samtidigt, ibland.

Ända sedan jag var i den där 11-årskrisen då jag drabbades av insikten att jag faktiskt var ensam i världen, ända sedan dess har jag försökt hålla fast vid något, vid någon. Och ibland är det som att jag anar en hand i ryggslutet. Något, någon som hindrar mig från att falla så hårt mot marken. Samtidigt, ibland, är det som om samma hand tas ifrån mig. Jag faller handlöst. Och jag är ensam.

Jag väntar. För jag vet. Allt har sin tid.

En tid för födsel, en tid för död. En tid att plantera, en tid att rycka upp. En tid att dräpa, en tid att läka. En tid att riva ner, en tid att bygga upp. En tid att gråta, en tid att le. En tid att sörja, en tid att dansa. En tid att kasta sten, en tid att samla stenar. En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag. En tid att skaffa, en tid att mista. En tid att spara, en tid att kasta. En tid att riva sönder, en tid att sy ihop. En tid att tiga, en tid att tala. En tid att älska, en tid att hata. En tid för krig, en tid för fred.

när rödhåriga pojkar gråter.

Åh, rödhårig pojke som satt bredvid mig på en bänk igår.
Du var så fin. Jag ville fråga dig om du kunde hjälpa mig att ställa om min cepeklocka till realtid, började precis säga något, du tittade upp, men så ringde din telefon. Jag hostade till för att få det att verka som om första stavelsen var något sorts oavsiktligt halsrossel, att jag inte alls försökte prata. Jag tilltalar inte främlingar. Jag gör aldrig det, jag vågar inte. Men du, du var ingen främling, du var något annat.

Telefon som ringer, rödhårig pojke talar med svag röst, säger ja, jo det är väl bäst så. Rödhårig pojke börjar gnugga sig i ögon, jag tror att du gråter. En sorts återhållsam, stilla gråt. Du skäms och du vill inte, men du gråter nu. Dina axlar lätt framåtböjda, ansiktet gömt i händer. Du, helt hjärtskärande i all din rödhåriga finhet. Jag vill fråga hur det är fatt, gjorde hon verkligen slut över telefon? Men det gör jag inte.

Hela kvällen bär jag med mig rödhårig pojkes gråt.

dansar med grannar.

Lyssnar på nya Britney och spelar luftsynttrummor och det är bra, så bra. Bäst med mitt hem är att det är ganska så bra dansyta. Nu när jag slutat kolla på teve dansar jag istället. Jag övar på en ny sorts dans, en slags fridans där fötterna liksom svävar över golvet, som moonwalk fast inte bara bakåt utan även åt sidorna, framåt. Med händerna gör jag lite olika, typ vevar lite taktfast i låg höjd, obs klappar inte & har ej händerna över huvet= BIG no no vad gäller all fridans. Igår gick det ganska bra på träningen. Eller ja, "träningen". Målet är att kunna dansa och spela gitarr samtidigt. Ska börja träna på det i december. Fotarbetet bör sitta då. Sen ska jag bjuda hem några och ha en julshow. Först blir det ett sång-och dansparti (för att värma upp publiken), sen blir det högläsning av egna dikter (prettodelen) sen kommer finalen då jag drar några snabba skämt, samtidigt som jag dansar till, samtidigt som jag spelar guitar. Det blir flera scenklädsbyten, alla innefattar fina klänningar och möjligen nån plym. Lyllo den som blir inbjuden. Det är nästan så jag själv blir avundsjuk.

hans händer.

Ett äldre par sitter mitt emot varandra i t-banevagnen. De har ett vardagligt samtal. Innerligt. Om middag. Och gummistövlar. Mannen behöver tydligen nya. Ibland fnissar de till.

Så ser jag hans händer. Åldrade, vackra händer. Som arbetat ett helt liv. Som smekt. Som knutits hårt i fickan. Som hållt små händer i sina stora. Gömt dem. Som torkat tårar från kinder. Som skrivit. Hela hans historia finns att läsa i hans händer. Snart ska de komma att darra något. Fingrarna allt stelare, svåra att räta ut.

