på spaning efter den tid som flytt.

Kulturfestival i stan och nog för att man är en person som skyr folkfester, men kulturen! kulturen skyr man icke. Så man går på fina konserter på torg och sitter på dansmuséet tillsammans med sin manvän och alla som var politiskt aktvia år 1968. Kulturfestivalen tillhör dem. Och de dansar och är fria och minns den tid och som flytt, och de kan alla verser i de franska sångerna och de griper efter handen på sin älskade och vaggar till musiken och det är så vackert alltsammans.

Idag lyssnar jag på den typ av musik som tuffa undomar lyssnar på. Och jag tänker för mig själv att jag är så glad att jag slipper vara en tuff ungdom. Jag är mer intresserad av kaffebröd än ungdomskultur nuförtin. Allting blev så väldigt mycket trevligare efter att jag passerat de tretti, jag kunde sväva fri i tanke och själ och behövde aldrig mer väga mig.

Ikväll ser vi bio i tantolunden och på kulturhusets tak, sedan går vi hem och bränner våra bh´s och färgar håret hennarött. Amen.

en människa en ö.

Jag är dönervös inför en grej imorron. Jag vill inte säga vad det är. Det är lite pinsamt, det hela. Kanske att jag säger det i efterhand, vi är ju ändå vänner du och jag.

Idag har jag tänkt på konstnärer. På en galen konstnär i trakten som gör stora statyer och all möjlig galenskap i trä. Calle Öhrnmark heter han. Han bor i ett träland han byggt åt sig själv. När jag var liten var klassen på skolresa där. Häromdan, när jag var på visingsö cyklade jag förbi ett vitt tempel som en annan konstnär gjort som nån sorts installation. Det var snyggt. Jag tänker att öar lämpar sig väldigt fint för konstnärer. De får nån sorts fristad där. Öborna ba; ja vad kan vi säga om den tokfrans, han är ju konstnär. Och så accepterar de konstnärssjälar och låter dem bygga lite vad dom vill. Så tänker jag att det förhåller sig med konstnärer och öar.

Godnatt.

flickan i röda byxor.

Tre nätter i rad har jag drömt om en flicka i röda kläder. Hon har röd jacka, röda byxor i manchestertyg och röda träskor. Jag skulle uppskatta hennes ålder till fyra år. Hon har downs syndrom. Jag drömmer om allt möjligt, om att jag är på jamaica, att jag är gatuflicka i prag, att jag träffar min klasskamrat pontus å. Och hela tiden håller sig den lilla flickan intill mig, söker min hand. Vem är hon? Tänk så är hon min lilla skyddsängel som jag inte kan se i verkliga livet men som visar sig i drömmen. Det är en fin tanke, att ha en ängel i röda kläder vakandes över sig.

ett brev.

Hej. Här kommer brev från pensionärskolonien.
Det regnar hela tiden i den här stan. Jag har gjort en spellista med lessna gubbar. Och en med gamla sånger som jag älskar, älskar, älskar.
I övrigt, inget att skriva hem om.
Jo, min niece Tudor 5 har gjort slut med sin kille. Igen. Det var igår. Första gången gjorde hon slut för att han alltid hade kråkor i näsan. Så han snöt sig och kom med blommer och så blev de ihop igen. Denna gången vet jag inte riktigt vad som gick snett. Bristande kommunikation kanske.
Pensionärerna tittar på teve om kvällarna. Jag har blivit så känslig för rörliga bilder att jag grät mig genom ett reportage från georgien. Sen ville jag inte se teve mer. Jag har inte läst en bok på årådar. Men jag har badat litegrann. Det var då jag förfrös det allra finaste. Jag hoppas det tinar opp.

kram e.

höst,bröst,tröst.

Det finns någonting djupt trösterikt i de allt mörkare kvällarna, i kylslagna vindar och överblommade trädgårdsland. Jag tycker det. För då vet man. Att allt snart är som vanligt igen. Alla kommer hem till stan, alla ser film, alla har kofta och tänder ljus och lyssnar på lugna favoriter 104,7. Utom jag.

Höst är min bäste vän.

Om sommaren, tillvaron helt drömsk, verklighetsfrånvänd. Om hösten, regn och varda. Älskar varda. Rutiner och varda, kan inte vänta.

Ok, jag har tjyvstartat lite. Genom att lyssna på freddie wadling hela sommarn. Han är bra fin. Och hela fläskkvartetten förresten. Jag har inte riktigt kommit över att jag inte gick på tom waits i barcelona. Men kanhända att jag ser honom en dag och kan säga förlåt.

regression.

