ali & kriget

Detta har hänt:
Hela natten spydde jag, migrän, migrän ve och tandagnisslan, men sedan på morgonen hade jag en ny, fin hy i fejan, typ som Ali Mcgraw. -Titta, sade jag till min moder, titta vilken vacker hy. Du får känna om du vill. -Underbar, sade min moder och strök min kind. Men var det en underton av ironi jag hörde? Jag valde att ignorera den. Faktiskt har jag märkt det tidigare, att kräk genererar bra hy. Det är så värt att spy nu när jag vet det.

Under min tid i exil har jag skrevet en novell. Den handlar om en präst och en konfirmand, very Törnfåglarna, fast inget pedofilaktigt. Jag har knappt kollat på teven alls denna tid, min papa kollar bara på sånt som handlar om andra världskriget i den. Han älskar andra värlskriget. Tror jag. Jag hatart. Allt som har med den tiden att göra, jag menar get over it nångång. Papas favvofilm heter Auschwitz. Jag känner skitmånga killar som kan allt om andra världskriget. En, han var min exmans kursare, kunde typ rabbla exakta tidsangivelser för varenda flyganfall mellan 1939-45. Odd, very odd. (Läs jag menar naturligtvis inte de drabbade ska komma över andra världskriget, typ judar & romer, bara att konstiga män i nutid bör göra det.) En del män fascineras av krig. Kvinnor gillar peace. Det är ju för tusan vi som får sköta alla länderna när männen är ute och krigar. Vi sköter dem väldigt bra. Jag har läst att folkhälsan aldrig varit bättre i Sverige än under andra världskriget. Det var la matransonerna och det yttre hotets förtjänst kan man tro.

Nu en efterlysning: Karin Stensdotter, var tog du vägen?
Om någon ser en Karin vandra Paris gator upp och ned, hälsa att jag saknar henne.

nådens år.

Det är årsskifte, jag antar man borde skriva årslistor om årets händelse, årets låt, årets människa, årets godaste rätt. Jag skulle lätt kunna göra en sådan lista, men orkar ej. Årets bästa relation hade jag iallafall med killarna i min lokala videobutik. De fanns alltid där för mig. Jag bad dem ta fram lite filmer med olyckliga slut, de bara här, och gav mig Borta med vinden, Ömhetbevis och Lovestory. Det var underbart. De tog även hem livets bästa film The way we were så att jag kunde köpa den. Årets goda gärning samt årets händelse. De är även årets människor. Och kunde man äta dem skulle de sannolikt vara årets rätt också.

zoo

Den finaste frieriscenen är när Rocky tar Adrian till zoo mitt i vintern och undrar vad hon ska göra de närmaste 40-50 åren. Så fint, jag tycker alltid man ska ta människor till zoo när man ska säga något viktigt, även när det är något dåligt.

Jag har själv gråtit en gång på zoo. Till ett halvdåligt besked kan man säga, det hela lindrades något av att det fanns en älg en halvmeter ifrån. Jag tyckte inte det var värdigt att gråta inför älgen så jag tog mig samman och gick hem.

När Adrian & Rocky gift sig bär Rocky hem henne. Hon har vit brudklänning och röd kappa. Jag minns inte om Rocky har sin tigerjacka i satin på sig, men jag tror inte det.

rocky balboa

Kära dagbok. Idag har jag köpt springskor. Jag funderar på att springa i dom. Runt Riddarfjärden kanske. Det händer att jag försöker gå runt den, men det slutar oftast med att jag går ner till ångbåtsbryggan på Långholmen och sitter där och drömmer mig bort som en annan pensionär.

Det är Rocky som fått mig att vilja springa. Den riktiga Rocky alltså, boxaren, inte väninnan. Jag såg första Rockyfilmen nyligen, den har allt. Kärlek, snyggt mode, spirit...allt! Jag älskar när Rocky springer upp till statyn till Eye of the tiger, så himla mäktigt alltså. Så vill jag också springa. Problemet är att Stockholm inte har nån motsvarande staty. Göteborg har två, Kopparmärra och Poseidon. Fatta mäktigt att kuta uppför hela Avenyn i skitsnabb fart och sen göra V-teckent vid Poseidon och sen hoppa i fontänen.

