l'amour s'en va

Ja, vad ska jag säga? Det är så otroligt fint i staden tidigt om mornarna, och om kvällarna i den blå timmen, vemodet som sänker sig helt sakta innan mörkret. Ingen tid för tveksamhet, ingen tid för sömn när hela staden ropar våra namn.

Jag låg i gräset i Vasaparken en stund igår, det var en kort stund eftersom jag väntade på något. Bättre tider kanske. Under den stunden lyssnade jag på Francoise som sjöng Leonard Cohen på franska, så pretto och wonderful, och jag såg småfåglar i trädkronorna, löven har ännu inte slagit ut så man såg dem tydligt. Jag önskade jag visste fåglarnas namn. Jag funderade på hur fåglar föder barn. Det tog mig en hel minut att komma på att de värper ägg. Det kändes inte bra.
Jag skulle vilja vara en fågel. Men jag är mer av en häst. Svårtyglad. Jag måste få springa fri men sedan komma hem till ägarn korta stunder och få hö och vatten. Detta var sannolikt den sämsta metafor jag någonsin skrivit *skäms och stampar med hoven i stallgolvet*.

finns du

Det står så fint i Ronja Rövardotter om när Birk just upptäckt att det finns ett till barn i Rövarskogen;

Han skrattade tyst för att hon fanns

Så himla gulligt, att skratta tyst för att någon finns. Hur ofta vill man inte göra det? Ibland vill man ju skratta högt till och med (och ibland gråta för att den finns men sen när den ringer skrattar man tyst utan att den hör).

Det är lite därför jag gillar födelsedagar så mycket, för att man får fira att någon finns. Du finns! Hurra!

those were the days

Hej hej, jag har varit på landet om du undrar. Jag gick i skog och mark och sjöng in våren med min lyriska sopran. Jag mötte blåsippor som stod uti backarna och neg. Jag såg svanar på Mälaren. Och småfågelbon här och där. Och myggor som svalorna tog. Svala är min finaste fågel. Den har en så vacker siluett när den flyger.

Jag ville bada i vintervattnet. I min väska låg baddräkt och badrock med gula blommor på. De förblev oanvända. Jag ville gärna, men tänkte att doppet skulle ske diskret utan att någon märkte. Ville ju inte fresta någon med mitt kött och min saftiga benstomme. Varje gång jag smög ned till bryggan med blommig badrock & baddräkt under armen satt en retreatmänniska där i kontemplation. Schas! sa jag men retreatmänniskan satt kvar. Nåja, det var väl inte meningen.

Dagens låt!

beröringspunkterna.

• Varför finns det inga spektakulära byggnader i Stockholm? Varför har inte vi nåt skitstort skrytigt operahus som Norge har? Det är ju inte som att vi inte har råd. Fattar inte varför inte vi kan ha ett hyfsat operabygge när alla andra kan. När man bygger operabygge är det som att det inte finns nån budget. Verkar skitgött. Nu har jag kollat upp de här hypade Snøhetta som byggt Oslos operahus. Det var intressant. De gör även minnesmärket vid ground zero. Skrytigt säkert, Bush ba think no limits, enda kriteriet är att det ska vara skryt i cementblandarn. Jag kommer lämna dig Stockholm, tänker jag de dystra dagarna. Om det bara fanns ett operahus värt namnet skulle sannolikt staden få behålla mig ett tag tänker jag nu.

• Idag när vi hade ämnet privatlivsproblematik på agendan kände jag att min lärare Alberto inte förstod mig. Han sa; men sluta välj cowboys, välj en civilingenjör. Och så presenterade han ett namn. På en civilingenjör. Jag såg på Alberto med ögona i kors och en trötthet kom över mig, en sällan upplevd livsleda. Jag tänkte; Den karlens råd leder mig i fördärvet, straight to the highway to hell dvs ett livslångt celibat.

• Ok, nu drar jag till konsum och köper nylonstrumpor, blommer & chokla, alla älskar blommer & konsumchokla, sen tar jag på mig nylonstrumperna på offentlig toalett i anslutning till konsum och tada! Så gör en classy lady lalala!

never saw blue like that.

