vid 50). Jag ska även ha en liten örtagård där jag odlar rosmarin och mynta. Jag ska odla pumpa också. Jag ska komma att intressera mig starkt för trädgårdsskötsel i det här skedet av mitt liv. Min specialitet är pijoner. Och konst. Och böcker. Jag ska gå en nybörjarkurs i cello och vara med i märkliga stödföreningar. En heter Bruno K Öijers vänner, jag är själv initiativtagare och eldsjäl. Mina väninnor och jag är kulturbärare med säsongkort på Dramaten.

Vi den här tiden ska jag enbart gå klädd i Gudrun Sjödéntunikor i naturmaterial och ha stora märkliga smycken i silversmide. Jag kommer även att ha galet formgivna glasögonbågar. Matlagning ska intressera mig mycket, under tunikan är jag jättestor men det är ingen som märker eftersom tunikan är så rymlig. Som ett tält liksom. Så praktisk.

Åh, jag längtar.

Hihi inser nu att jag just beskrivit en femtiofemårig Erina exakt som Ulrika Knutsson. Who can blame me, jag vill vara Ulrika.

Checklista weekend

Solskenshumör *check*
Stash *check*
Galen klänning *check*
Milliondollarsmile *check*
Något att fira *check*
KristinaLugnhår *check*
Marie Laveau *check*
Cubacigarr *njet*
Fick ögonkontakt med Jarl Alfredius igår *check*
En flarra Cristal i väskan *njet*
Deo *check*
Dekadens *check*
Söndagsmiddag hos mormor *njet*

Oprah I love You

Jag sörjer Oprah. Jag kan inte se trean, Oprah går i trean och stormen Gudrun tog trean med sig i graven. Min kärlek för Oprah är helt reservationslös, bottenlös. Kritikern säger att Oprah är too much av allt, patetisk, gränslös. Jag säger att Oprah är lite too wonderful to be true.

Sättet hon rör vid alla hon intervjuar, hennes medkänsla, hennes tårar med dem som gråter. Just love it. Och jag älskar hur hon upphöjer sig själv, hur alla som kommer dit måste fjäska och hålla på, jag älskar även hennes insmickrande frågor till extra kända och viktiga personer. Jag älskar tidningen O och jag älskar att hon alltid har sig själv på omslaget till sin egen tidning. Mest av allt älskar jag bokklubben, alla böcker hon någonsin rekommenderat har hamnat som nr 1 på Bästsäljarlistan veckan efter.

Allvarligt talat, hon är en av mina två amerikanska förebilder. Den andra är Madeleine Albright. Jag nådde klimax när Madeleine var gäst hos Oprah. Läs Madame Secretay, Madeleine Albrights självbiografi, den är underbar. Nu väntar jag på Oprahs. Att som svart kvinna i USA jobba sig upp till att bli en av de största maktfaktorerna i medievärlden är rätt tungt. Hon är god för miljarder. Dollars. Sedan kan man avfärda hennes program som trams men man kan inte bortse från det faktum att hon byggt upp ett helt affärsimperium runt sina bolag. Hon har producerat ett antal riktigt ruttna filmer, det förlåter jag henne för eftersom hon redan vunnit en Oscar (Purpurfärgen). Oprah är den amerikanska framgångssagan personifierad. Dessutom är hon över femtio och snygg, en bedrift i sig.

Oprah for president!

Första tangon i Paris

Varje kväll den sommaren gick Rakel till dansbanan intill Seine för att dansa tango. Hennes tangopartner José från Argentina väntade troget på henne. Han lärde henne allt han kunde. Eller hette han Esteban och kom från Venezuela? Jag minns inte, det enda jag minns är att han hade rytmen i blodet.

Senare, när hösten kom, blev Rakel kär i en annan. Han kunde inte dansa tango. Hon försökte lära honom men det var inte samma sak som med José (Esteban? Manuel?). Så Rakels nya kärlek lämnade Paris med en brand i sina byxor. Han skulle lära sig dansa tango.

Med beslutsamma steg gick han till folkuniversitetet och skrev sitt namn på ett formulär för tangokurser för nybörjare. Varje vecka gick han på kursen. Han sa inget till Rakel, det skulle bli en överraskning. Mannen övade sina nya moves på alla sina väninnor. Han hade ovanligt många väninnor, det var en särskild gåva han hade. En av dem, den härligaste, kallade honom ibland för kompismaskin. Det tyckte han inte riktigt om. Han ville så gärna vara en helt annan sorts maskin.