Min andlige vägledare och livsledsagare fader Alberto har också börjat springa. Då måste det vara rätt och riktigt. Jag tror han har en sansad och eftertänksam springstil. Jag kommer nog mer försöka springa som Rocky, typ som en galning. Och, jag har köpt en halsduk också, himmelsblå, precis som Rockys.

simpelt liv.

Vi var på kondis, jag och de åldriga. Pappa hälsade på någon, sedan sa han: - Det där var en Wrelo. - Åh, sa jag. Det måste vara fabbro Torbjörn.

Det är sådant jag gillar med måstaden. Man träffar någon som ens pappa är bekant med från nåt bygge och så är det ens bästis farbror. Man träffar kompisars föräldrar på stan. Alla är jättegulliga. Det finns inga som blir så glada att se en som kompisars föräldrar. Jag tror det har med nostalgi att göra. Nyss var man ett småglin som satt hemma med deras unge och klippte sönder pappornas skjortor. Föräldrar gillar sånt.

Och i lokaltidningen är det en intervju med Nina Persson. Det är alltid en intervju med Nina Persson i den. Traktens stolthet som i varje intervju tvingas bedyra att hon alltid kommer vara en jöna i hjärta och själ. Precis, vad är väl New York mot småstaden?

Tillägg: På konditoriet fanns även en kanadensisk skoghuggare fast smal och med intellektuell utstrålning i ögonen. Han var het. Där satt även ett gaypar och åt bakelser. Det var exotiskt.

en bön för benazir.

När jag såg kistan kände jag mig väldigt sorgsen. Partisymbolen på skynket som täckte kistan fick mig att undra. Vad är värt att dö för? En politisk ideologi, frihet, religion, rättvisa, demokrati? Miljontals människor dödade i Guds namn, i Männen med Maktens namn, i frihetens.
Var det värt det?

sagan om ingenting.

Det finns inga grodor, det finns inga styvmödrar och goda féer. Det finns inga önskebrunnar, inga andar, inga tre önskningar att önska.
Det vet vi väl.

Men ändå. Tycker vi oss vandra runt i en saga ibland, alla miljöer kulisser, alla stjärnklara nätter över Västerbron till bara för oss.

Ibland, vissa dagar, regnar det paddor från himlen. Stora feta paddkroppar som krossas mot asfalt. Som i Magnolia.

Liven våra så små och ynka, allt och inget rymmer de. En villfarelse om att allting bara var en saga, inget är på riktigt.

vykort från ett jullov.

Hej! Här på lovet i småstaden har jag det jättebra. Jag äter bra, sover bra, dansar bra och sjunger bra. Jag är mest med min farmor och åldringarna. Det bästa med dom är att dom är trötta och gillar att vila. Jag brukar sova till klockan tolv på dagarna. Ibland, som idag, sov jag till halvett. När gamlingarna sover middag nångång mellan halvtre och fem sover jag också. När gamlingarna vaknar om mornarna vet jag inte riktigt. Vi brukar lägga oss vid tolv på natten och somna direkt. Gamlingarna tycker om att snarka.

Det är mest regn här, igår var det dimma. Man såg inte staden från köksfönstret, inte ens macken såg man.

Jag har läst tio böcker, alla var tråkiga utom den elfte, som var en barnbok med ljuvliga illustrationer. Jag tänker mycket i Lars Noréndramaturgiska termer, varför vet jag inte. Idag sa min mamma att jag var oartig som inte hälsade ordentligt på hennes väninna på ikea. Väninnan sa att jag var söt fastän jag inte var det. Ibland säger mammors väninnor sådant för att lugna modern, få henne att tro att någon kommer ta hand om hennes unge någongång.

Imorgon kommer jag förmodligen 1)köpa nån gammal lampa på Röda korset x) läsa en bok av ivar lo 2) göra ett kollage, älskar kollage. Och dekolltage, men de är svåra att göra. Iallafall för mig.

Soliga hälsningar från Erina och Småstaden

ps. mina belevade vänner snackar skit om småstaden, säger de inte står ut med dialekten, med mänskorna, mentaliteten. Det gör mig upprörd. Jag tycker allt är underbart här, som ett vakum, ett skyddsrum från det vanliga, hårda livet. Vara straight, gefta sig med grannpöjken, få en unge, bygga hus, käka körv, tala bred dialekt, ha veromodajeans, skulle byta any day. ds

skampromenaden.