Kommer du ihåg när vi var små och talade tvärtomspråket? Jag minns och det händer att jag gör det nu. Nu när jag är med mina föräldrar. Och jag dricker läsk och sitter framför datorn hela tin och lyssnar på musik och sen pratar jag i telefon jättemycket också. Med min syrra. Hon är sjuk. Bihålorna vetdu. Hade hon bott hemma hade vi kunnat tala i interntelefon. Anyhow. Nu tänker jag på en kompis till min kompis Mattias. Han var gift, men så en vacker dag sa frun du jag har hittat en annan karl, en som är mycket finare än du. Varsegod att flytta ut. Och det gjorde han men han hade ingenstans att ta vägen så han fick flytta hem till sina föräldrar i småland. Där låg han i sitt pojkrum och tittade på sina idolplanscher i taket och lyssnade på ballader från 92. I ett år låg han där. Erkänn sorgligt. Det kan hända den bäste. Erina ger livsråd: Håll dig väl med dina gamle föräldrar, du vet aldrig när du står på deras tröskel med mössan i hand och skägget brevlådan och har sålt smöret och tappat pengarna.

fast jag flytta hem till mattias och sen till cari när jag skilde mig men obs! det var innan de hade värdiga liv, nuförtin hade det blivit highway to hell direkt dvs småland.

utflykt.

Så. Jag åkte med gamlingarna till den där långsmala ön i vättern som vi besöker en gång om året. På sommarn. Vi cyklar på den och från varje år finns följande foton:
Mama och erina vid hästhagen.
Papa och erina badar.
Mama och Papa cyklar.
Erina åker färja.
Erina äter glass.
Erina är ful.
Gamlingarna i solnedgång.
Man skulle kunna göra en liten bilderbok av det egentligen.

stockholmshimmel.

Om kvällarna, strax innan tio då solen gick ned över trubadurer och turister, gick jag till Ivar Los park på mariaberget. Jag satt i gräset på mitt lapptäcke intill sommarlovsfirande stockholmsungar som rökte på och kärlekspar från alla världens hörn som förlovade sig typ. Det var trevligt.

Detta var sommaren då jag fick en helt ny kärlek till staden. Till asfaltssommarn. Jag hade inga vänner alls i stan. En och annan kom och packade om sin väska, vattnade sin blomma, log och vände om. I övrigt var jag ensam. Det gjorde mig inget.

En dag var jag på Ingarö. Hela den dagen tänkte jag på Mikael Persbrandt. Han bor där. Även när jag åt min medhavda matsäck tänkte jag på Mikael Persbrandt. Varför vet jag inte riktigt. Jag försökte läsa en bok men hade svårt att koncentrera mig. På grund av Mikael Persbrandt. När det blev kväll åkte jag hem.

Innan denna sommarn hade jag ingen aning om betydelsen av solnedgångar.

himmel över barcelona.

Det var en oändlig sommar. Jag jobbade alla veckor utom två då vi reste till barcelona där vi bodde i en vindsvåning brevid ett torg med en fontän. Det var flickerna och jag. Om kvällarna satt vi på vår takterass och såg ut över staden, berget och barcelonahimlen. Från toaletten såg man havet.

Jag tänkte mig att vi skulle gå till La sagrada familia och lägga vår hjärtesorg på altaret som en symbolisk handling. Sedan skulle vi resa därifrån utan den. Men när vi kom dit fanns där inget altare. Och ingen hjärtesorg att offra. Det fanns bara skratt och dans till gryningen och något annat, någonting mjukt som låg lindat kring bröstet.

Och varje skymning skiftade himlen i olika nyanser. På torget stod en panflöjtsindian och spelade abba var kväll i väntan på att staden skulle vakna till liv igen. Och flickerna tog på sig sina klänningar och satte rosor i håret och väntade på att klockan på varuhusets tak skulle bli midnatt så att de kunde gå ut och äta middag och förlora sina hjärtan till vackra män som bara kunde älska andra vackra män.

När vi lämnade barcelona var himlen grå.

hej hej sommar.

Semester och det regnar katter och hundar, det är råhärligt. Jag älskar när det är ett tydligt väder, som idag. Gul regnkappa på. Röda gummistövlar på.

I sommar ska jag mest stå i en åker med en vän och titta på gräs.

Jag längtar till augusti för då öppnar den lilla optikerbutik där jag ska ha min årliga synkontroll. Hoppas, hoppas på dålig syn. Hoppas, hoppas örnsynen försvann med min ungdom. Jag har sett ut ett par Johnny Deppglasögon som kommer bli perfekt åt mig. Fast johnny är finare i sina. Han ett så finmejslat ansikte, vår herre målade honom med tunna penslar. Mig målade han en annan dag. Ibland tycker jag att jag har ett sådant ansikte som kommer emot en och bara blir större och större om du fattar vad jag menar. Lite älghuvekänsla. Men det är okej, jag låter ingen skugga falla över vår herre.

hej på en stund!

kitten.