Kvinnan stryker mannen över handen. De går av tåget och försvinner bort på perrongen.

söderbröder.

Min målsättning är att aldrig lämna Söder utom i yttersta nödfall. Allt man behöver finns ju ändå där. Bajen, körv, knivar.
När min vän säger;"Kom hem till mig ikväll erina!" så säger jag; "Det går inte. Kan inte lämna söder" och han; "Meh."
Jag och Lars Winnerbäck kan inte lämna söder. Så är det ba.

Matt & jag funderade en gång på om det fanns någon som aldrig lämnat Söder i hela sitt liv. Vi tror att det gör det. Jag skulle vilja träffa den tjommen.

It´s time. That you loved me.

Min digitalklocka är rocketscience att ställa om. Så jag kommer en timma för tidigt till allting nu. Det är trevligt. Jag så att säga lurar mig själv genom att inte ställa om den till vintertid. På kvällen när jag ställer morgonalarmet är jag så borta att jag inte kan tänka så bra. På morgonen är det even worse. Det tar skitlång tid för mig att förstå vad det är jag vaknat upp till. Två frågor hjälper mig att förstå mitt sammanhang.
- Var är jag?
- Vem är jag?

Facit:
Hemma. Alltid hemma.
Jag vet inte.

Långa barnet i tornet sa att det finns en ny väckarklocka som väcker en varsamt med ljus. Långbarnet sa att det är meningen att mänskan ska vakna av gryningsljus. Då sa jag till Långbarnet att det alltid är ljust när jag vaknar ändå. Mig skulle det inte hjälpa ett skit med nån liten lampa som tändes. Dessutom misstänker jag att Långbarnet får provision på att snacka upp ljuslarmet eftersom det är hans syrra som kränger dom.

shmock.

Oj vej, sicken vecka man haft. Den innefattade glasskärvor i foten (som jag typ fick karva ur med skruvmejsel och sen sy ihop såret själv med säkerhetsnål, som rambo ungefär-jättedramatiskt-obs ej bra läkhud under fot) exfruar, gastroskopi, ett underbetyg i gudmoderskap (tjänsten annonseras ut) och en mängd annan shite som hänt jag ej kan ta upp här. Även solen har sina fläckar.

Plus att mitt hem blivit ett gökbo, då menar jag naturligtvis inte att man gökar där, utan mer att det är ren och skär galenskap inredningswise, bombastisk maximalism kallar jag stilen. Som att det bor en galen tant där och så gör det det. Det är knappt så jag själv mäktar med att bo där. Är en sån shmendirik, alltså.

holy heart.

Fader Gustavo, som endast finns med oss en kort tid nu, presenterade en utväg, ett flyktförslag för mig.
Heliga hjärtats kloster. Det ligger vid Vättern nånstans. Jag ska resa dit. Det blir som att vända hem. Jag är typ född i vättern, den är mitt fostervatten kan man säga.

Jag reser till Heliga hjärtats kloster med min sargade själ för att se om den går att frälsa. Kanske står den utom räddning?
People: Var är Erina?
Kyrkofader: Hon är i Heliga hjärtats kloster.
People: Vad gör hon där?
Kyrkofader: Nunnorna lägger salvia på hennes arma hjärta.
People: Men när kommer hon hem då?
Kyrkofader: Hon är hemma. Heliga hjärtats kloster är hennes hem nu. Frid över hennes ljusa minne.

rachmaninov.

Jag trodde jag dog och och kom till himlen igår alltså. Häremingud vad underbart det är med symfoniker, med konsertmästare, med cymbalslagare och konsertpianister! Jag satt med tårar i ögonen, helt tagen av musiken som smekte min svarta själ, precis som när Richard Gere tog Vivian till Operan i Pretty Woman. Allt var identiskt med filmen, förutom att jag inte var prostituerad, köpt men inte prosti.

Efteråt försökte jag förklara konserten för någon som inte var med, återge hur det lät när violonisterna snuddade vid strängarna, när de virvlade som vinden. Det var svårt.

Jag är less på att stå på spelningar med obskyra band från västbelgien, har känt så länge nu. Däremot är jag helt rätt i ålder för klassiska konserter, för stoppade stolar, grånande tinningar, för päls och tung parfym.

stryper.

