Pryon - fjorton år, varken vuxen eller barn.

Jag har en liten sekreterare denna veckan. Hon är min pryoelev och tillika systerdotter. Hon gör allt man säger till henne. Man skulle lätt kunna tro att jag utnyttjade det och det gör jag.

Moi: -Å vad gott det vore med lite smörgåstårta nu.
Pryon: - Med eller utan räkor?
Moi: - Med.

Moi: -Och du…
Pryon: -Ja?
Moi: - Det skulle verkligen sitta bra en massage, jag är så tense.
Pryon: - Är det nacken igen eller ska jag ta axlarna nu?

Pryon är fjorton år, going on fifteen. Hur söt är man inte då? Långa ben, släta kinder och förväntansfulla ögon. Jag kan inte minnas att jag och mina kompisar var lika söta som Pryon och hennes bästis när vi var teens. Eller jo, min bästis Molly var väl det. Vi hade jätteburrigt hår i alla fall, vi slog alla rekord i burrighet. Molly pentade alltid sitt hår, när hon slutade med det upptäckte hon att hon fått självlockigt hår, det var 90-talets största mirakel.

Jag sköter mig så bra nu när Pryon bor hos mig. Äter på regelbunda tider, lägger mig elva och försover mig inte. Kvällarna ägnar vi åt olika events som passar hennes ålder. På lördag ska vi gå på Grönan och ikväll ska vi gå till Jensens boeufhus och äta boeuf. Vi gillar böf, det ligger i släkten.

Var finns du nu när jag behöver dig?

One of those days

Å jag har värsta fuldagen idag. Jag ser ut som jag ätit crack till frukost. Jag är skittrött. Helst hade jag bara velat vara hemma och tala med mina blommor idag. Vi kommunicerar dåligt, jag hade gärna velat ta den här dagen för att bonda lite. Igår kväll talade jag lite med lena rösten med min lilla vita blomma (vet ej sorten men den ser ut som stora vitsippor):
Lena rösten:
- Nu får du säga hur du vill ha det, vill du ha sol, vill du ha halvljust, vill du ha darkness? Nu har vi provat allt och du ser fortfarande ledsen ut. Tala till mig snälla lilla blomma.
Flower:
- Ynk ynk.
Lena rösten:
- Jag förstår inte. Jag ger dig vatten, men du, du ger mig ingenting tillbaka. Vi kan inte ha det såhär längre. Snälla, dö inte ifrån mig lilla blomma.

Sedan blev det natt och då kom jag på att jag måste plantera mina små vita penseér som stått i påsar i hallen i två dagar och ropat mitt namn. Detta valde jag att göra i köket, det var lite för kallt på ballen mitt i natten så nu är det fullt av jord på hela spisen. Det är svårt att odla sitt trädgårdsintresse i stan, I´m telling you. Efter odlandet åt jag glass. Jag somnade jättejättesent för att vakna klockan fem och då snöade det, jag blev orolig för penseérna och var tvungen att gå upp och titta till dem. Jag somnade aldrig om och jag känner att jag bara vill lägga mig ned på en bädd av penseér och somna in för gott. Nu vill jag äta crack till lunch för att se om det hjälper.

Kära Dr.Phil

Jag skriver till dig för att jag vill fråga dig en grej. Det är lite genant men jag tror liksom att du den enda som skulle kunna ge ett rakt och ärligt svar. Jag har frågat andra, men de bara ser ned, ser bort, svarar svävande.

Mitt problem är att jag uppfattas som yngre än jag är. Mentalt alltså, inte utseendemässigt. Jag har märkt, att när jag ringer sjukvårdsupplysningen exempelvis, så talar tanterna jättesnällt och långsamt för att de tror att jag är ett barn. Sedan, när jag säger mitt personnummer, tänker de ”ja, ja hon är väl förståndshandikappad eller nåt” och talar ännu långsammare eller så börjar de tala snabbt och otrevligt som till en vanlig vuxen. En gång för några år sedan, när jag ringde SJ för att boka biljett åt mig och min då 6-åriga systerdotter, hände följande (och detta är helt sant, I swear):

Moi: ” Hej. Jag vill boka en biljett från Gbg till Sthlm på fredag för två personer runt klockan två. En vuxen och ett barn.”