Dagarna går oändligt långsamt, en evighet från det jag stiger upp tills dess jag sluter mina ögon. Arbetsdagarna varar en hel evighet. Klockan är inte tolv än och jag har gjort ett helt dagsverke, ätit byggarbetarlunch vid elva, tagit en danspaus till dancehall, det är något med sommarn, något med mig som får mig att vilja dansa till dancehall. Och jag undrar var närmsta statoil finns där jag kan köpa mackglasögon, älskar mackglajer. Dom går aldrig sönder, man tappar aldrig bort dem och så kostar de typ 39, det är magiskt.

Det är rätt långt till statoil från där jag är nu. Jag längtar till annika ska komma, annika kommer hit till kyrktornet ibland för att hålla mig sällskap och berätta lite om sitt liv. Jag har lärt mig jättemånga saker av henne, hon är fin. Annika älskar smycken, till sin 60-årsdag önskade hon sig bara smycken, alla kom till festen med påsar av smycken. Hon bär dem varje dag. Ibland när jag är ledsen och annika kramar mig känns det som att det finns en gud. Skulle du träffa henne skulle du förstå.

Jag ser en lista i tidningen över alla konserter i sommar, endast två intresserar mig - Cat Power och Leonard Cohen. Of course. Leonard spelar på Sofiero slott utanför Helsingborg, gud så småborgerligt sitta på filt och lyssna till jane came by with a lock of your hair she said that you gave it to her och äta jordgubbar och räker och ett glas vitt. Fast trevligt. Hur kommer man till sofiero slott? Jag önskar det skulle regna när jag var där och att jag fick ha min famous yellow raincoat som jag har med mig överallt men det regnar ju alldeles för korta stunder i det här landet.

Jag drömde om kattungar, hela natten små svarta, tigerrandiga, grå kattungar med rosa nosar som ville bli upplockade. Vad betyder det? Sedan jag var på Gotland har jag fått en helt ny kärlek till katter, var vi än vände oss fanns kattungar som ville ligga i knä. Nu tänker jag på Kitten, min first love. Eller var han den andra kanske? Allafall så kom han från mariestad, han var femton jag tretton, vi möttes på kyrkans läger i västergötland. Han hade torra, nariga händer, doftade lite för starkt av farenheit och hade nån form av bokstavsdiagnos. När vi skulle ta kort på alla deltagare stod vi på en stol, han höll min hand i sin stora, skrynkliga och på fotot står vi och ser på varann. Vi träffades en gång efter det, i Falköping. Han hade ny tjej och ignorerade mig totalt.

story of my life

en dejlig rosa.

det är juli, folk är på semester, industrisemester finns det ens längre? nåväl, jag sitter ensam i ett kyrktorn i en förort till en större stad - i europeiska mått mätt- jag är oanständigt klädd och jag hoppas inte jag blir påkommen, en gång blev vi det jag & cari, det var en annan sommar då det var trettifem grader varmt i tornet och hon gick i baddräkt och jag i kjol och bh. precis då kommer en liten sträng herre i trenchcoat och hopsnörpt mun, jag tycker om att tänka på honom som Den sista puritanen.

ikväll ska jag passa gudungen min medans hennes föräldrar dansar tango på nån dansbana inne i stan. jag längtar till astrid, hon är så fin. jag har ett foto av henne på väggen på mitt kontor. alltid vill jag finnas för henne.

politiskt inkorrekt.

Några barn kastade stenar på en liten andfamilj. Stora stenar. Jag såg rött. Jag har aldrig sett rött förut. Möjligen blått och svagt lila, men aldrig rött. Så jag klev upp ur vattnet ( jag simmade i sjön, helt nära änderna) och skrek; Stick hem era fetton! (Erina= djurens beskyddare.) Just när jag skrek kändes det rätt och riktigt. Strax efteråt, när jag såg att en av pojkarna var något rundhylt kändes det...inte bra. Kolla på mig, jag är också ett fetto! ville jag ropa. Gå inte hem, kasta sten på mig istället! Det gjorde de inte. Istället såg jag ryggen av rund 11-årig pojke som gick med nedböjt huvud mot sin handduk.

ja.

Det finns en så fin intervju med Suzanne Brøgger, min idol, jag har hängt upp den på väggen hemma. Så att fler ska få läsa. Och älska Suzanne. Man måste älska Suzanne. Om sin man säger hon; En dag kom en författare hem till mig och drack te. Sedan blev han kvar. Så fint.
Och vidare; Jag gifte mig för att få skratta. Karin Thunberg frågar; Skrattar ni forfarande?
Varje dag, säger Suzanne. Annars kan man lika gärna vara ensam.

Alla måste älska Suzanne.

indianajonessommar.