Jag hade en känsla av något när jag gick ut i morse, en känsla av Portugal. Kanske var det våren, eller avgaserna, kanske var det jag. Jag gick till Riddarholmen på någon sorts omständig omväg. Jag ville se vatten. När jag satt där och åt min frukost tänkte jag att hela livet är fullt av omvägar. Det fina med dem är att man träffar en massa folk på dem. Som också tog en omväg. Om man gått den raka vägen hade man kanske aldrig träffats. Eller sett vattnet som jag såg det då.

tyst

Någon borde förse denna mun med munkavle och aldrig befria den därur. Det kommer så mycket dumt ur den. Jag sa så mycket och nu efteråt vet jag knappt vad jag sa mer än att det var dumt. Och för mycket. Munnen sa för mycket.

Jag hade skrivit ned det jag skulle säga på vägen dit, hade skrivit på små kvitton och tuggummipapper i väskan. Men sen, när jag verkligen behövde stödord fanns där inga. Bara vanliga kvitton utan bokstäver i bläck och rosa tuggumipapper. Inga ord.

Minns den där gamla sången Words don´t come easy to me, men jo det gör de, de kommer sällan ensamma utan i grupp och de ställer sig i hjärtformationer eller lägger sig i framstupa sidoläge och som det är nu ger de mig mer problem än jag kan bära. Jag ska tiga i ett år.

as lovely as you are.

Se ett sådant vackert friskt och glänsande hår vår påve har! Slår vad om att det aldrig blir frissigt, alltid blankt och lent, så som silke. Jag undrar vilka hårvårdsprodukter han använder? Säg inte att han har spons, då skär jag mig.

Jag måste även säga att vår påve klär i rött. Se en sådan söt blus han bär på bilden, har ju själv alltid tyckt att rött och vinrött är en självklar kombination. Jag undrar hur många klänningar vår påve äger? Säkert fler än jag.
Men inga blommiga. Fast man kan aldrig så noga veta.

Förresten har jag tröttnat på blommiga kjoltyg. Jag intresserar mig endast för enfärgat nu. I de fyra elementens färger. Earth, wind and fire.

sweet pope.

Han klär sig härligt, liksom avslappnat, söte påven. Känner han för röd hatt sätter han på sig röd hatt. Inga konstigheter.

Det finns några saker jag skulle vilja tala med påven om. De stigande matpriserna till exempel. De oroar mig. Fattiga kan inte köpa mat och rika kan inte ge mat till fattiga i samma utsträckning som tidigare. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Har det något med högre levnadsstandard, globalt sett, att göra? Kanske vet påven. Kanske inte.

Allafall söte påven, så har jag bestämt mig för att sluta äta lunch ute och börja ha med mig mat. Jag borde ge bort stålars istället för att äta upp dem.

Dagens bikt: Jag har svårt att lita på vår finansminister, Anders Borg. Har blivit sviken så många gånger förr. Av Bo Ringholm. Och Pär Nuder. Han fick mig att tappa all tillit till män. Den har inte kommit tillbaka.

Påvens faktaruta: Orsaken till de höga matpriserna är en kombination av folkökning, prioritering av bränsle framför mat och efterfrågan från en växande medelklass.

orden.

Läser just nu bok av påven samt en annan av Dylan Thomas. Båda är bra. Boken av Dylan Thomas är sorglig, den bygger på brev från honom till hans hustru Caitlin. Han försöker hela tiden övertyga henne, och sig själv, om att han älskar henne. Det är plågsamt att läsa. Han ljuger, super och bedrar. Han är en usel karl. Och ett geni obviously. Efter denna bok ska jag läsa Caitlins version av äktenskapet i Life with Dylan Thomas. Kanske läser jag Leftover Life to Kill också om jag orkar, vet inte vilken som är bra, får se. Påvens bok är mer feelgood. Jag fick den som gåva av en annan påve. Det var inte från Alberto den här gången, utan från en småpåve.

Jag hade ett moment igår med mig själv, jag läste Dylan T när jag kom hem vid midnatt och lyssnade samtidigt till en fin sång (kuriosa: CocoRosie & Anthony Johnson, Beatiuful boys). Du vet, allt bara stämde och samtidigt läste jag orden av Dylan T: ”Jag saknar dig en miljon gånger mer än om mina armar och ben, mitt huvud och min underkropp hade huggits av.”
Åh, orden.

free falling.