Så reste mannen till sin kärlek. Benen ville inte lyda honom där han satt i flygplanssätet, de ryckte i okontrollerade spasmer. De ville dansa. Mannen bjöd Rakel på flott restaurang den kvällen. De firade sin kärlek. Rakel var trött och ville gå hem och sova. Det ville inte mannen. Han ville dansa.

Där, på ett torg, under en gammaldags lyktstolpe i Marmais grep mannen tag om Rakels midja. Från hans mobiltelefon ljöd tangotoner. Rakel lät sig föras i en passionerad dans. Rosor på hennes kinder, hans hand i ryggslutet på hennes kappa. Han förde henne säkert i dansen.

En liten skara människor samlades omkring dem. En hänförd restaurangägare öppnade sin nedsläckta restaurang vid torget särskilt för dem. Han bjöd på champagne och förklarade tårögt att dansen var det mest romantiska han sett i hela sitt liv.

Mannen lutade sig nöjt tillbaka. Hans uppdrag var slutfört. I sitt hjärta visste han att Rakel aldrig mer skulle komma att sakna José. Esteban. Emanuel. Allt hon behövde fanns ju där, hos honom.

Blaha, blaha, blaha.

Idag är one of those days. Då den enda anledningen till att jag överhuvdtaget steg upp i morse var att jag kommer få gå och lägga mig ikväll igen. Godmorgonsjukdomen är tillbaka med besked. Trots att jag äter järntabletter och har slutat knapra sömnpiller dagtid som jag gjorde ett tag, går jag som i en dimma. Istället för att säga gomorron på ett artigt sätt höjer jag handen till en silviavink för att slippa prata. Orkar inte. Det är sol ute när jag går och jag hoppar över alla snabbare, glada låtar i lurarna och lyssnar bara på extremt långsam musik. Martha Wainright sjunger släpigt och jag försöker gå släpigt för att komma i takt med Martha.

Jag önskar jag hade en mormor att gå hem till efter jobbet idag. En mormor som gav mig ovillkorlig kärlek. Jag skulle verkligen behöva lite mormorslove. Min egen dog när jag var liten, jag minns inte så mycket av henne mer än att hon var lite sträng. Jag har alltid gillat old people. Och spädbarn, jag förstår mig på gamlingar och spädisar. Den nya mormorn skulle ha en våning vid Norrmälarstrand. Våningen skulle vara rymlig men inte vulgär. Hon skulle ha tallrikar på väggen sådär som old people har. Varje söndag bjöd mormor på viltstek, potatis, brunsås, kokta grönsaker och hemgjord svartvinbärsgelé. Till dessert skulle vi äta konserverade persikohalvor med vispgrädde. Det åt jag för att göra mormor glad, jag tyckte givetvis inte om det. Om somrarna skulle jag och nya mormorn sitta på balkongen och dricka lemonad och titta på alla människor som promenerade vid vattnet. Mormodern drack Ginger Ale och berättade om när hon spelade revy med Karl Gerhard i sin ungdom. Hon upprepade sig aldrig, alla hennes stories var brand new. Mormorn skulle spela bridge på torsdagar och ha en manlig vän som ibland var med vid söndagsmiddagarna. Hon skulle även ha en mops och en rymlig garderob med galaklänningar från 40-talets mitt. Jag önskar att mormorn satt i en plyschfåtölj på Norrmälarstrand och väntade på mig nu.

Läser Fallen av Joyce Carol Oates. Såg förresten farbrorn från barndomens Boktipset i morse, det var stort. Joyce Carol är en sådan spröd och märklig person. Jag läste om hennes liv. Hon och hennes man lever i en helt drömlik tillvaro i en villa utanför Princeton. De sitter på sina arbetsrum och skriver hela dagarna och ser ut över sin enorma trädgård med Rhodedendro och sällsynta rosor. De har inga barn. Det enda jag tänker på när jag läser JCO är hennes stillsamma, underbara liv.

