the russian.

Slutar gilla gult nu. Gillar nu istället den senapsgula-bajsbruna nyans vi kommer se mycket av i höst. " Vi kommer se mycket av i höst" ha ha, vem är jag?

Ett problem med blodgen är att man inte kan skriva när det händer nåt spännande i ens liv. För man vill inte. Istället är man kryptisk, talar i sägner och gåtor. Säg att jag exempelvis inlett ett passionerat förhållande med en gift ryss som heter Vladimir, då kanske jag skriver; åt rysk
kaviar, den smakade underbart, förbjudet. Säg att ryssen är vacker, men har en fru som liknar Ludmila. Då kanske jag skriver; Tänker på Moskva nu, på dess invånare, på vackra män och kvinnor med lyten. På det sättet kan ingen lista ut nåt. Säg att ryssen blir avslöjad som spion, säg att han ber mig frakta en portfölj över gränsen, säg att det lyckas. Då kanske jag skriver; Var på semester, det var gött.

Du ser, jag är inte så enkelspårig som man kan tro.

läs inte detta, matt wrelo.

Jag ska göra två svensexor i sommar. En för Matt och en för popstjärnan. Popstjärnans kallar jag "lilla svensexan", han är väldigt pirrig inför den. Vad som ska hända och så.
Det tar en hel del tid att planera svensexor. Får se om jag hinner klart med planeringen innan bröllopen. Det är inte säkert. Isåfall får vi ta dem efteråt. Typ att jag kidnappar dem på deras honeymoon och skjuter med paintballgevär på dem. Det hade vart kul.

På Matts svennis kommer det bara vara damer. Han har alltid trivts i damsällskap. Jag har alltid tänkt på honom som en kille som gillar barn och djur också, alltså en genuint fin kille, fast det är fel. Han hatar djur och ogillar ungar, förutom sin egen då. Den gillar han. På hans svennis ska hundar få slicka köttfärs som vi smort in honom i.

Möhippor gillar jag inte lika mycket. Fast jag tänkte göra en igår. Men jag orka inte för jag flög in igår och var så jetlaggad från grekresan. Sköja.
"Flög in" är ett så genuint roligt uttryck tycker jag. Vill använda det hela tin. Neighbor skulle till Miami och ba; -A, och sen flyger Rob in också, det blir kul. Jag ba'; Flyger han in bara för dig? Han ba' a. Men när flyger han ut då? sa jag. Han ba' vet ej. Så du vet endast när han flyger in alltså? Han ba' vad är det med dig, a, jag vet bara när han kommer. Flyger in menar du? sa jag. Då svara inte neighbor utan kolla bara på mig med tom, trött blick.

less.

Funderar på att sluta intressera mig för populärkultur. Jag är i en ålder då det passar sig, många slutar precis i den här åldern, tappar sin edge. Det är exakt i denna ålder många förlorar sitt sense of fashion också. Det är underligt.

Eller?

Orkar inte mer fransk elektroskit, orkar inte early 90´ties, jag var där och hej det var inte särskilt bra då heller. När man kommer hem vill man ju ändå bara lägga sig ned och lyssna på lessna gamla gubbar. En del säger att de har "en gammal kvinnas själ", Liz på mitt jobb säger så. Men jag, jag bär en gammal alkad gubbes slitna hjärta, häregud vad det slår långsamt ibland, knappt hörbart, alla känslor slitna som en skrumpen lever.

Well. Det var allt.

be still my heart.

Vi satt i skuggan i halmhattar som två pensionärer.
Ibland badade vi ett Eugeriskt hav. Lenny lyssnade på ljudbok och jag läste en deprimerande bok. Ibland sa jag;
- Titta Lena, en grek.

Mitt hjärta ville slå för något, för någon. Jag bad det sluta.
Sedan slog hjärtat endast av blodomloppsmässiga skäl, och det var ju bra.

Jag måste vara rädd om hjärtat mitt. Nu när ingen annan är det.

semesterstängt.

varför får inte pj harvey vara stilikon?

Gick på h&m. Köpte herrtischor i gult och neonrosa. Klippte sönder och sydde klänningar. Ville bli som P.J. Det blev jag inte.

loves.

Fin gul klänning på finaste flickan.

Man måste älska Chloe, alla gör väl det?

Det är synd och skam på torra land (ursäkta, mormor flög i mig)
att hon gör sin första storfilm nu, efter att ha harvat runt i independent nobudget-filmer i hela sitt liv.

Varför dessa radavstånd?

Jo, jag har inget att skriva.

Om Chloe Sevigny.

Mer än att hon är den finaste.

Och har fin smak.

Och gul klänning.

skaffa dvärgtax.