Det var jättefint och sol när jag vaknade, håret flöt ut över hela kudden som olle adolphson skulle sagt, som en gloria och jag låg med händerna knäppta över bröstet som ett helgon, eller ett lik kanske inte vet jag. Jag tror bestämt jag somnade exakt så. Allafall så är det en jättefin dag och jag har ny klänning på mig som kostade 149 kr och går barfota i kyrktornet för det är bara jag här. Igår fick jag mig en släng av sthlm fashionweek (hatart) på F12 där det bara var snygga fashionpeople. Och så jag. Och min granne men han kände alla och är rätt snygg själv så han lämnade mig ensam med ett jättestort glas kaffe i handen, jag dricker inte ens kaffe men det uppfattade inte han (dåligt). Jag blev jätteglad när jag fick se tre australiensare som bett mig fota dem på skeppsbron tidigare under dan. Hej känner ni igen mig sa jag (som vanligt) och de ba sure mate (playmate?) och jag bara thank god , och sen sa de att de var rockstjärnor (yeah right) och att de älskade sverige (easy girls) och att de ville stanna här hela sommarn. Min granne ba kände du dem (mighty impressed) när vi gick hem a nu gör jag det, sa jag. Och sen var det nån som skurit i daisy, min cykel, skitarg blev jag. Måste de välja den svagaste på hela parkeringen, kunde de inte bara skurit i mig direkt, himla ungar. Jag har tejpat henne med isoleringstejp nu, lagat henne så gott det går men hon är illa medtagen, det går bara att svänga henne åt höger efter att de slog henne. Det är skitjobbigt är räkna ut vägar så att man bara svänger åt höger. Marc Jacobs har gjort en parfym som heter daisy, hade inte flaskan vart så ful hade jag köpt den åt henne.

indiansommar.

Jag skulle vilja träffa dina föräldrar, sa jag till Ester en dag. Det fick jag. Esters föräldrar är unga, tuffa föräldrar som går på rockonserter och som kan allt om film. Så jag tvingade mig på dem helt påfluget en lördalunch och pappan kände sig tvungen att bjuda och det var gott. Jag tycker det är jättetrevligt att träffa andras föräldrar. Det är nåt nytt. Något som kommit med åldern. Jag tycker inte det är lika trevligt att träffa potentiella svärföräldrar. Jag har fortfarande inte kommit över mina förra. Kanske aldrig kan.

På sistone har jag försatt mig själv i underliga situationer genom att gå fram till folk och undra om de känner igen mig. Nä, säger dom. Oki. Hejdå. Vet inte riktigt vad det är med mig. Jag saknar att vara en blyg, osäker och stammande viol. Ung. Det var mer klädsamt. Men vadå, vem orkar spel, vem orkar vänta på telefon, man hejar på dom man vill och man ringer när man vill prata. Det är mycket enkelt.

Jag längtar till när det blir kallt.

hjärtlös.

Idag har jag suttit med två av mina bästa livserfarna damer och en jättesträng fabbro och talat lite om livet. Jag lärde mig följande: 1) Man måste skriva ett tydligt testamente om man har särkullsbarn. Annars blir det bråk. 2) Man ska helst inte gifta sig med nån som har barn. Går det inte att undvika ska man försöka få en egen unge också. Annars blir det bråk. 3) Kärlek vid första ögonkastet är ingen myt utan existerade faktiskt på 70-talet.
Nu känner jag mig uppiggad, upprymd nästan. Tänk att så mycket i livet handlar om ren och skär juridik, ska läsa jöken till hösten så jag klarar mig.

Vad jag har gjort sen sist dvs igår, jo vart på bio på filmen vi sett fram emot jättelänge och jag skulle gått som en färgglad gayman som heter stanford men det gick inte och sen var vi på en innergård med kräftskivsbelysning i gamla stan. Några var glada och några andra hade små nålar på sina stolar, gråtnålar kanske eller någon annan sorts, extra vassa. Och sen talte jag med en drucken ryss som sa han hette robban, vilket ju är ett av de vanligaste namnen i norra ryssland som alla vet. Hemma stod gitarren i ett hörn och grät, sedan länge orörd, oälskad. Jag tog honom i min famn försökte lära mig den fina sången om martha, eller märta snarare och jag tänkte på mormor när jag sjöng. Tyst, tyst sjöng jag, viskande eller whiskade snarare (när man sjunger svagt med whiskyröst) för ingen vill väl vakna mitt i natten av att en svagsint kvinna sjunger tom waits i rummet breve.