Glenn Madeiros sjunger på Lugna favoriter nu. Ja, jag erkänner -jag har lyssnat på Lugna favoriter hela dagen. Cheesy. Nu börjar Rod Stewart sjunga en outhärdig ballad. Var inte vår egen John Ballard lite lik Rod? Vad gör John nu såhär tio år efter Ace of base? Relaxar i Marbeilla med Dag Finn säkert. Rod Stewart har precis fått sitt sjunde barn med sin tvåhundrade unga, blonda bunnygirlfriend med långa ben. Han måste vara väldigt barnkär.

Young love

Får man hälsa? Isåfall vill jag hälsa till Joel och Linnea som förlovade sig igår. Grattis till er young lovers, det är något extra fint med younglove tycker jag. Jag minns när jag var ung. Jag minns det som igår faktiskt. Oldlove är också bra fast inte lika charmigt.

Igår såg jag två unga lovebirds vid fridhemsplan med likadana äppelgröna jeans på sig. Det var sött. Färgade jeans är framtiden. I believe that children are our future. Annars är jag trött på jeans, varje dag all my life har jag haft jeans. Det är enformigt. Jag har, om än i blygsam skala, börjat byta ut jeansen mot klänning. Klänning är den nya byxan.

Evil nature

Hade värsta nightmaren. Jag och min lilla systerdotter var ute och gick i snön, hon sprang lite före mig. Det var mycket snö, jag tog ett steg ut och sjönk igenom snön. Slukades helt, drunknade i snö. Efter tre meter nådde jag marken. Mina rop kvävdes av snön omkring mig, det fanns ingenstans att få fäste för att ta mig upp. Jag kunde inte höra min systerdotter, hade hon också sjunkit? Det var alldeles tyst. Jag såg upp mot himlen genom hålet jag sjunkit ned. Det började snöa.

Vaknade i fullständig panik. Jag satte mig upp i sängen så där överdrivet dramatiskt som de alltid gör i filmer. Sen somnade jag om.

Och fortsatte drömma. Jag stod i ett fönster i Äppelviken och såg ut. Snön började smälta. Åh vår, tänkte jag lycklig. Men under snön var det fullt av gula löv. När snön helt smält bort såg jag att det var höst under snötäcket. Det började blåsa höstvindar i trädens kronor. Posten landade med en svag duns i hallen. Jag kollade igenom den förstött, jag hade fått ellos höstkatalog. What? Då förstod jag. Naturen hade valt att hoppa över våren och sommaren i år och gått direkt in på hösten. Onda natur. Hade Horace varit brevbärare i drömmen hade det varit den ultimata mardrömmen. Eller om jag varit tvungen att bära kläder från ellos hela livet ut för annars skulle min mamma dö.

Vädret är något jag verkar tänka mycket på numera. Det måste vara åldern. Shit vad jag retar mig på VäderTone, tror hon att hon är het eller? Varför ska hon hålla på och röra sig hela tiden, varför kan hon inte bara stå still och leverera vädret som en normal svtmetrolog? Väder är faktiskt allvarligt i sverige, res hem till norge och rör dig i deras teve istället.

loveli

Me and you and everyone we know. En sällsamt fin liten film. Om ensamhet kan man säga. Har jag skrivit det här förut, det känns som jag skrivit " en liten film om ensamhet" tidigare om nån annan film. Kanske tycker jag att alla filmer jag ser handlar om ensamhet. Miranda July är helt bedårande. För varje ny scen har hon en ny finblus. Hela filmen är full av finblusar. I love finblus. Och så finns det en scen när de går längs med en gata, hon och skobiträdet hon är kär i, och så har de den sötaste konversationen ever. Jag blev helt svag. Så fint. Och hela den här konvon går ut på att de inte känner varann men föreställer sig ett gemensamt liv som kommer ta slut där gatan tar slut. Tyvärr minns jag inte namnet på gatan men jag tror att den kanske är en av de finaste lovescenerna jag sett in my entire indiefilmlovinglife.

Hemhjälp

Varför säger killar; " Kattis är sjuk så jag måste börja hjälpa till lite mer hemma nu." Vadå hjälpa till? Hemma där man bor, hur kan man hjälpa till hemma hos sig själv? Den ekvationen får jag inte ihop riktigt. Precis som att man hjälper till varje gång man gör nåt tråkigt hemma liksom. Precis som det normala läget är att inte göra nåt. Bara kolla sporten. Precis som om man själv ba': " Nä du gubben, nu måste jag till jobbet och hjälpa till igen. Gu va jobbigt alltså." Så säger man aldrig. Man bara gör det.