Nu tänker jag på kristen musik. Det gör mig lite fnissig. Jag tänker att det vore roligt om det i kristen musik fanns baklängesbudskap, små bibelord eller moraliska förmaninger som hjärntvättade en. Typ: "Läs Joh 3:16 ", eller:"Se upp för alkoholen". Och viktigast: "Var bara kompis med alla killar."

Det hade vart skoj och gett mig en anledning att lyssna på kristen musik.
Nu ska jag till Berwaldhallen med ett lammkött. Ajöken

stolt.

Denna bild föreställer Suzanne Brøgger, som jag älskar. Den är tagen av killen jag är kontaktperson åt sedan många herrans år. Samme kille är nu på Wallpapers lista över världens 101 mest spännande arkitekter. Fatta!

Helt otroligt vad lite stöd, biobesök och promenader kan göra.

Jag är så stolt över dig Matt!
puss&kram

pinup girl.

Jag har sett henne på stan flera gånger nu. Hon klär sig som en filmstjärna från 40-talet, hennes läppar är rödmålade och håret är färgat svart. Jag vet inte om det är hon, men jag tror att det är hon. Vi kände varann en gång, vi var vänner. Detta var när hon gick i terapi två gånger i veckan, hängde på etiopiska klubbar och hade en pojkvän i Mali. Sedan hände något, jag tappade henne.

Jag undrar vem hon är nu, vem hon är med, är hon lycklig?

För några år sedan mötte jag henne utanför Stadsbiblioteket. Det var innan hon blev rockabilly, när hon fortfarande var igenkännlig. Hon stirrade på mig, igenom mig, sedan vände hon bort blicken och gick förbi. Jag stod helt stilla, oförmögen att säga något.

Och jag vet mycket väl att livet är för kort för oavslutade relationer, för besvikna känslor och bitterhet. Ändå kan jag inte. Säga hennes namn när hon går förbi.

behind.

Igår mådde jag som röven men i morse när jag vakna tänkte jag "gött mos" som första tanke, och då visste jag att allt var som vanligt igen.

ps. har jagat en tjyv idag, han var minderårig. Först sprang tjyven, sen sprang jag och sen kom maggan, som en fars typ. Hela mitt liv är en fars btw. Jag skulle vilja vara ihop med Ulf Brunnberg i livets fars, helst inte med Ulf Larsson om man nu får välja.

kram från en lam

love will tear us apart

Ärligt talat, skriva blodge är så last century, fattar inte varför jag gört. Borde lagt ned för exakt två år sen, jag ber om ursäkt för mitt begränsade intellekt.

Allafall. Feelings, vem förstår dom, rår på dom, kan behålla dom?
Inte jag.

Rocky sa till mig på skarpen, hon ba; "Nu är det ju såhär, att i det här samhället lever vi efter normen tvåsamhet. Väljer du att leva utanför den normen, fine, men du kommer bli ensam, det måste du förstå.
Ja ba; "okej" jättetyst, skamset.

Jag är ett freak, misfit, retarded, och jag kommer bli...över. Typ gött.

slutet.

Har så mycket att göra nuförtin. Typ att leva.

Inspirerad av den excellente dj´n och söte människan Klehn und Klehn, har jag nu ställt in min teve i garderoben. Vi när båda en längtan att kasta ut våra teveapparater genom fönstret på bästa rockstjärnemanér, men ingen av oss törs. Hans står nu helt snällt i hallen och väntar på att få bli utkastad, och min står dold bakom en brudklänning, väl medveten om att slutet är nära.

Livet. Så mycket bättre än i teven.

dalarna.

Åka på läger, laga maten, vara snäll mot alla och envar. Längta till stan, längta dålig luft och blå sirener.

Det var min helg.

