don´t let them get to you

15 poäng. 15 ynka poäng var allt jag fick. Är så sur. Jag var med och arrangerade en föreläsning om stress, man fick ett formulär med olika kroppsliga symtom på stress. Jag trodde jag skulle ha flera hundra poäng, trodde jag var på gränsen till utmattning. Men icke. Kissar ofta, samt huvudvärk var det enda jag scorade högt på. Måste ha ett skitbra psyke. Är så sur. (I en ruta stod det: Omväxlande lös/hård avföring. Den kryssade jag inte i eftersom jag är stabil, men jag sneglade på Carys papper och såg att hon satte högsta poäng.)

Mina toyboys klagar ofta på mig; Du måste klä dig mer classy, säger de, du måste klippa dig, några simtag extra skulle inte skada osv. Det bekommer mig inte. Framför allt stressar det mig inte. För jag har bra psyke. I övrigt kassa arvsanlag.

pianot.

Likt en slavinna i min herres tempel städade jag kyrksalen. En man började spela på flygeln. Bach! Händel! Mozart! Sedan något annat, något jag inte kände igen. Det var banne mej något av det vackraste jag hört. Mitt arma hjärta blödde till tonerna av en finstämd version av Ack Värmeland du sköna. Jag vätte golvet med mina tårar och torkade det med mitt hår.

Vem är du? sa jag. Jag är endast en enkel pappa, sa the pianoman (obs ej billy joel). Jag anade en svag brytning. Var han månne en rysk konsertpianist i landsflykt? Ett underbarn för fattig för klassisk skolning som förälskat sig i en svenska, gjort henne på smällen, lagt pianot på hyllan för att försörja sig som rörmokare? I dunno.

Jag blåste håret torrt från tårar och bytte min enkla klädnad för att gå och tjäna mina herrar i den övre salen.

obrigado

Jag var i en göttebutik på vasagatan. Jag köpte hjärtformade klubbor åt mina toyboys. Jag träffade en bekant i kön. Han hade blitt gammal på det där ofördelaktiga sättet som män ofta blir. Det var skoj.
När vi talte kom jag på en grej han sa till mig i min ungdoms blomning. Nämligen;"Om en tjej fixat sig för mycket när man ska ses, vet man att hon är intresserad."

Det uttalandet hämmade mig i mina möten med pojkar. Nu dejtade jag inte så mycket på 90-talet eftersom jag hade min gamla man, men ett tag var det slut och då träffa jag andra. Nedklädd. Osminkad. Man ville ju inte att de skulle tro att de var i hamn.

"Jag var jätteful hela nittitalet!" utbrast jag i göttebutiken. Bekanten tittade oförstående på mig. "Och det är ditt fel!" lade jag till för säkerhets skull.
Sen förklarade jag varför, han flina och sa; " Så bra att du kom på det nu, då kan du återgärda det."
Men det går ju inte. Jag är gammal. Det är försent.

lilla sparv.

Vi går igenom en park. Det är vinter. Jag håller din hand. Stora byggnader omger parken.

Jag tänker att du är en fågel. En liten sparv med skadad vinge. Jag gömmer dig i handen.

tills du förstår.

Det var så konstigt. Helt plötsligt var det julstämning i staden. Och snö. När blev det så? Jag tyckte det var helt nyligen jag gick över plattan med vårsolen i ögonen och sommaren i väskan. Jag var lite lycklig då. Och nu? Nu är jag inte så säker.

Julen betyder inget för mig. Okej att baby jesus föddes och så, men det är väl inte ens rätt dag man firar på. Julmat är äckligt tycker jag. Och äckligt hur mycket man måste tänka för att överhuvudtaget komma på nåt att köpa till vuxna människor som inte saknar nåt. Tror inte Baby Jesus, Josef & Mary åt prinskörv & janssons den dan.

Måste äta nåt annat i år, nåt kosher.