Ibland hör jag samma killar säga; " Jag ska vara barnvakt ikväll."
Och jag ba': " Meh, skärp dig. Hur kan du vara barnvakt åt ditt eget barn du grottbjörnsman?" Och pappan ba';" Ugh,ugh." Typ.

Bouncedelicious

Nu har det hänt igen. Sötcarin har haft en flört med en pappa. Och vilken pappa sen! David Dalmo i Bounce. Meget deijlig. Vår analys är att han verkar lite tråkig som person men vi har kommit fram till slutsatsen att det inte gör något. Absolut ingenting. Hon ringde mig direkt efter han dykt upp på en plats helt nära oss och jag kollade genast upp om han bodde i närheten.Det är orättvist att hon ska få alla de smaskigaste papporna, hon är ju i motsats till mig då, gift. Men men. Man vet ju hur det är med förbjuden frukt. Den smakar så mycket godare än fallfrukt.

Saker jag vill säga men inte kan

Nu vill jag säga en grej. Det första är att det är väldigt bra rent ekonomiskt att ha migrän en hel helg så man slipper tänka på vad man ska göra för sin sista tjuga liksom. Ingen mat krävs, man bara ligger helt stilla och spyr lite då och då. Urpraktiskt.

I lördags fick jag the shock of my life. Jag skulle vilja berätta det för dig men då måste jag döda dig först och sen säga det. Så det går inte. Men jag tror jag spricker, svimmar, dör en smula varje gång jag tänker på det.

Om jag var helt inkognito, om inte pappa läste här, då hade jag kunnat skriva helt outhärigt privata saker. Men det går inte. Det fanns en tid då integritet var den egenskap jag höll högst. Jag trodde man vann ett pris om man höll tyst. Det gör man inte. Nu gör jag tvärtom. Jag lägger fram alla känslor på en stor silverbricka och säger, varsågod och ät. Vilket makabert bildspråk. Äta själen. Smaka på själens frukter. Jag kom på det helt själv. Tomas Di Leva ska skilja sig förresten. Han kanske skulle vilja ta sig en tugga.

Jag tror att veckoslutet kan bli helt unikt spektakulärt för en tvilling som jag. Trots att jag inte läst ett enda horoskop och trots att jag avfärdar astrologi som vetenskap kan jag säga detta. Med största sannolikhet kan jag säga att det blir så. Och då har det inte ens med lördagschocken att göra. Året börjar så knasigt. Och så väldigt bra.

Oh. My. God.

Var på middag hos min minsta vän igår. Vi monterade lampor från Ikea i hennes första lya. Lilla vännen bjöd på makaroner och mamma scan. Sötnos.

Med på middagen var även två Slitzbrudar som är kompisar till Lilla vännen. Eller ja, brudar och brudar, de var väl knappt fyllda tjugo. Pyttesmå, mer som Slitzbarn. De talade om Restalyne i läpparna, den platinablonda var mycket missnöjd med sin senaste insprutning. Ja asså, här i Stockholm är de så himla kass, förklarade hon med sin svullna överläpp. Hon måste dra till Malmö och få läpparna gjorda ordentligt. Slitzbarnen berättade om olika plåtningar de gjort för herrtidningar, om hur snäll Bingo Rimér är och om barturnén de just ska åka på. Överallt i hela Stockholm där Slitzbarnen går blir de bjudna på allt de vill ha, berättade de. Kändisgubbarna är värsta snälla söta mot dem. (No shit?)

Mina ögon var stora som pingisbollar. Jag fick stänga hakan med handen när jag lyssnade på dem. De är ju barn! Tonåringar, de har väl just slutat leka med Barbie? Finns det ingen lag som förbjuder sånt här? Kan inte statsministern utfärda ett besöksförbud för Bingo som träder i kraft med omedelbar verkan som gör att han inte får närma sig någon blond tjej som inte fyllt 25 med sin solkiga kameralins?
Nu ska de flytta till Stockholm, Slitzbarnen. De har så mycket bra kontakter här, Bingo, Peter Siepen ja alla möjliga bra killar.