Känner konstnärlig frihet igen! Kan endast skapa fritt och lustfyllt under summertime, lågsäsong för blodgyn, null unika besök vilket innebär att jag kan publicera mina alster, lägga ut kroppsmålningar, lägga ut ljudfiler med mina skönaste gitarriff, samt ett vitsprogram jag spelat in och lagt på youtube - Har du hört den förrut? heter det. Jag kommer även hänga ut snubbar jag dejtat och berätta vad det var för fel på dem. Eller nej förresten. Går inte på grund av min höga bekännelse. Skit också. Denna kyrka, detta ok.

Allafall så har jag blivit intresserad av hundar igen. Jag träffade en liten älva i high fashionkläder som talade med stor kärlek och inlevelse om sin hund Maj. Hon berättade om dagen då telefonen ringde och någon bad henne ta hand om Maj. Om hur hon kände då. Tveksamheten, ovissheten. Sen kom Maj och livet blev annorlunda men ändå sig helt likt. Fast lite lyckligt.

hatart.

Är skitstressad över alla böcker jag måste läsa tvångmässigt i sommar. Har gjort andra saker än läsa, dansat rumba osv. Det var gött, vill aldrig öppna bok igen. Irriterar mig att alla medietöntar, precis alla, får sina lågvattenmärken till manus utgivna nuförtin. Jag kallart "Ronnie Sandahlsyndromet". I deras blodgar står saker som "min förläggare ringde mig, hann inte prata så jag la på". Och sen, efter en enda sugig bok titulerar de sig författare och åker runt och föreläser och skriver uppföljaren i paris, himla snorungar alltså. Har minst fem exempel på det bara senaste året. Ska inte droppa namn, är för väluppfostrad plus har the kristet utseende and anseende.

Såhär gör bokförläggarna; de satsar på etablerade medianamn för då sköter sig lanseringen av sig självt, "författarn" sätter sig på omslaget till mama och så är saken biff. Kommers, kommers. Detta på bekostnad av högkvalitativa, lågmälda, okända författare och poeter vars böcker (om de ens ges ut) står och ruttnar på biblioteken tills de säljs ut för fem kr styck. Jag vet för jag har köpt nästan alla mina böcker så. Böcker har ett väldigt kort bäst före datum numera. Finns så mycket crap därute att jag blir illamående, vill dö.

Nåväl. Finns bra shit också. En är Therese Bohman som ger ut sin debutroman snart. Första boken kommer vara en trea men sen kommer hon bli bättre. Nästan alla etablerade författare ger ut treor som förstabok. Om de inte gjorde succé med första förstås, då kämpar de hela livet för att uppnå debutens briljans och framgång, men det lyckas ju typ aldrig. Den mest emotsedda romanen skrivs av Caroline Ringskog Ferrarda-Noli. Den kommer skrälla, tro mig. Hon är hjärnan, ljuset, framtiden. Hon och Alex Schulman. Amen.

på min gata i stan.

Såg Roy Andersson nyss, han satt på indiern. Han äter ofta där, varannan dag typ. Roy har sitt kontor på min gata. Han känner alla i personalen på indiern. På 7-11 också. Han är folklig. För han är från Göteborg. Hur gick det för hans film i Cannes egentlisch? Har ej hört nåt. Hoppas bra. Så han kan ge rejält med dricks till indiska familjen samt en extra slant till uteliggarn på hörnet. Om Roy mot förmodan skulle säga "tjena, läget" till mig nån dag skulle jag svara "gött mos". (Det passar bra att säga till arbetargrabbar från götet som kommit upp sig. Samma med Kaj Pollak. Och Tommy Berggren. Tommy bor på Djurgårn i ett grönt hus med sin unga hustru (vad annars? en parentes i parentesen). Många hus på djurgårn är fula. Typ alphus i brunt trä och små fönster. Hatar alphus. Tycker även stekarhusen är svårt fula. Tommys gröna hus är inte heller direkt snyggt men det ligger gött.)

Ikväll är jag hemma och "tvättar och städar". När jag "tvättar å städar" ligger jag mest på soffan och kollar upp i taket, spelar på guitaren. Badar lite kanske. Det har inget i övrigt med renhållning att göra. Alla undrar hur det kan vara så stökigt hos mig jämt när jag tvättar och städar så ofta. Det gör jag inte. För jag "tvättar å städar". Sweet baby Jesus, jag är en sån pubbeunge.

OBSOBSkolla finaste gula färgen i bakgrunden av fotot, perfektion i gult, vill ha gult kök, gul ögonskugga, gula ögonvitor, gula lökar

byggarbetarn.

Har börjat äta byggarbetarlunch, dvs lunch vid halvelva-elva. Så gött. Sen äter jag middagsliknande mat vid minst två tillfällen till under dagen. Är skethungrig. Måste vara nån hormoniell skit. Nåt jag fått i glaset nån gång typ. Skrev om detta i ett mejl till bästa killen idag, d vs Matt. Ibland skriver jag den typen av info om mig i punktform, känns viktigt att hålla honom uppdaterad nu när vi ej ses så ofta. Punkt nr 2 var; har tappat humorn. True. Minns ej när jag var rolig sist. Eller jo. Det var igår. Sa nåt förbjudet om barn. Etiska rådet har ju typ bestämt att det är förbjudet att skämta om barn*, därför blir det extra roligt när man gört. Landlord sa nåt roligt om nyfödda* häromdan. Han var helt allvarlig när han sa't, typ mena't på ricko, precis min humor. (Ok, så jag har inte tappat, bara blivit rå.)