She´s a good girl
loves her mama
loves jesus
and america too

Jag alltså.

I´m a bad boy
cause I don´t even miss her
I´m a bad boy
for breakin her heart

Den sången är ju väldigt fin, inte Tom Pettys, det var inte förrän kings of convenience gjorde den jag fattade. Har börjat tycka om allt möjligt på äldre dar, som påven, Mariah Carey - ej artisten utan mänskan Mariah. Tycker hon är helt ljuvlig. Alltid glad liksom. Och hon har alltid för små kläder och hon är lite för gammal men det skiter hon i. Älskart. Hon verkar så tillfreds med sig själv att man bara; det som funkar för Mariah funkar för mig. Och, hon verkar äta mat. Bara en sån sak. En gång var Mariah och jag på cafeét (det var några fler där), det var väl nån releasefest eller nåt. Trots att hon var jetlaggad och skittrött var hon jätteglad - sjöng och sköja och prata med alla. Jag kände då att jag skulle vilja bli vän med Mariah, eller ännu hellre då, vara Mariah. Min kompis Ester vill vara Jan Gradwall.

Confession: Jag kan inte komma över Mona. Seilitz, att hon är död. Det är synd. Hon var så fin. Hennes air av glamor, hennes åldersförnekande livsstil, hennes aptit på unga män. Att hon debuterade som lik i en Ingmar Bergmanfilm. Ingenting i Monas liv var medelmåttigt. Mona var Sveriges finaste blondin.

the pope wears prada.

Kolla påven - gullig han är! Som en liten ängel, man tror han kan sväva ovanför våra huvuden i sin vita klädnad. Inför påvens besök i amerikat har man i CNN analyserat hans klädstil under den gångna veckan. Typiskt dom. Och det verkar som denna, vår Beneditctus XIV, har någon sorts sense of fashion. Bland annat har man noterat att han bär Pradalofers under sina resor. Han bär även solbriller av modernt snitt, på frågan om vilket varumärke det är svarade han att någon i Vatikanen tillverkat dem. Jag gissar på Valentino. Att han kom dit och snickrade ihop ett par speciale.

Jag älskar nye påven. Många säger han är en symbol på makt och förtryck, man jag tycker bara han är söt jag .

soulmate.

Jag går i Tanto, mellan kolonilotterna, mot mig kommer en man/pojke - a, en pojkman. Vi har exakt likadana kläder på oss, svart byxa, kavaj, (fast min är pundare medans hans är skräddasydd typ) brun känga, och så det bästa - han har en liten rosa blomma fäst i kavajslaget, jag har en rosa tygros i håret. Han ba tja, jag ba hej du. Roligt. Som att alla med mustach skulle heja på varann i parken. Eller alla med tics.
O just nu kom en tant och gav mig ett blått fleeceset - vantar, mössa, halsduk med ett företagsnamn på. Mössan var i sotarmodell. Fatta roligt. Hon hade fått det i i Bryssel. Kyrkoarbetaren får så många användbara saker. Precis vad jag behöver! brukar jag säga när jag fårt. Det sa jag nu. Jag har på mig vantarna. Jag har så kalla händer.
och kallt hjärta

maskros & hallmark.

Hej, hej känner mig utvilad, fräsch on the inside. Outside same old. Och, jag har världens pollenalleregi, bästa vårtecknet, men jag nyser löjligt, som en tjej. I övrigt är det helt underbart med pollen tycker jag.

Vet du, någon har plockat fyra maskrosor och ställt i ett hörn i kyrktornets fikahörna. Maskrosor! Det är för gött.

Och nu - vårregn, helt oväntat, men ändå välkommet.

Hallmark igår: Halvköttig tjej i huvudrollen, kurvig och kort, med vanliga mammabröst och stora vader - hallå ingen har stora vader i teve, ingen. Förutom i Hallmark. Bästa kanalen. Typ banbrytande. Och, tjejen fick kille på slutet, phu sicken tur. Tack Hallmark - tröstaren.

men orka.

