alme.

Det hela var mycket underligt. Vi hittade en blomma i asfalten, mitt i staden stod hon. Egentligen visste vi hela tiden att den inte var för henne, staden som larmade och gjorde sig till. Hon sa det själv. Vi hoppades ju ändå. Att hon skulle kunna trivas i den lilla skära vasen vi ställt henne i på fönsterbläcket i köket. Hade hon inte utsikt, fick hon inte tillräckligt med ljus?

Nu måste vi lämna tillbaka henne. Till dit hon kom ifrån. Till fälten, ängarne och havet. Någon ska ta hand om henne där. Alltid ska han ha henne. Vi visste det hela tiden. Vi fick bara låna henne en liten stund. Inte kan en ensam röd blomma växa i asfalt? Men hon. Hon blommade.

säg att det blir bra.

Jag var i Markuskyrkan. Där tände jag två ljus, ett för henne och ett för den lilla. Det var på hennes bröllopsdag. Och tårarna mina strömmade nedför kinderna när kyrkokören sjöng. Om tåredalen. Där bor vi nu.

Rocky sjöng finast av alla. Så har det alltid varit, i alla körer vi någonsin varit med i sedan barnaåren. Hon är den klarast lysande stjärnan på alla himlar. Och jordar.

Jag anklagar inte Gud, varför skulle jag. Men jag önskar att han gav sig till känna i annat än trädens viskningar och måsarnas klagosång. Kanske vill han vänta.

en bön för ruben.

Det finns en ängel som bara du kan se. Hon sitter intill dig och blåser på din kind. Hon stryker din panna med sin mjuka vinge. Hon viskar en sång i ditt öra. Ingen hör. Bara du.

Någon måste vetat din adress. Berättat var du fanns. Om natten, när alla sover utom hon och du, berättar hon om havet. Och om solen och månen. Om hur det känns att gå barfota i gräs som är vått av dagg. Om snöflingor som smälter på kinden. Kalla.

När du har ont gråter hon. När du fryser lägger hon sitt hår över dig som skydd. Hon vaggar dig till sömns när du är trött. Imorgon ska hon berätta om stjärnorna och alla planeter. Det finns en ängel som ingen kan se. Bara du.

giftas.

De ska sporra varandra till små mänskliga stordåd
och de ska göra varandra till bästa vänner.

De ska blåsa liv i varandra om morgnarna
och när de är rädda och står inför oöverstigliga hinder
ska de ge varandra stenar att hålla i, gömda i handflatan.

De ska bädda om varandra om natten
och de ska försäkra varann att inget mer finns att göra
sov du, jag vakar.

ur Syster min
Barbara Voors

what time is love?

Okej okej.

Eldar tänds i vår stad varje kväll, jag ser dem från mitt fönster, ser dem flamma upp och ser dem brinna ut. Jag vadar i aska längs med hela min gata, den räcker mig till knäna. Det är inte förrän jag kommer till nerförsbacken mot Slussen jag börjar ana asfalt under mina fötter. Och det är inte som att jag kommit till vägs ände då, verkligen inte, men jag är bara trött. Så trött.

När Love is a battlefield spelas på radio i taxin vill jag bara grina, för det är precis som i den där filmscenen, men jag är väl inte dum heller, ingen patetisk flickunge som inte visste bättre, nej inte jag. Kör mig till Götgatan tack, och visst, ta den långa vägen du jag bryr mig inte, det går ändå inte att komma fram där för all aska. Kör mig bara hem är du snäll.

daisy my love.

Min cykel Daisy har varit spårlöst försvunnen en tid. En halv höst och en hel vår närmare bestämt. Med en vag aning om att jag ställt henne på någons innergård gav jag mig ut för att leta. I tre stadsdelar letade jag. Jag var tvungen att ringa ett styck förnedrande telefonsamtal samt göra ett styck tidsödande hembesök jag inte kände för.

Då Daisy är en påfallande stilig gammal dam befarade jag att någon fört bort henne. Godtrogen och tillgiven som hon är följer hon vilken främling som helst. Hon är från landet och har aldrig riktigt lärt sig storstadscyklarnas ständiga vaksamhet. Visserligen har hon ett baklyse men hon ser illa med det, märker inte om någon smyger sig på.

Där stod hon nu. Ensam på en innergård på Nybrogatan. Röd och stolt, vackrare än någonsin. Åh. Här är du, viskade jag och smekte hennes ram. Här är jag. Vi två.

rörelse.

Vi satt under en markis på ett café i den där staden, det kan ha varit Zagreb. Hela dagen satt vi där. Vi väntade på att något skulle hända. Inget hände. Det bara fortsatte regna och var förvånansvärt kvavt i luften, avgaserna gjorde det svårt att andas.

Och jag tänkte på Lilla hon hemmavid. Under eftermiddagen kollade jag nätet och försökte få tag på information om hennes tillstånd. Och jag vet inte, men jag var helt uppriven. Ibland kommer livets skörhet så nära, så nära. Alltför nära. Och trots att man vet att det är så, trots att man varit med om det förut så sjunker hjärtat i en varje gång.

knas.

Det händer inget särskilt. Inte nu. Men allt har hänt. Det mesta har jag glömt. Dom sa att det varit vackert väder, men igår natt såg jag folk på Medborgarplatsen som hade vinterkläder på sig. Och mössa, en kille bar mössa. Randig var den visst.

Jag tappade min ring. Det var den tunnaste guldring du kan tänka dig. Obefintlig. Dom ropade efter ägaren i mikrofonen; Någon har tappat sin obefintliga guldring, sa dom. Jag hämtade den inte. Varför vet jag inte riktigt.