Monsieur bokare: ” Okej. Då hittar jag en kärra här som går 14.14 och är framme 17.30. Blir det bra? ”

Moi: ” Japp. Det blir bra, vad kostar det om man är sex år?”

Monsieur bokare jättetydligt och jäättelångsamt: ” JA ALLTSÅ. OM DU ÄR SEX ÅR SÅ KOSTAR DET INGET OM DU RESER MED EN VUXEN. KOMMER MAMMA ELLER PAPPA ÅKA MED DIG?”

Moi: "Men...men..
Moi: ...jag är inte sex år. Jag är tjugosex år."

Monsieur bokare: "Det var som attan du!"

Jag har inte jättebarnslig röst heller, bara lite, den är mest bara töntig. Jag snappar liksom inte alltid upp allt så bra heller. Det kan vara helt vanliga saker, som att jag den senaste tiden fått frågan ” Har du familj?” vid upprepade tillfällen. Då svarar jag att det har jag fast de bor inte här. Då tittar Frågaren på mig lite konstigt. Så jag säger att de bor i Habo och i Göteborg för det gör de ju. Då säger Frågaren inget mer. Nu har jag förstått att Frågaren undrar om jag har egen familj. Det är därför Frågaren blir tyst när jag säger att de bor långt borta. Frågarna tror att jag har några barn som jag dumpade i Gbg och i något som heter Habo och sen drog jag till Stockholm för att leva loppan och nu skiter jag i barna. Om de visste att jag med familj menar två pensionärer och en 36-årig syster skulle de förstå att jag inte är någon homewrecker direkt utan bara en oskyldig.

- Har du familj?
- Nej.

Kära dr. Phil, jag blir nästan lite ledsen när jag skriver detta. Jag känner mig aldrig ensam, jag är inte ensam. Det är bara Frågan som gör mig lite ensam om du förstår.

Nu ska jag inte uppta din tid mer. Du är ju säkert busy med att spela in shower, ringa Oprah, casha för din frus plastikoperationer och dylikt. Så. Nu vill jag ställa frågan som är hela anledningen till att jag skriver till dig:

Är jag normal?

Hej

Detta har jag gjort.

1. Ätit frukost på ballen i solljus for the very first time.
2. Gått i kyrkan.
3. Köpt minipenséer till balkonglådan.
4. Drömt en mardröm om Ullared lågprisvaruhus i Halland. Jag åkte fast i kassan för att jag snattat ett tantnattlinne. Jag var not guilty men vakten trodde mig inte och låste in mig på lagret. Jag fick arbeta på lagret som truckförare och skyffla ugly clothes i grälla färger i stora kartonger. På livstid. Jag hade orange arbetsoverall. Var helt skärrad hela påskdagen.
5. Lyssnat på The Concretes och tyckte inte de var bra.
6. Sett en tysk film om två trasiga människor med turkiskt påbrå. Den var mycket sorglig och lite våldsam och jag hade verkligen önskat att den slutat lyckligt men det gjorde den inte.
7. Haft ett en konvo med en person som är tio år yngre.
Young person: Vad ska du göra till hösten?
Old lady: Vet inte.
Young person: Hur menar du då?
Old lady: Jag har ingen framförhållning.
Young person: Nähä.
Old lady: Jag tänker i terminer. Nu är det vårtermin. Sen, när det är hösttermin gör jag något annat. Själv då?
Young person: Jag ska åka till Paris i en månad och dansa salsa.
Old lady: Sounds like a plan.

Efter det segnade jag ned och fick en lättare ångestattack. Ingenting har hänt med mitt psyke de senaste tio åren. Ingenting. Jag vill också åka till Paris och dansa. Det är allt jag vill. Resten av livet. Åtminstone i en termin.

You had me at hello

Så kom då våren. Till sist. Och är det inte den finaste av vårar man någonsin sett? Jag tycker det. Fåglarna, snödropparna, solen. Knopparna börjar brista och det gör inte alls ont den här gången, Karin. Det känns knappt faktiskt.