NEJ NEJ NEJ. Gör inte det. Please, stanna i Göteborg och jobba på nåt café, bli ihop med en snäll, vanlig göteborgskille i seglarjacka och Aqua Limonetröja som heter Micke. Flytta inte hit och skriv på nåt kontrakt med Brinkenstjärna. Snälla. Gör inte det.

Jag vill inte gå in på utvikningsfrågan. En annan dag kanske, men inte idag. Jag vill heller inte vara nedlåtande mot tjejer som rör sig i de här kretsarna. Särskilt inte mot småtjejer. Jag vet bara att det knöt sig magen på mig när jag träffade dem. Slitzbarnen.

Superfredag

Ok, femtio spänn kvar till lön. I morse åt jag gröt och vatten. Jag är en statare och statare äter sånt.Gröt mättar bra under hela dagen.Helt seriöst åt jag det, mjölken var slut och jag kunde liksom inte låta gröten förfaras.Torrgröt är disgusting. När Malin var en fattig student bjöd hon ofta på gröt och knäckebröd till middag. En gång när jag var där fanns det väldigt lite gröt. Gode Gud låt gröten växa i våra munnar, sa hon och kastade en blick mot skyn samtidigt som hon lastade in en sked gröt.

Blä.

Vad ska jag göra för roligt för för alla mina pengar nurå? Köpa skitmånga tomteklubbor? Ett paket fil & musli kanske, det blir väl ungefär femtio kr. Köpa frimärken till Alfreds present? Ett meal på mcdonalds, nä det räcker inte. En guldtopp på secondhand som jag sedan går ut i på lördan för att snika mig igenom hela kvällen genom att bjuda ut mig så att jag blir bjuden på allt? Är det bra? Slattar? Det är väl ungefär samma sak som när man köper själv eller?

Nä. Jag är för gammal.

Det får bli dvd. The way we were kostar 29 kr och man får ha den i 7 dagar. Då har jag 21 kr kvar till mat.

Perfekt. Kan inte tänka mig ett bättre helgupplägg för en statare.

Ut ur garderoben

Att komma ut har fått en helt ny innebörd. Det har inget med promenader att göra. Inte heller med sexuell läggning. Det handlar om att komma ut som gravid.

Vid första graviditeten får man som kompis veta det efter politiskt korrekta tre månader. Med vissa undantag för de mer spontant lagda tjejkompisarna, de säger det redan vid dag tre eller så. Vid andra barnet sägs det mer i förbfarten; oj, shit jag är visst sen, jag kanske är gravid.

Alla sätt att komma ut på är bra sätt tycker jag.

Malin ringde mig och sa;

- Du det har hänt en grej. Det verkar som att jag är på smällen.

Jag;
- VA?????????????????????????????????????????????????
Men hur...? Men alltså varför...? Men preventivmedel då?

Varpå hon håller en lång utläggning om att hon inte tog med sig tilläckligt på resan, de jobbade i Vietnam det året.
Jag bara;
- Men hur tänkte du då?

Hon:
- Eh... ja alltså, jag tänkte väl inte så mycket.

Jag:
- Oj, oj, oj vilken soppa, du. Ja, det här får vi lösa. Jag får hjälpa dig med barnet helt enkelt.

Min reaktion var minst sagt jättekonstig. I synnerhet som hon var tjugoåtta och gift. Men jag trodde liksom det var ett misstag. Hon har aldrig gillat barn nämnvärt. Hon deklarerade ofta högt och ljudligt att hon minsann skulle vänta i tio år med att skaffa barn. Jag har alltid sett henne mer som en karriärkvinna än som potentiell mother. Jag trodde inte det var meningen.

Det var det.

Och sen kom den pratglade Alfred som älskar att citera fraser ur böcker och som är en kopia av sin mor. En fotbollstalang. Inte hon alltså, men han. Vänsterfotad. Igår fyllde han två år. Puss på dig Alfie!

Att gå där isen är som tunnast

Hon är blek. Mycket blek. Vi ses utanför matvarubutiken och jag tänker att hon nog bara har glömt att sminka sig. Vi kramar om varandra och säger det förväntade vad kul att se dig, hur är det?