Jag såg tre filmer den dagen. Trots att jag lovat mig själv att sluta se film på våren gjorde jag det. Jag satt i sängen och åt ägg och kollade film på Hallmark. Älskar Hallmark! Det är någonting frireligiöst över den kanalen. (läs älskar även ägg, mer än livet självt älskar jag dem även fast de kommer straight ur hönans stjärt.) Kolla här; det var en vacker fru som saknade sin man i kriget, sedan kom en sårad främling som hon fick vårda i hemmet. Så himla romantiskt. (Skulle också vilja vårda svag, mystisk främling. Eller nej, är för lat plus äcklas av sår samt av att tömma bäcken, skulle hellre vilja bli vårdad. Av stark, mystisk främling.) Anyhow. Främlingen kryade på sig, det gör dom ju alltid, han hjälpte vackra frun att plöja en åker som stått orörd sedan maken försvann och de hade jättekul på fälten, främlingen var även dösnäll mot fruns lilla dotter. Sedan visade det sig att främlingen var en krigshjälte! helt underbart ju, eftersom han blivit misstrodd av lokalbefolkningen, de tog honom för en tjyv eller kanske rent av nazist. Efter de röjt åkern kom vackra fruns make hem från kriget, just som hon tappat hoppet och gett sitt hjärta åt främlingen kom gammelmannen gåendes på landsvägen. Så himla typiskt ju, jag grät skitmycket när främlingen mötte honom med sin kappsäck på ryggen och fick lite eld till sin cigg. Very frireligiöst. Grät så länge efteråt att jag började tro jag var deprimerad.

A. Sen gick jag på bio på en SKETABRA chicmovie, 27 dresses hette den. Tänk dig att du äter en hel prinsesstårta, sen ett rör pringles, sen en burk nutella och sedan toppar du det med en fyra våningar hög smörgåstårta med jättemycket räker, typ danska. Så var den filmen. Det tyckte även Essi & Joe. En fyra av femma.

Sen komma hem och kolla En officer & en gentleman som gick mitt natten. Urbra.

Var god skjut mig om jag skriver om film igen.

ajöken

jag kommer aldrig bli din maggie may.

Det är fredag. Och uppehållsväder. Jag är hemma. Det är fullt med folk på min gata. Det är det alltid. För en stund sedan satt vi på taket och lyssnade på Roky Erickson. Jag åt en grapefrukt.

Man borde väl göra något antar jag. Någonting roligt. Man borde väl gå ut i alldeles för tunna kläder och obekväma skor, man borde väl sitta på något bullrigt ställe och skratta åt den tid som flytt. Eller nåt.

Jag stannar här. Staden får sjunga mig till sömns ikväll. Sjunga sin vaggsång av vårrusiga tonåringar och billarm. Av överförfriskade herrar och blå sirener. Jag stannar här.

fine and dandy.

Jag försöker vara en dam. Jag försöker klä mig som en dam, gå som en dam, äta som en dam. Allt för att anpassa mig. Efter samhället, åldern, det andra könet och vad vet jag.
En riktig dam har beige trenchcoat, tänkte jag och köpte mig en beige kappa. Är så ful i beige att alla klockor i hela staden stannar. Byggarbetare blir till saltstoder. Barn ramlar av sina cyklar. Kanske tycker du att jag tillmäter mig själv och min rock alltför stor betydelse nu? Well, allt jag vet är att tiden står still från det att jag tar på mig den beige kappan till dess att jag tar av den. Ändå har jag den.

En gång hittade jag den klassiska Burberry trenchen på Myrorna. Den kostade 150 kr. Jag köpte den inte. Det var på den tiden det kändes fräscht att handla sina kläder på Solo, nuförtin känns ju Solo ungefär lika fräscht som Odd Molly, men ja du fattar. Jag förstod inte bättre. Jag hoppas jag kan få förlåtelse för detta en dag. Och ännu viktigare - att jag kan förlåta mig själv.

Jag har gjort en marknadsundersökning i det tysta om vilka kläder män föredrar på kvinnor. Åtta av tio har till min förvåning då beskrivit den stil jag kallar jurist/bankpersonalstilen. Rosa skjorta, svart byxa typ. Jag HATAR den stilen. Seriöst, jag gör det. Man har gärna ett kort pärlhalsband till en sådan outfit också. Med äkta pärlor. Jag har också haft ett sånt på ett bröllop en gång, men kom igen, det var på skoj.