Det händer att jag går upp tidigt om söndagsmornarna och tar på mig prydliga kläder. Det händer varje söndag faktiskt. När jag bodde på östermalm mötte jag dem varje söndag. Skamgångarna.

Klockan är åtta-halvnio. Staden sover. Någon enstaka hundägare syns längre bort på gatan. Det är då portarna öppnas. De smiter ut snabbt, obemärkt. Smyger längsmed husväggarna i gårdagens smokings och guldklänningar, håret på ända och blicken ner i backen. En del har inte ytterpagg på sig trots att det är mitt i vintern. Gemensamt för dem alla är att de är väldigt måna om att lämna byggnaden snabbt. Och inte bli sedda. Gemensamt för dem alla är att de inte bor i byggnaden de lämnar.

Det gör mig fnissig. Ibland säger jag gomorron och flinar. De svarar inte. De möter inte blickar. Vad de gjorde igår vågar jag inte tänka på. Jag går till kyrkan och ber en bön för oss alla.

den fulaste flickan.

I tunnelbanan om dagarna. Är det som om hela livet utspelar sig framför ens ögon. En vanlig tisdag. Några tonårsflickor är på väg in till stan. De är uppsluppna och högljudda. En av flickorna, den med den hårdaste makeupen, säger att hon är väldigt full. Ingen tror henne.

En av flickorna sitter på sätet bredvid, hon fick inte plats vid de andra. Hon säger ingenting. De andra pladdrar på men vänder sig inte till henne, ingen tilltalar henne under hela resan. Hon försöker hålla god min, försöker skratta när de andra skrattar, försöker le när någon säger något grovt om någon kille. Hennes ögon är helt panikslagna. Inte gråta, inte gråta. Hon är någon som fått följa med på nåder. De andra tyckte det var onödigt men någon av flickorna lät henne följa med.

Vi går alla av vid T-centralen. Flickan går ett par steg efter de andra. Om hon vek av skulle det ta ett tag innan de upptäckte det. Inte gråta, inte gråta. Hon har klätt sig som de andra, hon har försökt. Men på henne blir det liksom bara fel. Allt blir fel.

Och hon går där och tänker att hon är den fulaste flickan i hela världen. I många år ska tro att hon är det. Jag vill säga någon kommer älska dig, någon kommer tycka du är finast av alla. Men jag vet ju att det inte skulle göra skillnad. När man är den fulaste flickan i världen.

damförbundet.

Vi träffades på annandagen, precis som traditionen påbjuder. Det var jag, flickorna och en och annan äkta hälft. Inte så många ungar. Alla var framgångsrika. Vi är medelålders nu. Då är man framgångsrik.

När vi var unga, runt de 16 eller så, hade vi ett förbund. För att få vara med i förbundet var det tvunget att man var av kvinnligt kön, samt inte hade någon pojkvän. Vi tyckte det var bäst så. Att man i unga år fokuserade på vänskap och bara hade pojkar som några sorts lekkamrater. Det var väldigt viktigt att man inte blev kär på riktigt för då kunde man bli utesluten ur förbundet.

Förbundet bestod av ett tiotal flickor. På somrarna gjorde vi utflykter till nordiska länder. Ibland var det roligt. Ibland grät vi.
Det rådde demokrati på resorna. Varje dag utsågs en president som fattade alla beslut den dagen. Alla fick vara president. Vi var aldrig osams. Om någon inte fick som den ville brukade den bara gråta lite så gav alla efter. Det var toppen.

Sedan kom något emellan. Pojkarna. De förstörde allt. Förstås. Nu ses vi mest på bröllop, även om inbjudningarna kommer alltmer sällan. Och på annandagen, förstås.
Igår, när vi satt där som vuxna kvinnor tänkte jag att förbundet nog aldrig lösts upp, inte egentligen. Vi kommer alltid vara tätt förbunda till varandra, våra livshistorier tätt sammanflätade till dödedagar.

den första snön är alltid vitast

December månad var en bra månad det året. Det snöade inte och det blev inte riktigt som jag ville, men det var fint ändå.

-Min himmel är svart, man ser det inte först men tittar man upp är det stjärnklart, sa jag. - Min himmel är blå, sa Gentlemannen. Damen Källa sa att hennes var helt vit, som en tjock, konstant sörja av moln liksom.
- Göteborgsväder, sa vi.
Vi satt på Café Piestrowska och talade i metaforer. Ingen av oss visste egentligen vad vi pratade om. Våra sinnesstämningar. Våra kärleksliv kanske. Jag tror det hade något med livet att göra iallafall.