* Kan ej återge det här för då får jag prick av etiska rådet.
* Kan ej återge det här av hänsyn för hans fru.

svart katt, vit katt, dränkt katt.

Vi såg en våldsamt vacker saga. Jag grät. De andra fyra i salongen grät inte. Tror jag inte. Det var på kvartersbion i Horstull. Farbrorn och hans kompis som sköter den är helt rörande. Så fina. Tiden står stilla på den platsen. Jag vill att farbrorn alltid ska leva.

När vi kom ut var det som om någon hällde hinkar med sommarregn ned över stan. Vi sprang skrattandes i regnet på våra höga klackar och hoppade mellan vattenpölarna. Mitt läppstift blev utsmetat. Det gjorde inget. Jag har en idé om att bara ha läppstift nu. Inget smink i övrigt. Det är en god idé. Jag har ett hallonfärgat, ett körsbärsfärgat och ett rött. Jordgubbsrött om du så vill.

Min pundarkavaj luktade konstigt av regnet. Blomman i kavajslaget föll av när jag sprang. Löjtnanshjärta? Jag hittade det på Jungfrugatan tidigare under kvällen.

Hela den dagen var som en sämre film av Fellini.

samtidigt i förorten.

På golvet satt vi, med skivor och fodral utströdda omkring oss. Gamla fina vinylskivor. Det var i Björkhagen, hos min kontaktfamilj. Den brukade bo i Bagarmossen, men nu har den flyttat till Björkhagen. Det luktar braja i deras trappuppgång.

Jag lekte pedagogiska lekar med min guddotter Astrid. Sen gick hon och la sig. De vuxna åt middag. Föräldrarna berättade om luftballonger som nödlandat på idrottsplatsen framför huset.

- Har du glömt att du har barn? sa Rocky från köket (mamman i kontaktfamiljen), till pappan när han blev lite carried away och spelade Bowie för högt.
Han ba';
- Nä, har jante.
Men jag, jag märkte ju att han glömt. Han trodde det var gamla tider igen då man satt på golv hela nätter och prata music & lyrics, men det är det junte. Det är nya tider. Härliga tider, strålande tider!

Tessinparken 07-06-11 12.37

Vi är i parken. De andra ligger på filtar, men vi, vi sitter på en bänk i skuggan av ett kastanjeträd. Jag ser på de omkringliggande funkishusen. Undrar om Stig Dagerman bodde här? tänker jag. Nä, varför skulle han göra det? Han var ju arbetarson. Han bodde säkert på söder. Många författare blir ju småborgerliga på ålderns höst i och för sig. Men inte Stig Dagerman väl, han svek väl aldrig idealen?

- Vad tänker du på? säger Lowe B.

- På Stig Dagerman. Jag tänker alltid på honom när jag är i Tessinparken.

- Jaha.

- Det gör mig sorgsen. Hans liv var så sorgligt.
Så berättar jag för Lowe B om Stig Dagermans liv. Han tycker också det var sorgligt.


Lowe B ska åka till sin mamma i skåne. Hon är textilkonstnär. Hon gör vävar till kyrkor.

- Åh, säger jag. Vara textilkonstnär på Österlen, färga garn på stranden. Få lång, konstnärlig son. Jag vill vara din mamma.

- Skulle du vilja ha mig som son alltså? säger Lowe B.

- A, skulle jag.

bondromantik.

Tycker endast om gult nu. Solen, smöret.
Var på minisemester hos åldringarna. Låg mest i hammock i trägårn och sjöng Olle Adolphsonvisor. Blev väldigt sömnig av det. Hann ej alla verserna innan jag somna. Blev hög av nyslaget hö från åkern. Bada skogsjöar, bada vättern. Åldringarna stod i skogbrynet och vaktade mig så att jag inte skulle drunkna. Kändes tryggt. Måla farmors tånaglar i rosa pärlemor. Efter det åt vi tårta.

antidepressivo.

Ursäkta, men mitt liv är skithärligt just nu.

Vakna i sydeuropa i morse. Typ. Astrid Gilberto sjöng en ful bossanova på portugisiska, jag hörde polska byggnadsarbetare gräla ifrån den öppna ballekongdörren. Satte på mig min kanariegula klänning, tänkte att detta är nog dagen för gul klänning. Och röda lacksskor. Det var det inte. Ty den dagen kommer aldrig. Jag tog ett par danssteg och förstod att det var sista dansen i gul klänning. Kanariegult och aidshy matchar ej.

Fest ikväll. Fest var kväll. Inbjuden på nåder. Måste sköta mig.
Mitt liv är så gött. Jag förtjänart verkligen.