Isen jag går på är väldigt tunn, säger hon allvarsamt.
Jag förstår inte riktigt så jag är tyst och avvaktar.

Hon har en tumör i hjärnan. Den sitter strax bakom örat och går inte att operera.
Jag visste inte, säger jag.

Jag kan inte få bort hennes ansikte från min näthinna. Hon har fyra barn. Fyra.

När livet för mig ter sig som en lättjefull isdans, ibland en långsam dans, men ändå en dans. För henne är varje dag och varje sekund en kamp, en vak att falla i. Ett lätt illamående kommer över mig.

Att gå på isen så försiktigt man kan. Att precisera varje steg så att man inte faller.

Att ana vattnet under ens fötter.

tråko fulo trötto värdo

Ameh vad i.... snöar det nu eller? Det var ju vår precis, jag hörde ju en fågel pipa igår, vad trött jag blir.

Januari är sucks bigtime. Man når sin peak i fulhet, värdelöshet, tråkigahelghet. I fredags exemepelvis, satt jag & mattias på mitt bästa café i tre timmar och läste tidningar utan att prata med varandra. Vi orkade liksom inte. Sen gick vi hem. Det är är januaris fel.

Jag anser att staten borde subventionera charterresor åt medborgarna som de fick ta ut när som helst mellan november och maj. För däremellan är det ju bara skit alltihopa. Förutom julen då, den är fin. Och därimellan kommer påska och det är ju också kul, iallafall om man reser till Rom eller Paris. Eller Barcelona. Eller Lissabon. Eller till..Göteborg.

Konstigt att jag skriver något så här väderbaserat banalt, mitt humör är vanligtvis oberoende av väder. Tror jag. Jag tar tillbaka allt. Och det var inte tråkigt på caféet, det var trevligt. Och vad kul det ska bli i Göteborg i påsk sen då.

Nu ska jag gå och äta lite smör tror jag.

sött

Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är godis. Om det finns något kvar i min väska från igår som jag kan äta före frukost. Om det inte gör det tänker jag på vad jag ska köpa i godisautomaten på väg till jobbet. Och om jag glömmer det tänker jag på vad jag ska köpa för godis på vägen hem. Vilka kombinationer som passar och så. Salt och viol. Polka och salt. Colaflaskor och salt. Polka och choklad. = Gött.

Jag besöker min favvogodisbutik så ofta att jag lärt mig texterna till musiken de spelar. Julio Inglesias. Arabiska hits. Skitbra. Och sist jag var där påpekade jag för personalen att tomteklubborna var något ljusa i färgen. De höll med. Jag köper tomteklubbor varje dag. En svart och två röda. Ifall nån kompis vill smaka. Kompisarna blir jätteglada när de får en klubba.

Om jag inte har råd med godis äter jag kakor som tanter ställer fram på jobbet. Och om jag bestämt mig för att sluta med godis köper jag halstabletter och glass istället. Och ballerinakex. Jag är listig på det viset. När jag var yngre åt jag ofta kaksmet. Chokladbollssmet om jag blev sugen på nätterna. Så ofräscht, jag vet. Jag är ofräsch. När jag var liten åt jag bara hälsogodis. Torkade löv och så. Mina föräldrar var hälsoentusiaster. Det var därför det slog över tror jag. Vi åt aldrig vitt bröd hemma och aldrig smör, bara margarin. Jag minns att jag brukade tänka att när jag blir kung, då ska jag bara äta vitt bröd varje dag med en decimeter smör på varje macka. Så att tänderna fick skära igenom skitmycket smör liksom. Jag älskade smör.

Tur att jag blev kung.

Fulingar

Jag har en vacker väninna. En klassisk skönhet. Ett bombnedslag. En trafikstoppare. Du fattar.

Vi sågs på Söder strax innan jul. Söder är fullt av bebisar. Och deras vagnar. Och pappor. För papporna på Söder tar ju sitt ansvar och är hemma med sina barn. Minsann. Vi var på Nytorget, i babyland. Papporna hade parkerat sina vagnar helt prydligt på rad och låst fast vagnarna. Inne på caféet satt de i sina randiga tröjor med bebisarna i sele på magen eller i knät.