Oh jeez, alltså, vad cynisk man blitt på äldre dar. Julen, det är barnens högtid. Har man inga ungar runt sig på jul kan man lika gärna konvertera. Till judendom.

hjärtat hamrar, lungorna smälter

Jag är ett stort fan av Sonja Åkesson. Poeten. Ikväll har jag upptäckt någonting underbart. Nämligen Sonja Åkesson Sällskapet. Detta stod att läsa på intranätet: "Sonja Åkesson Sällskapet bildades på Gotland år 2000. Medlemmarna finns över hela Sverige. Vi vill sprida kännedom om Sonja Åkesson och verka för att hennes diktning hålls tillgänglig och aktuell. Sällskapet ordnar olika aktiviteter kring Sonja Åkesson och planerar utgivning av skrifter". O my God, jag måste gå med i det sällskapet! Imorgon! Hur gör man? Vilka aktiviteter ordnar Sällskapet? Talar man till varandra i dikter och metaforer? Gör man utflykter i Sonja Åkessons fotspår? Röker man mycket?

Så himla typiskt kulturmänniskor från Stockholm att flytta till Gotland och bilda ett Sonja Åkesson Sällskap. Det stör mig nåt enormt att någon annan kom på idén före mig. När jag blir pensionär ska jag bli ordförande i Sonja Åkesson Sällskapet.

(ps - finns inget som gör mig så ledsen och så upprymd som att läsa sonja, ett trasigt geni som aldrig fick frid - läs läs!)

november 霜月

Det mörknar tidigt nu. Glassbilen kom just. Jag har satt små lampförsedda stjärnor i mitt fönster i kyrktornet. Ibland önskar jag att någon skulle komma och rädda mig i mitt torn. Ta mig bort ifrån denna regnbenägna förort. Starta något nytt, något fräscht, en liten korvkiosk på nån bortglömd ö i Västindien kanske.

Till dess det händer får jag la sitta här och sjunga Life on mars med en blind som jag gör just nu. Tidigare idag sjöng vi Lina Sandell.
Det var jag och Anna.
Vi sjöng den dära fina biten är det sant att Jesus är min broder, är det sant att nåden hör mig till. Mer kan jag inte, men det räckte för Anna kunde hela skiten.

Åh Lina. Hon hade ett så sorgesamt liv. Först drunknade far hennes i Vättern, sen dog hennes mamma, sen blev hon själv sjuk, sen dog hennes enda barn vid födseln, sen dog hon själv. O´death.

Jag identifierar mig mycket med allvarstyngda kvinnor i historien. Varför vet jag inte, egentligen är jag en rätt glad skit.

the end of the world as we know it.

Jag drömde. Vattennivån steg över hela jorden, vatten vällde in över städerna. Det var som i den där katastroffilmen när new york dränks, nån forskare/snygg fysiker ska rädda hela stan och guess what, det lyckas.

I drömmen fanns ingen räddning. Alla forskare hade redan drunknat.

Vi såg på teve, hela australien låg under vatten.
Min syster, jag och min äldsta systerdotter höll varandras händer och dansade nån sorts ringdans, nåt judiskt. Jorden gick under och vi dansade. Det var fint.

ur askan i elden

Det hade snöat under natten. Mälaren låg helt stilla, liksom oberörd i viken där vi bodde. På morgonen läste vi en bön.

Han låter snö falla som ull,
rimfrost strör han ut som aska.

När jag inte skrev böner/diskade/sov, sminkade jag mig med mina nya produkter. Jag jobbade mycket med guld och smaragdgrönt i kombination, samt med cerise på ögonen för att uppnå en dramatisk/sjuklig look. Det är viktigt att finna en balans mellan det inre och det yttre livet tycker jag.