Hej, jag är jättetrött idag, orkar knappt hålla upp huvet mitt och det beror på att jag är hundratrettifyra år. Sen jag blev det orkar jag inte vara ute och ränna om ljusa nätter utan måste vara bums i säng klockan åtta varje kväll, är jag inte det somnar jag överallt dagtid, faller långsamt isär. Det tar jättelångtid att plocka ihop mig själv sen. Oftast önskar jag att någon annan gick och la mig så att jag slapp fatta beslutet själv. Är så dålig på beslutsfattande. Är så dålig överhuvetaget. Inte ens lägga mig klarar jag. Och sen, dan efter blir det ju såhär. Vad har jag lärt mig på ett århundrande, typ ingenting.

Igår innan jag somnade tänkte jag på Karin Stensdotter. Att hon skrev att jag var hyperömtålig. Hur förvånad jag blev över det. Jag har föreställningen att dom kan tappa mig i marken hur många gånger som helst utan att det ens märks efteråt. Men inuti djupt omskakad, förändrad för alltid.

Ursäkta dysterheten. Det händer så mycket sorgliga saker runtikring. Länge kommer jag minnas det som sommaren det hände sorgliga saker.

ps. nu talte jag med en som heter mattias och han sa att jag nog bara är trött och möjligen lite hungrig och att det kommer gå över när jag har sovit och är mätt.

eat my heart out.

Det är jättekallt nu, som nordanvind mitt i summarn, lite då och då faller regn. Jag önskar det var höst och att jag fick gråta, jag skulle kunna gråta i ett år, varje gång jag pratar om det vill jag gråta i ett år. Så jag pratar inte om det. Men igår. När vi satt i trädgårn med filtar om oss och det var mörkt runt omkring blev jag lite fundersam, tappade fästet för en stund. Och pratade om det.

Det är som en en mindre symfoniorkester följer mig var jag än går och spelar fratres for eight cellos, arvo viker inte från min sida trots att jag bett honom gå. Så snart jag har råd köper jag honom en enkel biljett tillbaka till berlin.

idyll.

Du vet, det var en sådan midsommar vi tog båten till gotland och blev hämtade av våra vänner som bodde i ett puttefnaskhus innanför muren i visby med sina två kattungar och en liten trädgård med kulörta lyktor i äppelträden. Det var en sådan midsommar då solen sken över havet när vi klädde en midsommarstång och dansade runt den till vår vän som spelade dragspel i gotlandsdräkt. Du vet, det var en sådan midsommardag då vi reste till vännernas fädernesgårdar intill havet och satt med deras föräldrar under en stor lönn och drack gotlandsdricka och lärde oss allt om biodling. På annandag midsommar åkte vi på utflykt till fårö där vi låg på en filt på en evig strand och sov bort hela dagen. En sådan midsommar var det.

När vi kom tillbaka till staden kände vi oss lite sorgsna men vi tänkte att det går nog över.

götgatan.

Det händer mycket bra nu, en del dåligt för all del, men mest bra där jag bor. Jag har många gästspel av vänner och bekanta, mest vänner för all del men även en del löst folk. Älskar löst folk. Vill själv bli.

Jag fick en fölsedagsbiljett till robyn på mose b igår. Solen sken. Det var många man kände där. Det var skoj. Och robyn var fin, jättefin. Sen fick jag den göttiga infon att kleerup är ihop med elsa hosk, sånt tycker jag är kul. Det var inte min exhusband som sa det även om han var där. Jag var väldigt fnizzig den dan.

Efteråt gick jag hem med joe & källa. Det blev inte många barn gjorda på götgatan den natten, eller vad vet jag förresten.

blott en dag ett ögonblick i sänder.

Det var en fin dag. Egentligen. Jag var glad. Egentligen.
Vi var med Astrid i parken och när det började regna sprang vi med pizzor och barnvagn hem till mig där vi hade grabbkväll.

Och sen. Så gick vi till den restaurang i gamla stan som serverar dumplings. Där var Alme och alla vännerna och hon hade fått välja ställe för det var hennes sista kväll i stan. Vi gick vidare till Leijontornet. Där var inga lejon alls.

Det var natt när Källa och jag gick mot Slussen till ackompanjemang av stråkar och med en perfekt gryende himmel som ridå. Det var en fin natt men det fanns inget bitterljuvt med den. Våra tankar var hos en vän som vakade vid en sjukbädd. Vi hade alla svårt att komma till ro den natten.

andas in, andas ut.

Smög just ur rummet där min farmor ligger och sover. Jag skulle hämta en väska jag fick på min fölsedag. Jag ville titta på den. Väskan.
Istället blev jag ståendes vid farmors säng. Hon låg ihoprullad i ena änden, som ett barn. Ansiktet öppet, sårbart. Det var någonting värnlöst över henne. Hon sov tungt.