Flickorna och jag har analyserat resultatet av undersökningen. Essi trodde det hade med den fina flickan att göra, att man signalerar någon sorts oskuldsfullhet, Cari trodde det hade med status att göra, jag tror det mest det handlar om okunnighet. Detta är kläder som är lätta att förstå sig på, här är en byxa och en skjorta liksom, det är så män själva klätt sig i alla tider.

Oh well. Jag må vara dam men den sortens dam kommer jag då aldrig att bli. Tack jesus.

melankolisk väderleksrapport.

Vi satt på den gröna bänken vid kanalen. Himlen som vanligt svagt ljusgrå, med små strimmor av ljus. Längre bort, vid Karlbergs slott, såg jag två stora moln. Orosmoln. Ett var helt mörkt och hade formen av en kontinent ( afrika?). Det andra var något ljusare, men inte mindre olycksbådande. Molnen närmade sig helt snabbt, men drog sedan bort, passerade över våra huvuden utan att vi märkte det.

Men så litet senare, när det mörknat och jag gick ensam till t-banan, var det som om de kom tillbaka. Moln av oro. Som om de ångrat sig och beslutat sig för att återvända till staden igen. Snöblandat regn innanför tunn kavaj, vått hår som droppade ned i ansikte, eyeliner som föll från ögonlock över kinder.

Dumma flicka, som trodde det var vår. Som trodde att det någonsin. Skulle kunna bli.

things we lost in the fire.

Alltså. Benicio del Toro. Hur het är inte han?
*Dör*
*Dör men vaknar och skickar fanmejl utan foto*
*Svimmar när det blir besvarat med en ticket till LAX*
*Får hjärtstillestånd när vi gifter oss, där direkt på flygplatsen*
*Dansar utvecklingsstört på planet hem, gift*
*Föder ut ett barn (benicios, som blev till på en flygplatstoalett) med skitstort huvud mellan mina ben och tycker bara det är gött*

Ja, detta var bara fantasier på internetspråk, nu slår det mig att man skulle kunna skriva en hel roman så. Hade inte det var nydanande så säg?

Anyhow. Jag tog Cari med mig och åt amerikansk pizza och såg amerikansk film med Benicio d T. Som vi kallar honom som står honom nära. *Rodnar och viftar med armarna*.
Och den var underbar. Han var underbar. Han var knarkare. Förstås. Till och med när han tände av var han het. Heter det så, tända av? Jag kan inte knarkarspråk. (Än, peppar peppar.)

Filmen hade mitt favorittema: Två vrak finner varann. Älskar när vrak gör det. Är själv ett.
När en båt med rostigt skov möter en skeppsbruten blir den skeppsbrutne först väldigt glad. Snart märker han att båten har ett trasigt skov som tar in vatten.
Och sedan drunknar båda.

farmorsresan.

Det finns tre saker min farmor tycker om. Bingo, Baileys och shopping. Hon älskar shopping, det finns ingen gång hon lever upp som när hon shoppar. Så vi tog färdtjänst till närmsta galleria och köpte tusen saker, jag köpte guldskor och farmor köpte en rosa chiffongtop med puffärm. När vi kom hem tog vi en svängom i våra nya kläder. Farmor såg ut som en liten ballerina i sin nya blus. En farmorsballerina.

Jag målade farmors naglar i rosa pärlemor. Jag hade andra färger med mig, rött och orange och vitt, men farmor föredrog rosa pärlemor.

Farmor berättade om när hennes första man dog, hon var bara tjugofem då. På den tiden var det kutym att man var svartklädd i ett helt år efter dödsfallet, man var tvungen att ha slöja också, under sorgeåret. Farmor avskyr svart. Hon bär aldrig svarta kläder. Det första hon gjorde när sorgeåret var över var att köpa sig en blommig klänning. Det var vår då.

Jag plockade tussilago åt farmor som jag satte i en äggkopp som en annan barnunge. Farmor envisades med att kalla mig Lilla hela tiden, fastän jag är så här stor nu gör hon det.

danskens gång.

Det är något särskilt med danska kvinnors hållning. Tänk Suzanne Brøgger, tänk dronning Margrete, två danska, långa kvinnor med stolt hållning. Jag övar på den sortens hållning. Varje dag övar jag den mellan Götgatan och Gamla stan. Ibland tar jag en pølse på Medis. Då tänker jag; Här står jag i kö och har bra hållning. Sedan tänker jag; Nu äter jag en körv och har bra hållning. Sedan går jag hem med bra hållning. Nästa morgon vaknar jag med dålig hållning. Och så börjar det om.

it´s gonna be alright.