Fader Alberto och jag gick promenader under stjärnklar himmel. Jag lyssnar mycket på fader Alberto, han hjälper mig förstå vägen. Om kvällen satt Kerstin och jag framför brasan tills den brann ut. Vi sa ingenting, vi bara satt där tills det blev helt mörkt omkring oss. Kerstin somnade till. Inte jag. Jag väntade på att glöden skulle slockna. Det gjorde den inte.

Jag tror jag är den enda i världen som kommer hem från en retreat helt dödstrött, outvilad. Vill bara somna in. Finna evig vila.

outta my dreams into my car

Hej, jag köpte en liten varukorg med smink igår. Jag tog på mig allt smink och gick till Gondolen. Jag hade kappa och scarves och såg ut som om jag var anställd på tv 4. Dvs som en tönt.

Den andra personen tyckte jag var olik mig. Jag sa att det var för att jag varit på anställningsintervju på tv 4. "Jaså, hur gick det då?" sa den andra personen helt utan ironi. "Bra", sa jag och orkade inte förklara det uppenbara.
Det är sådant som får mig att tvivla på den andra personen.

Sen såg jag Studio 60. Det var en fin scen i den. Danny hade uppvaktat Jordan en tid helt utan respons. Jordan tog honom avsides och sa; "Du måste sluta." Han var tyst ett ögonblick, såg henne stint i ögonen och sa; "Nej." Sen gick han bara, lämnade henne där, i en tom tv-studio.
Så himla fint. Jag grät bort allt tv4smink då.

Grejen är ju att det går att tjata sig till kärlek. Jag känner två som gjort det. De tjata och tjata, var ihärdiga, distanslösa och efterhängsna. Till slut orkade inte föremålen för deras uppvaktning stå emot, de resingerade, gav upp och sa; "Okej. Om du ändå alltid ska vara där jag är kan du väl lika gärna få mig då. Här, varsegod". Så sträckte de ut handen till den andre och blev lätt motvilligt släpade till altaret och sen till en förlossningsstol.

Generellt tycker jag att folk ger upp för snabbt i sin uppvaktning. Detta av rädsla för att bli avvisade naturligtvis. Men ett nej är nödvändigtvis inte ett nej forever. Ett nej kan bli till ett kanske, och sen till ett nja. Kom ihåg det, barn.

he wore my heart like a crown.

Jag gör det förbjudna. Det har gått en tid sedan jag gjorde det sist, men nu, nu gör jag det igen. Jag lyssnar till ett särskilt blandband med nedbrända låtar. Varje sång representerar en person, en händelse eller en period i mitt liv. En del spår helt såriga, jag lyssnar till dem om och om igen. Varje ärr på själen blottlagt.

Jag har aldrig spelat den för någon. Jag ville en gång, det var förra julen, jag höll den i handen. Soundtracket till mitt liv. Men så hejdade jag mig. För honom skulle det inte betyda något. För honom skulle jag kanske inte betyda något? Jag ville berätta dem, historierna, han ville veta, vill fortfarande veta.

Och jag kan gråta när jag spelar den, hans sång, varför vet jag inte men jag var tjugotvå, jag visste inget. Om nu.

knark.

En oväntad diskussion uppstod vid mina pärons köksbord i helgen. Vi talade om fördelarna med knark, att det verkar gött på många sätt. Känslan alltså, inte konsekvensen. Pappa sa;
- Nu när man börjar bli gammal kan man lika gärna börja knarka, man har ju liksom ingenting att förlora.
- Precis, sa jag. Jag är med dig, jag börjar ju också bli lite till åren.
Han nickade gillande.
Så säger säger mamma;
- Jag skulle vilja bli polis. Jag har alltid velat det.
- Va? Men varför då?
- Det verkas så skönt att ha makt och att alla blir rädda när man kommer.
- Eh...okej.
- Sen står de alltid brett isär med benen, det skulle jag också vilja göra, fortsatte hon.
- Om du ska vara polis blir du ju tvungen att sätta dit mig och pappa när vi börjar röka på.
- Det kommer jag göra. Plikten framför allt.