Farmors syster Elsa är död. Det är sju dagar sedan hon dog. Farmor grät helt hjärtskärande i telefonen. Jag sa inte hon var ju gammal. Om det varit min syster hade inte jag heller velat sova ensam. Jag hoppas hon får sova hela natten.

glory days.

Du vet. Det är midnatt, det är skitvarmt trots röd bikini och jag sitter och undrar när sideways ska börja i teve, sa dom inte tolv, jag tyckte dom sa tolv. Nä ett var det, meh vad är det för skitttid att visa kvalitetsfilm på - ett till tre, vem är vaken då liksom -jo jag obviously. Fast bra då hinner jag läsa liten stund innan den börjar och kanske messa nån meningslös och lyssna på nya visselskivan samt skriva nåt melodramatiskt, björnranelidaktigt här. Jag vandrar genom staden som inte är min men som så förtvivlat gärna vill vara det, och kanske för en kväll, för just ikväll att jag är din Stockholm och att du får behålla mig till gryningen Skoja.

Så praktiskt med röd bikini inunder var dag, det blir inga undisar att tvätta alls -röd bikini tvättar sig själv i skagerak, i mälaren, i adriatiskt hav, i rocksjö, i vättern, i axamosjö, i välkända barndomsskogsgölar utan namn ja o sweetvirginmary som röd bikini badat senaste tin. Och dom andra badlaggen. Jag har fler alltså. Av respekt för kolibakterier. Minns en gång när jag & molly badade nakna i skogsgöl och blev bestulna på våra kläder av moppekillar. Molly gick och skällde på deras föräldrar. Naken. Då fick vi tillbaks kläderna. Sen trilla jag av mollys moppe på vägen hem, hon märkte inget så jag fick lifta hem med bonde i traktor iklädd trosa, tee och handduksturban. Livet på landet. Ah.

det gör ont för varje hjärtslag.

Alla ljumma försommarnätter jag gått hem med euforin under ena armen och vemodet under andra, hur många nu? Jag har tappat räkningen. Dom bygger höga räcken runt Västerbron, jag såg det häromkvällen. Så att vi inte ska kunna hoppa. Så att ingen mer. Efter honom.

Och jag träffar kompisar och kompisars kompisar och hej känner inte jag igen dig, gick vi i samma särskola? Nä tror inte det du. För dig är jag en komplett främling, låt så förbli. Och kompis kompis vill ha nummer, bli vän, men nej tack jag tror inte på fler nya manliga vänner, kompis.

En natt får jag skjuts på cykel av två matroser. Vi stannar och sätter oss på en bänk intill Djurgårdskanalen. Jag sjunger Flickan i Havanna. Lite senare kör vi in i en stolpe. Efter det bestämmer vi oss för att promenera.

För Viktor.

this is the end of our acquaintance

Det går inte att koncentrera sig när det är högtryck, inte tänka, inte sova, inte gråta. Det är jättebra. Jag tvingar mig själv att vara vaken hela nätterna. Det är så himla fint att det aldrig blir mörkt. Jag vill spara det. Ljuset. Och jag lyssnar på soul, värsta sorten sweet baby jesus, det har inte hänt sen jag var femton och hormonstinn. Häromdan, när jag simmade i viken vid höll jag på svimma för det var så vackert. På morgonen badade jag med hon som gav mig livet och vi skrattade så vi höll på att sjunka. Det blev bara bubblor på vattenytan kvar.

Det är jättemånga dagar av sommaren kvar. Jag vet inte vad jag ska fylla dom med. Barcelona kanske.

A ja. Ikväll ska jag dansa på taket. Det blir bra.

doktorn och debutanten.

Detta läste jag på semestern:
martina lowden
mia farrow (för andra gången kan du tänka dig)
karolina gynning
johanna thydell(häregud så bra, fattar inte att ungdomsböcker är lågstatus, det finns ju så välskrivna fina)
holy book från father alberto
doctor and the debutant (typ harlekin som jag hitta på hotellet, riktig tresure)
dylan thomas
selma lagerlöf
christine falkenland
christine falkenland
och sen läste jag lite christine falkenland också.

Jag minns när det var sent i 90-tal och jag brukade se Christine Falkenland svepa in på Sturehof. Platinablonderat hår i dreadlocks som räckte henne till ryggslutet, blek hy, knallröda läppar och en svart mantelliknande kappa. Hon var ofta i sällskap med en man, dom sa han var poet men jag vet inte. Han var lång och svartklädd, alltid svartklädd. De var ett uppseendeväckande par Christine och poeten. O God bra titel på novell - Christine och poeten. Sedan gifte sig Christine med en annan, flyttade till en ö och fick en unge. Vad som hände med poeten vet ingen. Kanske var han ingen utan Christine.