Det finns en avsevärd skillnad i hur jag hanterar vardagliga situationer på vintern och nu.

Situation 1: Jag åker till jobbet på morgonen. Ett par står och tokkelar i en t-banevagn. De typ slickar varandra i öronen och håller på. Eftersom jag sitter 30 cm ifrån dem kan jag inte undgå att se på dem och höra vad de viskar.

Before: Meh, get a room!
Now: Åh. Den kärleken den kärleken.

Situation 2: Jag kliver i en spya på trottoaren.

Before: What the ""####%%/))??)=`"?==`?
Ok, är det så här det ska vara, är det så här du vill ha det, att jag ska gå med kräks på fötterna hela dan, då kan jag lika gärna gå hem och dränka mig själv. Jag tror jag gör det med en gång as a matter of fact.
Now: Oj, oj. Här var det visst någon som blivit lite dålig i magen. Stackare. Hoppas han mår bättre nu.

Alla blir vänligare, finare, bättre människor på våren. Igår blev jag bjuden på godis av en komplett främling på min gata som var ute och rastade sin hund.
Stranger: Du kanske också vill smaka lite choklad?
Erina: Åh tack, det vill jag gärna! Vilken fin hund, vad heter han?

Before:
Stranger: Du kanske också vill smaka lite choklad?
Erina: Nej tack du, det är bra. Tänker: Är du galen karl? Tror du jag är dum eller? Det är ju säkert poison i chokladen, när jag tuppat av kommer han bära upp mig, låsa in mig och ha mig som sexslav tills jag fyller femtio, då styckar han mig och slänger mig i Sickla kanal och förgiftar någon ny, yngre. Och fy vilken skabbig rabieshund, kan hundar ha fågelinfluensan eller? Ett tips - skjut den.

Erina heart våren.

Glad påsk!

Ibland vet man inte hur ledsen man är

Jag är på Ikea med mina föräldrar. Vi sitter på restaurangen. Jag tänker, ska jag eller ska jag inte. Tvekar. Men så gör jag det. Berättar det känsliga. Och då brister det. Jag börjar storgråta. Som Lille Skutt gråter jag, tårarna bara sprutar rakt ned i min Wallenbergare. Mamma har får också tårar i ögonen för det jag berättat är så sorgligt, men mest är det nog för att jag gråter. Pappa sneglar på mig lite besvärat. Han vet inte hur man ska hantera känsloutbrott som detta och tittar på barnfamiljerna runt om oss. De sitter där med sina vrålgråtandes 1-åringar, han sitter med en toklipande 31-åring. Skämmigt, tänker pappa.

Någonting väldigt svårt har drabbat några i min närhet. Och jag kan inte, vill inte vänja mig vid hur livet drabbar. Jag kan inte betrakta det på distans, tänka ja ja det går väl över, för det gör det ju inte. Det går inte över. Det går aldrig över.

Jag kan inte minnas när jag senast grät offentligt, kan inte minnas att det någonsin hänt faktiskt. Jo, på en flygplats långt borta när min syster skulle resa hem. Då fulgrät jag och hulkade långt efter planet lyft. Men jag var teen då, och teens växlar sina känslor som vädret i april, så det räknas inte.

Som straff för att jag gråtit in public får jag gå runt i varuhuset resten av dagen med två faluröda springor till ögon. Det är jättesvårt att handla för jag ser inte riktigt vad jag stoppar i påsen genom mina gråtsvullna ögon. Och jag tänker att det är väl underligt ändå. Hur skönt det kan vara att gråta en skvätt på Ikea.

THE SARTORIALIST

Det finns tusentals modebloggar. Majoriteten är skrivna av småtjejer och vuxna kvinnor med a little too much time on their hands. De har skitmånga läsare. Det finns en stilguide för män som heter manolo. Kolla vad många kommentarer de har, 77 st och så!