Väninnan sätter sig och är sitt vanliga fabolous vardagsskitsnygga jag. Vi talar om trubbel och om de gamla snubbar hon träffar, för de är alltid gamla, hon dejtar ingen under fyrtiotvå liksom. På flickors vis talar vi och när jag ser upp från min tekopp ser jag att samtliga pappors uppmärksamhet är riktad åt vårt håll. Eller ja, åt hennes håll. Vi snackar åtta stycken, jag räknade, och ja, jag sa ju att vi var i babyland så det är inte alls så osannolikt som du tänker nu. Papporna slutar stirra när hon tittar tillbaka och sen börjar de röra lite förstrött i sina barnmatsbukar med generade miner.

Vi går mot Slussen. Vid ett övergångsställe står två pappor med varsin vagn. Hej, säger de till väninnan. Hej, säger hon. Kallt idag du, säger den ene. Ja usch, säger hon. Man kanske skulle ta sig en kopp te? säger den andre med tydlig adress. Gör du så, säger hon. Kände du dem eller? säger jag när vi går över gatan. Nä, säger hon.

Vi tar bussen. Den är full så vi får stå. En tvåbarnspappa apglor på väninnan. Du kanske vill sitta, säger han efter en stund. Han knycklar ihop sina barn så att väninnan ska få plats. Tack jag står bra här, säger väninnan. Ok, säger pappan besviket och vecklar ut sina barn igen.

Pappor, suckar hon sen. Helt hopplösa.

Meh, hallå! Vi kan ju inte betala papporna från Försäkringskassan om de ska vara ute och limma på tjejer på stan heller! På dagtid dessutom, det är ju helt skamlöst. Och oskyldigt kan man väl säga till deras försvar men jag tycker ändå det är opassande. Alla vet ju att det finns en mamma någonstans därute som jobbar och försörjer familjen. Alla kunde väl inte varit ensamstående heller?

Nyligen satt jag och söta Carin, Göteborgs finest, på tvärbanan. Henrik Schyffert, gift tvåbarnspappa, vänder sig om i sätet för att kunna se Carin lite bättre. Han sitter sedan vänd hela resan och fånglor på henne. Han tittade nog bara på solen, säger hon sen i ett försök att verka omedveten. Yeah, right. Och nästa gång får han väl ta på sig solglasögon för att inte bli bländad av dig, eller vad tror du? säger jag. En annan gång när hon var ute och gick saktade han in med bilen och vevade ner rutan för att kunna se henne lite bättre. Vilken ful gubbe alltså. Eller fin, det beror på om man tycker han ser bra ut eller inte. En fin, gift gubbe, är vad han är om du frågar mig.

Så vad är dealen pappor? Jag fattar väl att man kan kolla på andra trots att man är gift och har barn, jag tycker bara man kunde göra det lite mer diskret och mindre utstuderat om man nu måste göra det. Helst inte alls. Och inte när barna är med. Det är viktigt. För då växer ju barna upp till små fluktande gubbar som intar hela Söder så att inga andra kan bo där längre.

Den stora otursdagen

Det började som en skakning på övre däck kan man säga. Människor omkring mig blev bestulna. En låste sig ute. Detta var igår. På otursdagen. Själv fastnade jag i en hiss. Helt superhungrig och med fet huvudvärk. Utan telefon. Och P som var med, hans batteri dog i samma sekund som hissen stannade. Inte till pacemakern alltså utan till telefonen. Bara att sätta sig på golvet och vänta på att luften skulle ta slut. P kände på taket till hissen och såg väl framför sig hur han helt McGyveraktigt firade sig upp ur hissen och sköt omkring sig med en AK4 för att rädda mig. Eller heter det AKfemma, jag vet inte, det är väl nån sorts pickadoll iallafall. Taket gick inte att rubba.

Då kom han. McGyver. Den riktiga. Han drog upp olika verktyg ur bakfickan med sina arbetarhänder och började meka med låset samtidigt som han ringde hissjouren och talade sedan lugnande med oss. Efter några minuter hade han brutit upp låset så att vi kunde hoppa upp på säker mark genom en liten lucka. Det var ett så lyckligt ögonblick, vi hade tårar i ögonen och förenade oss i en innerlig gruppkram. Nu överdriver jag. Vi hade inte tårar i ögonen. Men glada var vi.