Jag läste inte:
Lars Norén (men varför heter den inte En neurotikers dagbok, hade vart så himla mycket bättre)
Per Hagman (hur känns det Per att ha blitt den nye Karl-Johan Vallgren, inte särskilt bra va, nä trodde inte det.)

En av många, många bra meningar i Doctor and the debutant: "Oh lord, what was wrong with her, thinking sexy thoughts about a man she´d just met?" Ja, precis - vad är det för fel på mig?

promenad i parken.

Han ser sol. Han slumrar och känner värme mot sina runda kinder. Starka ljud passerar dem på väg mot parken. Det är bilar Ruben, säger hon. Dom låter så. Han känner en ljummen vindpust, hör den röra vid lövverken. Det är träd, säger hon. Jag ska visa dig världen. I parken finns en hund. Några barn leker med den. Han märker dem inte där han vilar vid hennes bröst. Andas med hennes hjärtslag. Allt är nytt. Utom hennes hjärtslag. Dom känner han.

den allvarsamma leken - part deux, new version.

Mitt bästa 6 & the c avsnitt ever. Of course. Snart har filmen premiär, jag ska gå med tjejorna. Of course. Och den Lille lorden. Jag vet exakt vad jag ska ha på mig. Lille lorden ska klä sig till Stanford Blatch. Jag kommer förmodligen gå som Aidan. Jag får se.

nocturne.

Sov på min arm!
Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm
snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Vi satt i hammocken och såg ut över kvällen och havet, jag och farmor. Det var idag. Livet är underbart, sa farmor. Jo, sa jag. Fast tyst, knappt hörbart. Jag sjöng en vaggvisa. Farmor nynnade melodin helt svagt, hon mindes inte orden. Men hon visste det var Taube.

Jag badade hela den dagen. Även när skymningen lagt sig och havet färgats midnattsblått badade jag. Jag var lite lycklig då.

den allvarsamma leken.

Det var synd att Sydney dog. Sydney Pollak du vet. Skaparen av livets bästa film. Se ovan. Det finns fler Pollak. Kaj Pollak exempelvis. Skaparen av filmsugighet beyond belief. Och Mimi Pollak, hon var fin. Tråkigt att hon gick ur tiden. För Sverige ur tiden. Mimi var vän med Greta Garbo. Kanske var hon Gretas enda vän.

Please kolla klippet, det är inte som andra klipp, jag svär det är så värt. Den filmen visar exakt hur svår den här leken är, hur man tror man förstår reglerna men hur de sedan ändras. Det finns en annan scen, när båda vet att det är över men det är inte uttalat ännu. Katie ber Hubbel att stanna tills barnet är fött och säger sedan att hon önskar att allt det här var över, att de var gamla och hade tagit sig igenom allt. Att de kunde tänka tillbaka på tiden då allt var okomplicerat. Det var aldrig okomplicerat, säger Hubbel. Och kvar finns ingenting av någonting.

framtidsutsikter.

Tänk om man blir en sån som blir hembjuden till folk för att de tycker synd om en.
Som en man mina föräldrar bjöd hem efter kyrkan om söndagarna.
Han var alkoholist.
Det var inte förrän han satt där, i ett perfekt städat hem med välmenande människor som det kom.
Det magonda.

Jag är inte alkoholist.
Än. Peppar, peppar.
Men jag kanske kan bli?

alme.

Det hela var mycket underligt. Vi hittade en blomma i asfalten, mitt i staden stod hon. Egentligen visste vi hela tiden att den inte var för henne, staden som larmade och gjorde sig till. Hon sa det själv. Vi hoppades ju ändå. Att hon skulle kunna trivas i den lilla skära vasen vi ställt henne i på fönsterbläcket i köket. Hade hon inte utsikt, fick hon inte tillräckligt med ljus?

Nu måste vi lämna tillbaka henne. Till dit hon kom ifrån. Till fälten, ängarne och havet. Någon ska ta hand om henne där. Alltid ska han ha henne. Vi visste det hela tiden. Vi fick bara låna henne en liten stund. Inte kan en ensam röd blomma växa i asfalt? Men hon. Hon blommade.

säg att det blir bra.

Jag var i Markuskyrkan. Där tände jag två ljus, ett för henne och ett för den lilla. Det var på hennes bröllopsdag. Och tårarna mina strömmade nedför kinderna när kyrkokören sjöng. Om tåredalen. Där bor vi nu.

Rocky sjöng finast av alla. Så har det alltid varit, i alla körer vi någonsin varit med i sedan barnaåren. Hon är den klarast lysande stjärnan på alla himlar. Och jordar.

Jag anklagar inte Gud, varför skulle jag. Men jag önskar att han gav sig till känna i annat än trädens viskningar och måsarnas klagosång. Kanske vill han vänta.

en bön för ruben.