Småtjejerna, och de vuxna, lägger ut bilder av sig själva i dagens outfit med cuttade ansikten. De har ofta på sig jeans, ribbat linne, kofta och halsband. Helt mainstream och casual. De får sedan en massa feedback av sina läsare: " GUUUUUD vad snyggt alltså! Jag dööör! Och vad smal du är! Var har du köpt det ribbade linnet?" Efter det följer en jättelång debatt i kommentatorsfältet om ribbade linnen, om hurvida H&M-linnen tappar formen efter en tvätt eller inte, om hur mycket det är värt att köpa bättre kvalité osv. Ibland kan jag hamna i den typen av diskussioner med väninnor; "Vilka är de ultimata jeansen, den ultimata väskan, de ultimata skorna?" Jag drabbas av akut narkolepsi då. Kan inte hjälpa det. Jag måste köpa hjälm snart eftersom jag somnar så fort man ska diskutera mode i mer än en kvart.

Men så hittade jag någonting underbart! Kolla, här är någonting jättehärligt! Någon lägger ut bilder av sköna Newyorkers mitt i vardan, jag är helt addicted och kan inte få nog. Min favorit är mannen i svart slängkappa och skinnbrallor, försök hitta honom någon gång i slutet av mars. Han är verkligen spännande.

Nu när jag ändå skriver om mode undrar jag var jag kan hitta låga converse, jag är trött på höga och hittar inga låga. Foxy, Bianca? Jag genomsökte en stor del av den amerikanska östkusten efter ett par leopardmönstrade som jag sett helt utan resultat, jag är fortfarande besviken. Av jordens alla mönster är leopardmönstret det allra finaste.

Min mamma hade en rik moster

Jag håller på att inreda min lägenhet i bästa mormorsstil. Gardiner, gamla mattor, golvlampor med fransar, broderade tavlor och prydnadsaker. Det enda som saknas är tallrikar på väggen. Old people gillar ju att sätta upp tallrikarna på väggen istället för att äta på dem. Det är underligt. Jag har aldrig tyckt om minimalism. Jag förstår inte uttryck som Less is more. Jag antar att smakfulla Residence-människor skulle kalla det jag gillar för kitch. Själv kallar jag det hemtrevligt. Det är helt utan ironi jag tycker om mormorsstilen. Jag tycker att den gamla skolans inredning är så mycket finare än nya skolans.

Till saken hör att min mamma hade en rik moster. Hon bodde i en enorm etagelägenhet med tusen vinklar och vrår. Det var heltäckningsmatta i hela hemmet, tjock heltäckningsmatta och tapeter i alla rum och tak målade i olika färger. Hon var konstnär och tyckte det var trevligt att måla i taket. Hon hade tapetserade dörrar också. Det var jättesvårt att hitta toalettdörren eftersom den var tapetserad med samma medaljongtapet som resten av hallen. Jag älskade rika mosterns hem. Eftersom det var hon som ägde fastigheten hon bodde i, hade hon gjort olika små lönnrum och fack i väggarna att gömma allt guld i. Rika mostern gömde cash överallt, hon kände sig inte safe om hon inte hade tjugotusen på fickan. När hon sedan blev gammal och åkte in på hemmet fick vi röja upp i hennes lägenhet. Det var underbart. Guldskor, skärp, väskor, smycken, mattor, elfenbensanikten, hattar åh, så mycket flott jag fick med mig. Hon är min stora förbild när det kommer till livsstil. Hon bara göttade sig hela livet liksom.

När rika mostern dog fick jag ännu mer saker. Jag fyllde ett helt magasin med hennes saker, exempelvis ärvde jag en biblioteksmöbel. Smaka på det ordet biblioteksmöbel. Är det inte underbart, biblioteksmöbeln bara förutsätter att man har ett bibliotek med öppen brasa och tusen böcker att ställa den i. Den accepterar inget annat. I love it.

Nu har jag tryckt in hela rika mosterns möblemang i min apartment, man kan tro att det är en 80-årig dam som bor där. Alla är varmt välkomna hem till mig på ett parti bridge på torsdag. Vet ni var man kan köpa tallrikar att hänga på väggen?