I rummet intill var det vackert väder. En trubadur firade sin födelsedag. Alla skrålade och var glada. Vi sjöng med lite försynt. Gentlemannen gick in och önskade Tiny dancer. Trubaduren och hans vänner kunde inte texten. Men de var väldigt glada att se honom.

Det snöade lite när jag gick hem långt senare, man fick titta noga mot gatlyktorna för att se det. De flesta märkte det nog inte ens.

körschema.

Småstaden ligger inbäddad i dimma och en särskild sorts kyla som kommer från den intilliggande sjön. Det är olika grå nyanser på vattnet och himlen över det var dag. Man går på kullersten, man ser människor från förr, man känner igen dem men minns inte deras namn. Man köper tio böcker till sig själv. Och en klänning. Man köper inte en enda julklapp.

Man hittar en lapp på köksbordet. Den har faderns handstil.
Julafton
9.00 Frukost
9.30 Hämtar Edit
14.15 Edit anländer
15.00 Middag
16.22 Fika
19.00 TV
19.30 Julegröt
23.00 Erina & pappa åker till midnattsmässan

Japp, då vet man. Nu är det jul.

blå, tunn linje

Ok, I´m back.
Ibland på blå linje. Händer det att jag blir friad till. Iallafall så blev jag det på fredan.

Jag svarade att jag var gift. Jag brukar nästan alltid vara gift sent på kvällarna. Då sa han; Du har ett så innocent face, ärligt.

Och jag såg ned i backen och önskade jag var gift.

sight for sore eyes.

I början utav romantiken. Eller när någon just dött. Man tycker man ser dem överallt, i allt. Himlen har samma gråblå nyans som hennes ögon.
Man ser någons ryggtavla vid Katarinahissen och tycker det är hans. Man tycker hans namn står på alla lastbilar som passerar vid övergångsstället. Man tycker sig höra hennes röst långt bak i bussen. Man tycker sig skymta hennes röda kappa utanför NK. Man tycker. Man tycker så mycket. Om.

sås.

En tvångstanke ligger som en våt trasa om min panna. Den handlar om kall sås. Att äta den.
Typ att en familjemedlem ska torteras, jag sitter i rummet bredvid med glasruta emellan och måste äta två hinkar med kall sås. Med skinn på. Annars kommer min pappa dö.

Det är så synd att han måste sätta livet till. För jag skulle aldrig äta kall sås. Det måste han förstå.

breaking glass.

Kyrkoåret har börjat. Storkyrkans klockor klämtade bara för mig. Kören sjöng vackert, något svaga tenorer och dålig frasering möjligtvis. Nattvarden var god.

Det var julmarknad den dagen. Där var jag, mina föräldrar och Nicolai Dunger och hans ungar. Och några till men dem lade jag inte märke till så noga.

En glasmästare blåste ett hjärta. Min mamma köpte det till mig. Jag ville ge det till Nicolai. Men så tänkte jag att det förmodligen fanns en moder till ungarna. Man vet ju hur det är. Ingen rök utan eld. Ingen unge utan moder.

Sedan tänkte jag att jag kanske skulle ge mitt glashjärta till Någon Annan. I julklapp kanske?

Men så såg framför mig hur Någon Annan tappade det i golvet. Eller lade undan det i ett skåp. För att det inte passade in.
Så. Jag bestämde mig för att behålla det för mig själv.

erina och biskopen.

På en bjudning tidigare idag placerade jag mig bredvid en biskop. Caroline heter hon. Biskopen presenterade sig med både för-och efternamn. Det var bra. Jag sa bara mitt första. Tänkte det räckte.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle konversera en biskop. Sökte med en lykta i mitt huvud efter något passande/smart/teologiskt att säga. Det fanns inget där. Så jag sa;
-Har du färgat håret?

Hon såg på mig medan alla i hela lokalen tystnade, lampor slocknade, år passerade. Sedan sprack hon upp i något som verkade vara antydan till ett leende.
-Javisst! Jag tänkte jag skulle vara blond lite nu!
Här var jag jättenära att säga att blondiner har roligare, men jag hejdade mig.

Jag må inte vara blondin, men ibland är jag bara så blond inuti mitt huvud att det är skrämmande.