Sen, när jag skulle åka hem, började det brinna på mitt tåg. Alla fick evakueras och jag fick ta bussen till närmsta t-banestation. Den brann också. Så jag gick till fots till Odenplan där jag möttes av beskedet att branden spridit sig. Jag kände mig skyldig på något sätt.

Det stod om det i tidningen idag. Men det stod inget om att jag och min bad karma hade något med saken att göra.

Ebba & Horace

Jag kan inte säga när min obsession av Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl började. Eller varför. Jag vet bara att jag har ett sjukligt intresse för dem. Om söte Fredrik Strage känt till mig när han skrev sin braiga bok Fans (om idoldyrkan) hade jag bergis kvalat in där.

Vad säger Ebba till Horace på bilden? Förmodligen drar hon ett internt intellektuellt skämt som vi vanliga dödliga aldrig skulle kunna uppfatta nyanserna av. Om Nobelkommittén skulle utse en homecoming queen på Nobelmiddagens efterfest hade Ebba vunnit varje år. I stark konkurrens med Ulrika Knutsson som jag älskar.

Ebba och Horace bor vid Tyska kyrkan. De har tre högpresterande elitbarn tillsammans. En gång har Horace kollat på Big brother bara för att han råkade gå förbi när ett av barna kollade. Horace hade aldrig sett något liknande. Han ser aldrig på tv annars. Han har inte tid. Horace har fullt upp med att vara ständig sekreterare och att gå på hemlig herrklubb och röka cigarr tillsammans med andra viktiga gubbar. Det finns en sådan i Gamla stan, det har jag läst i DN. Bara för gubbar, så förlegat. Eller så är jag bara avundsjuk, ja, det är jag. Jag är avundsjuk på gubbar. Ebba gillar säkert inte att han går dit, hon gillar ju inte Svenska akademin heller.

Ebba är elitfeminismens översteprästinna och hela Sveriges akademikerprinsessa. Horace är hennes kung. Det är så läskigt på nåt sätt, min fascination av dem grundar sig mest på skräck tror jag. Jag följer dem med samma skräckblandade förtjusning som andra gottar sig i splatterfilmer. Jag har återkommande nightmares om Horace som jagar mig genom nätterna tills jag vaknar helt svettig.

Det är inte friskt.

Hade jag bara orkat fullfölja mina litteraturvetarambitioner skulle jag skrivit en C-uppsats om dem. Eller gjort en film. Helst dokumentär men om de vägrat ställa upp fick jag spela båda. Jag vet bara inte vad jag skulle kallat den.

Ebba & Horry 4-ever in our hearts

Ebba & Horace - A lovestory

Ebba och Horro- Intellectual fear of a decade

Ebba Witt-Brattström och Ebba von Sydow
- same same but different

Horace- The horror

Och Horace, han fortsätter hemsöka mig om nätterna. Det är knappt jag vågar sluta mina ögon om kvällarna av rädsla för hans nedlåtande varggrin.

Jag är inte riktigt frisk.

Countryroad take me home

Åh, igår. Den vackraste av dagar. Jag reste hem genom ett vintermålat sagoland. Rimfrost och sol. Det var ett förunderligt ljus den dagen.

Jullovet var lovely. Julen fin. Även på akuten. Jag tycker det skulle varit trevligt om sköterskorna haft tomtemössor på sig. Och om de spelat julmusik i väntsalen på julafton. Jag hade även önskat att någon av sköterskorna bjudit på pepparkakor ur en liten korg. Kanske inte den sjuke för den var ju lite hängig och ohungrig, men den anhörige hade tyckt det var trevligt.

Jag fick skotta rätt mycket. Det var skitmycket snö och svårt och jobbigt. Jag tävlade med den polska grannen som hade utfört en perfekt skottning på sin garageupfart. Jag tävlade även med de andra grannarna om vem som var snabbast. Den som först ställde ifrån sig spaden vann. Jag vann hela tiden för de andra visste ju inte att det var en tävling. Däremot förlorade jag mot den polska grannen. Jag förfrös både händer och tår eftersom jag valde att skotta i cityoutfit. Förlusten sved i dubbel bemärkelse. Men grannen är en stor, polsk karl, det får man inte glömma. Snön är gjord för att människorna ska få känna sig som riktiga karlar när de skottar bort den. Riktiga polska karlar.