Det tysta landet

Med anledning av den läsarstorm som utbröt angående KTH-paret vill jag skriva om ett land. Ingen vill resa dit men många hamnar där. Min intuition sa mig att just det paret var på väg dit. Jag kan ha fel.

Det råder talförbud i landet. När man väl hamnat där är det svårt att bryta mot lagen och tala även om man vill. Det går att ta sig ur landet för att söka asyl i ett soligare, härligare land. Jag hoppas att de gör det. Och att de hittar billiga biljetter.

PS. Dear bloggreaders:
Lovisa N: Självklart ska man sitta tyst med sin pojkvän och läsa tidningen på offentliga platser, det är ju bara mysigt.
Joel H: Det må vara moraliskt förkastligt att recenscera andra par. Mig veterligen är det det enda som får en att känna sig någorlunda normal, men det är väl bara jag.
Foxy Jo: Du och Sancho Panza kommer klara er. Ni verkar ju redan nu vara i det soligaste av länder. Och dessutom har du ju redan nu fått flera matnyttiga tips från Dr.Phil himself. Lyd honom så kommer allt gå bra.
Dr Phil: Respect.

Var tog hon vägen?

Är det någon som minns Lisa Loeb? Hon hade en hit i mitten av 90-talet. Du vet: " You say, I only hear what I want to.." Jag tror att låten hette Stay, iaf så fanns den med på soundtracket till bästa slackerfilmen Reality bites. Skitbra film. Ethan Hawke går runt och är väldigt ofräsch och på samma gång adorable som alla killar när grungen var stor. (åh shit vad gammal jag är)

Och så låten då. Stay. Jättefin sång med jättefin text och jättefin artist. Liten tjej med gitarr, brunt hår och glasögon. Me loved Lisa Loeb. Samtidigt som hon hade ett helt eget uttryck var hon kommersiellt gångbar. Varför vill inte alla artister se ut som Lisa? Varför tror de att de måste se ut som Marie Sernholt? Hej Marie, Slitz ringde och ville ha tillbaka sin look, passa på att lämna tillbaka dina hårexensions till 90-talet också när du ändå håller på. Flesh är så 90 Marie. Du är ju född på 80-talet så du minns väl inte, men take it from an old lady - kläder på, glasögon på, blondering släng. Sen kan vi börja snacka Marie.

Lisa Loeb, kom tillbaka!

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två

Jag sitter i en sushibar, ett par sitter bredvid. Jag gissar att de är i min ålder. Båda har alldagliga utseenden av typen ”Hej, vi har gått på KTH.”

Killen: Var ditt gott?
Tjejen: Ja. Och ditt?
Killen: Gott.

Detta är allt de säger till varandra under hela måltiden. Av deras ansiktsuttryck att döma är de inte sura, de har bara inget att säga varandra. Att de är ett par är tydligt, de har likadana jackor i olika färger och förlovningsringar. Hur gick detta till? Är de bara två tråkiga personer som fann varann och blev jättetråkiga ihop undrar jag. Inte för att man måste prata med varandra hela tiden, men jag tycker ändå man ska försöka komma på saker att tala om ute bland folk så att det åtminstone verkar som att man har trevligt.

Är de lyckliga?

Tjejen ser inte riktigt glad ut i ögonen, inte ledsen heller, mera uttråkad. Jag letar efter nyanser i killens ansikte men det är bara helt blankt. Han är säkert helt nöjd med att ha tråkigt, han är van, KTH var minsann inte så kul det heller.

Kanske är de bara två som blev över. Två ensamma som var trötta på ensamhet och som såg på varandra en dag och sa; ” Jaha. Då får väl vi två bli ihop då.”

Så sitter de där ikväll, tysta bredvid varandra i soffan framför tv-flimret. Om natten somnar de med ryggarna mot varandra.