Detta var finast i naturen:
1 poäng: Löven. Fint när de skiftar men förutsägbart, effektsökande.
Two points: Spegelblank tjärn. Fin men lite klyschig, som de naturromatiska motiven på farmors tavlor typ. Svår att ta på allvar.
Trois points: Mossa. Jag tycker om mossa, det finns många sorter. Nålfruktsmossor, levermossor och bladmossor. Jag tycker att nålfruktsmossor är den trevligaste mossan. Allt jag kan om mossor har jag lärt mig av Miki, min granne från barndomen. Hon älskade naturen. Jag sket i naturen. Hon är forskare nu och jag är..vahettere...
Mossan vinner.

Ute i skogen tänkte jag mycket på min takterass i stan. Jo, jag har takterass nu, sa jag inte det? Som man ser typ hela Söder ifrån, vad är det med det då? I fredags satt jag på den med en gentleman och drack te. Det var trevligt. Min rädsla för höga höjder ger mig tvångstankar, ilningar i benen, ett sug efter att hoppa. Jag tänkte att det skulle passa väldigt bra att hoppa just då, för det skulle betyda att min sista stund i livet varit väldigt fin.

moody.

Färgen på Mia Farrows hår, är så svag för den. Jag var ännu svagare för den förra året vid den här tiden, då jag hade ett love interest som har just sådan hårfärg. Hans humör skiftade likt färgen på hans hår i olika ljus. Nu är vi vänner, men jag är forfarande svag för Birk Borkasonlockarna, får liksom stålsätta mig för att inte röra vid hans hår när vi ses.

hur-många-barn-får-jag-när-jag-blir-stor?

Mia med alla sina ungar. Dottern Soon-Li saknas på familjeporträttet, av förklarliga skäl.

Eller är det hon som står till vänster om Mia? Isåfall drar jag snabbt slutsatsen att bilden är tagen före TBB - The Big Betryal.

svek.

I och med att vi i Erinasällskapet (ja, vi är flera)uppmärksammar Mia Farrow idag, sänder vi också en tanke till alla bedragna kvinnor världen över. När Woody bedrog Mia med Soon-Li var det största sveket i modern tid. Kvinnor worldwide kippade efter andan, fick inte luft när de läste löpen. Alla nickade i samförstånd åt varandra medan den fruktansvärda nyheten sjönk in; "...och med hennes egen dotter! Jo, jo. Det är sådana de är, männen." Sedan tog de sina matkassar, suckade, gick hem och lagade mat åt sina ungar och sina karlar och världen gick vidare. Utom för Mia. Som skrev What falls away. Sketabra bok. Sketabra! Jag läste den inte, som många andra, av sensationslystnad utan drevs enbart av mitt genuina intresse för människor. Skoja. Allafall. Läs den. Så sorglig, så fin, så...osund när det kommer till alla barn hon adopterar och som ändå kommer sluta som fuckups, precis som Brad & Angelinas ungar som de bär hela tiden trots att de är typ sju år. Sa jag att den är sketabra, boken?

ps. och hon har vart flickhustru åt frank sinatra, bara en sån sak.

klag.

Ibland är mänskorna allt bra jobbiga. Ju. Då går jag in till maggans rum i kyrktornet och säger exakt hur jobbiga dom är. Såhär kan ett litet klagomål från mig låta:
- Vet du, igår ställde den där fabbron undan psalmböckerna fast jag sa åt honom att inte ställa undan psalmböckerna, men då, då sa han att det är bättre att de står där bak för annars ser inte folk dom, men det är ju tvärtom, visst var han väl DUM?
-Jättedum, säger Maggan.
Sedan, en kvart senare, går jag in med ett nytt klagomål. Och ett till. Och kanske nåt mer. Sen går jag hem. Vet inte vad det är med mig. Ska väl få mens eller nåt. Eller framfall.

mytom.

Tommy Nilsson är den första som möter mina grisögon om morgnarna. Tommy Nilsson är det sista jag ser innan jag somnar. Det är fullkomligt underbart.

Vad lär vi då av detta?
1) jag har ett förhållande med vederbörande
x) vederbörandes feja finns på en stor vägg i min absoluta närhet
2) jag har ett förhållande med vederbörande

Jag hoppas att du min läsare respekterar mitt privatliv och har överseende med att jag ej kan ge svaret under rådande omständigheter.

ps. för övrigt är det mia farrowdagen idag.