Det började med att jag vaknade till I am sailing och grät, varför vet jag inte riktigt, men jag tror det hade något med Rod Stewart att göra. Något med att jag älskar honom. Det gör jag.

Och sedan, då var det sol och allt jag ville göra var att sitta på förortstorget och äta glass och att alla gubbar skulle skrika Maggie May efter mig. "Hej Maggie May, kom och sitt med oss!"
Det gjorde de inte.

Jag önskade att jag var ung, blond och lång, jag önskade att jag hade världens längsta spiror, jag önskade jag hade något som Rod skulle kunna tycka om. Som Alana. Men det har jag inte.

Jag vill inte prata om det. Mina väninnor vill prata om det hela tiden, god bless their hearts, men jag vill inte prata om det.

Ikväll är kvällen.

aprillo uno.

Jag väcks av en telefon och hör en liten röst tillhörande en liten femårig flicka som heter Tudor säga;

- Vet du en sak?
- Nä, vadå?
- Att mormor och morfar har en katt nu. Den heter Siv.
-Jaså, ojdå, är den söt då?
-A.
- En unge eller?
-A. Eller. APRIL APRIL.

Den ungen har då en räv bakom varje öra.

twice.

Min vän Cari ville se filmen Once så jag såg den. Once again. Jag hörde någon avfärda den som en charmig bagatell, men jag tycker allt den förtjänar bättre. Det är en jättefin film ju. Caris baby sparkade som en tok i moderlivet under filmen, jag fick känna. Jag frågade vem är du lilla människa, fast tyst, inom mig liksom. Jag kände att jag längtade efter den lilla människan. Sedan fick jag väldigt mycket lesbian couple-vibbar, så då tog jag bort handen.

Inte för att det är något fel med lesbian couples.

På lördagen såg jag Eva Dahlgrens majestätiska person, eventuellt var hon med Efva, jag hann inte kolla så noga för jag hade fullt upp med att titta på Eva. Och tänk, jag tyckte hon såg på mig också, typ lite extra länge men jag är osäker. Eventuellt var det för att jag hade torkat snor i ansiktet.

den sluge ormen.

Nu ska jag berätta en story om låter som en skröna, men jag har hört från en meget säker källa, typ en präst. Såhär:

En ung kvinna levde med en boaorm i sitt hem. Hon älskade sin orm, hon älskade honom så mycket att hon lät honom sova bredvid henne i sängen var natt. Efter en tid började ormen bete sig märkligt, han slutade äta och låg raklång i sängen, utsträckt till sin fulla kroppslängd. Kvinnan tog ormen till vetrinären för att kontrollera vad som var fel. Efter att hon beskrivit ormens beteende sa vetrinären: Du måste avliva honom med en gång. Anledningen till att han sträcker ut sig är att han mäter hur lång du är, att han svälter sig beror på att han förbereder sig för sitt livs skrovmål. Du.

Fatta var hemskt, om han strypt henne och sen försökt äta opp'na, vilken spektakulär död va!
Cari har inte kunnat smälta denna historia, hon tycker det värsta är ormens svek, hur tjejen tyckte de var bästa vänner och sen ligger ormen bara där och smider lömska planer. Värsta backstabbern liksom.

hej våren.

Allt är väldigt lyckligt när Slussen badar i ljus och människor sitter på bryggan i viken vid gamla stan och äter falafel och glass och inte vet jag, men trevligt ser det ut i alla fall, och jag tänker att det kanske inte är så dumt ändå, det här landet och den här staden. Man kanske ska leva i den ett tag till tänker man och sedan åker man till sitt jobb och äter glass på ett förortstorg med en pappaledig och hans son, och man tycker sonen är påfallande lik ens gamla man och man undrar hur det kan komma sig, har ens gamla man gått och blitt spermdonor på gamledar, inte vet jag tänker man och går och sätter sig i sitt kyrktorn igen, och man nyser lite men tänker pollen I embrace you, den här gången gör man det för man tänker att denna vår kommer bli så helt olik alla andra vårar man levat.