Parförhållanden jag undrar över

Anette & Dolph Lundgren
Ett jetsetpar. Anette kommer från öfvrekretsar och Dolph knatar på som c-skådis i actionfilmer som bara kommer ut på vhs i Canada. Läste i en intervju att Dolph bor i London och Anette bor i Marbella med barnen. De träffas lite då och då när de känner för det. Varför då? Vill de inte bo ihop? När Anette är uttråkad drar hon till New York i några veckor och partar och shoppar. Var är barnen då, Dolph bor ju i London? De måste väl gå i skolan som vanligt? Lever Anette & Dolph i ett öppet förhållande?
Rich people, alltså vem förstår dem?

Helene & Ernst Billgren
Ernst är bästis med E-type. De gillar att vara ute på Stureplan och ragga på småtjejer on-sön varje vecka året om. När Kronprinsessan Viktoria fyllde år en gång och hon var tvungen att sitta i sin hideous landskapsdräkt som vanligt på Öland, då spelade E-type och Ernst Billgren för henne och för hela svenska folket. Och Viktoriastackarn, hon fick sitta och digga i tv och låtsas att det var bra som hon alltid måste. Ernst & E-type var även med på efterfesten på Solliden. Varför var de inbjudna? De är väl dubbelt så gamla som Viktoria och hennes polare. Ernst barn är typ i deras ålder, de måste väl skämts brallorna av sig av att se sin pappa fjanta runt i tv? Och hallå, han är väl konstnär eller; hur har han tid att måla överhuvudtaget? Framför allt: Vad säger Helene? Det måste vara skitjobbigt när ens man vill gå i röda skinnbrallor varje dag och spela tv-spel med E-type och äta glass med småtjejer.


Annmarie Skarp & Jan Guillou
Jag läste en mycket intressant artikel på biblioteket om Jan och Annmarie. De träffades när Annmarie var förläggare på Nordstedts. Sedan startade de Piratförlaget tillsammans och nu är de mångmiljonärer. Fast Janne var ju det sedan tidigare. De bor på Strandvägen i en flott våning. När Jan skriver åker han till sin jaktstuga med sin skrivmaskin och sen kommer Annmarie dit på helgen och lagar till alla rådjur som Jan skjutit under veckan. Jan vägrar att använda dator, precis som Ulf Lundell sitter han där och knapprar som om det fortfarande vore 20-tal. Jan och Ulf säger att det är mer genuint så fast alla vet ju att det är för att de inte förstår sig på tekniken. (2000-talet är så hightec att det inte är klokt killar, vet ni att det kallas den digitala tidsåldern?)
Jag skulle dö för att få vara med vid en middag hemma hos Jan och Annmarie. Tänk vad intressant att höra deras middagskonversation, de måste vara de enda vänstersympatisörerna på hela gatan. Och nu till det jag undrar mest; har de separata sovrum? Eller är det bara en fördom jag har om rika 60+are? Generellt tror jag att rich people har separata sovrum i större utsträckning än vanliga människor. Det beror på att de har fler rum än andra och att de har möjlighet till att leva separata liv och ändå vara gifta. Very convenient. Rich people är gifta mest av juridiska skäl när de blir äldre. Detta gäller inte Jan och Annmarie, de är sambos. De tror inte på äktenskapet som instutition.

Jag undrar över fler par. Överklasspar och kulturpar intresserar mig mest. (Dock inte Birgitta & Herman Lindqvist, om dem undrar jag ingenting alls) Allra mest undrar jag, förstås, över Ebba och Horace. Alltid.

Don´t cry for me Gothenburg

Det är onsdag och jag är full av små klagomål. Jag ådrog mig någon märklig allergireaktion i måndags, det ser ut som tusen myggbett över hela kroppen och i ansiktet. De kliar. Och kliar. Hela natten kliar jag och faller inte i sömn förrän andra ronden är över på serviceboendet mitt emot. På väg till jobbet ler en kvinna mot mig och jag blir lite glad och ler tillbaka. Då ser jag det. Hon ler medlidsamt. Som i: " Vad synd att du fått den där hudsjukdomen lilla vän. Min farbror hade något liknande och han blev aldrig gift. De sista åren bodde han i en stuga i skogen och levde på granskott och bär, men utslagen - ja, de förblev de samma."

Jag tänker på Göran Johansson, Göteborgs stolthet. Kommunfullmäktige du vet. Han är ju känd som en tuff och stark politiker. Varje gång jag ser hans bild i medierna känner jag en stark sympati för honom. Och för arbetarrörelsen. För facket. För hamnarbetarna. För alla goa göbbar på bandet på Volvo. För Hisingen. För Avenyn. För seglarjackor. För Sonja Hedenbratt och Albert & Herbert. Ja, för hela Göteborg faktiskt.

Jag vet exakt vad det är som får mig att känna så här. Det är hemskt och politiskt inkorrekt att överhuvudtaget skriva om här men ändå. Jag märker att jag är välvilligt inställd till allt Göran Johansson säger och jag vet ju att det beror på en enda sak. Psoriasis.

Please skriv ingen kommentar här nedan om att din pappa har psoriasis och att det minsann inte är så kul. Jag kommer dö då.

Positiv särbehandling

Ibland blir man bättre bemött i samhället bara för att man är tjej. Ja, du läste rätt. Bättre bemött. Det är inte riktigt PK att säga något om det, men alla vet om det. Låt mig ta några exempel.

När jag var yngre tappade jag alltid saker. Nycklar, plånbok, pass, tågbiljetter, förstånd. Jag kunde kliva på ett tåg utan att hitta min tågbiljett, förklara hur det låg till och konduktören bara: " Åk med du. Jag tror dig." Detta hände inte en gång. Det hände jämt.

Jag har stått i min trappuppgång mitt i natten utan pengar och nycklar, ringt jourhavande låssmed som brutit upp låset och sagt: " Jag skickar ingen faktura. Det ordnar sig." Que?

Ebba Witt Brattström skulle säkert tycka att detta bara är ytterligare bevis på könsmaktsordningen, det patrialkala samhället och ett sätt att utöva härskarteknik. Men konduktören var ju ofta en kvinna, Ebba. Det var inte så att jag var särskilt ung heller, jag var typ 27 när jag skärpte mig och slutade vara beroende av andras välvilja. Min pojkvän var helt förundrad och sa ofta: " Det är bara för att du är tjej. Något liknande har aldrig hänt mig eller någon av mina kompisar och kommer aldrig hända. Så är det bara."

Jag ogillar starkt när kvinnor använder sig av gråt eller spelar korkade för att få som de vill. Jag ogillar även den mossiga inställningen som råder i utelivet där tjejer aldrig förväntas betala för sig eller bjuda tillbaka. Men jag gillar när taxichauffören slår av taxametern ett kvarter för tidigt för att vara trevlig.

De förmåner man har av sitt kön ska man ta.

Carin var så söt på sin bröllopsdag

Jag har den här vännen. Som jag berättar allt för. Och som berättar allt för mig. När hon är bortrest blir det helt tomt i hela Stockholm tycker jag. Nu är hon hemma igen.

Puckot

En liten rar kille jag känner visade min blogg för en tjej på sitt jobb som bara: "Du, jag gillar inte detta. Jag gillar liksom mer intelligenta, intellektuella texter där man driver en tes eller för ett resonemang. Det här är ju liksom bara blaj."
Haha, ja eller baj. Det beror på hur man ser det.

Lilla rara killen: " Vad gillar du för bloggar då?"
Smartassgirl: " Typ Ebba von Sydows och så."

Oh my God, vad rätt hon har. Alltså, på riktigt. Jag är helt bakom. Verkligen. På kursen jag läser är jag sämst av alla, jag fattar inget av biodynamik. Jag bara ser läpparna på föreläsaren röra sig som i slow motion och sitter och tänker på vilket nagellack jag ska ha i vår och så. Jag brukar även fundera på om en i min kurs är sexturist. Han ser exakt ut som en sådan. Nästa gång ska jag säga till honom att jag tänker dra till Pattaya över påsk för att se hur han reagerar.

Sen var det ju de här killarna, kompisar till min arbetskamrat, som läste här och trodde jag var tonåring. De fick en chock när de hörde att jag var en dag över tjugo. Jag är 31. Seriöst killar, det var den värsta dissningen jag fått sedan nian.

Jag säger som Ebba:

Ciao!