Det finns en ängel som bara du kan se. Hon sitter intill dig och blåser på din kind. Hon stryker din panna med sin mjuka vinge. Hon viskar en sång i ditt öra. Ingen hör. Bara du.

Någon måste vetat din adress. Berättat var du fanns. Om natten, när alla sover utom hon och du, berättar hon om havet. Och om solen och månen. Om hur det känns att gå barfota i gräs som är vått av dagg. Om snöflingor som smälter på kinden. Kalla.

När du har ont gråter hon. När du fryser lägger hon sitt hår över dig som skydd. Hon vaggar dig till sömns när du är trött. Imorgon ska hon berätta om stjärnorna och alla planeter. Det finns en ängel som ingen kan se. Bara du.

giftas.

De ska sporra varandra till små mänskliga stordåd
och de ska göra varandra till bästa vänner.

De ska blåsa liv i varandra om morgnarna
och när de är rädda och står inför oöverstigliga hinder
ska de ge varandra stenar att hålla i, gömda i handflatan.

De ska bädda om varandra om natten
och de ska försäkra varann att inget mer finns att göra
sov du, jag vakar.

ur Syster min
Barbara Voors

what time is love?

Okej okej.

Eldar tänds i vår stad varje kväll, jag ser dem från mitt fönster, ser dem flamma upp och ser dem brinna ut. Jag vadar i aska längs med hela min gata, den räcker mig till knäna. Det är inte förrän jag kommer till nerförsbacken mot Slussen jag börjar ana asfalt under mina fötter. Och det är inte som att jag kommit till vägs ände då, verkligen inte, men jag är bara trött. Så trött.

När Love is a battlefield spelas på radio i taxin vill jag bara grina, för det är precis som i den där filmscenen, men jag är väl inte dum heller, ingen patetisk flickunge som inte visste bättre, nej inte jag. Kör mig till Götgatan tack, och visst, ta den långa vägen du jag bryr mig inte, det går ändå inte att komma fram där för all aska. Kör mig bara hem är du snäll.

daisy my love.

Min cykel Daisy har varit spårlöst försvunnen en tid. En halv höst och en hel vår närmare bestämt. Med en vag aning om att jag ställt henne på någons innergård gav jag mig ut för att leta. I tre stadsdelar letade jag. Jag var tvungen att ringa ett styck förnedrande telefonsamtal samt göra ett styck tidsödande hembesök jag inte kände för.

Då Daisy är en påfallande stilig gammal dam befarade jag att någon fört bort henne. Godtrogen och tillgiven som hon är följer hon vilken främling som helst. Hon är från landet och har aldrig riktigt lärt sig storstadscyklarnas ständiga vaksamhet. Visserligen har hon ett baklyse men hon ser illa med det, märker inte om någon smyger sig på.

Där stod hon nu. Ensam på en innergård på Nybrogatan. Röd och stolt, vackrare än någonsin. Åh. Här är du, viskade jag och smekte hennes ram. Här är jag. Vi två.

rörelse.

Vi satt under en markis på ett café i den där staden, det kan ha varit Zagreb. Hela dagen satt vi där. Vi väntade på att något skulle hända. Inget hände. Det bara fortsatte regna och var förvånansvärt kvavt i luften, avgaserna gjorde det svårt att andas.

Och jag tänkte på Lilla hon hemmavid. Under eftermiddagen kollade jag nätet och försökte få tag på information om hennes tillstånd. Och jag vet inte, men jag var helt uppriven. Ibland kommer livets skörhet så nära, så nära. Alltför nära. Och trots att man vet att det är så, trots att man varit med om det förut så sjunker hjärtat i en varje gång.

knas.

Det händer inget särskilt. Inte nu. Men allt har hänt. Det mesta har jag glömt. Dom sa att det varit vackert väder, men igår natt såg jag folk på Medborgarplatsen som hade vinterkläder på sig. Och mössa, en kille bar mössa. Randig var den visst.

Jag tappade min ring. Det var den tunnaste guldring du kan tänka dig. Obefintlig. Dom ropade efter ägaren i mikrofonen; Någon har tappat sin obefintliga guldring, sa dom. Jag hämtade den inte. Varför vet jag inte riktigt.

l'amour s'en va

Ja, vad ska jag säga? Det är så otroligt fint i staden tidigt om mornarna, och om kvällarna i den blå timmen, vemodet som sänker sig helt sakta innan mörkret. Ingen tid för tveksamhet, ingen tid för sömn när hela staden ropar våra namn.

Jag låg i gräset i Vasaparken en stund igår, det var en kort stund eftersom jag väntade på något. Bättre tider kanske. Under den stunden lyssnade jag på Francoise som sjöng Leonard Cohen på franska, så pretto och wonderful, och jag såg småfåglar i trädkronorna, löven har ännu inte slagit ut så man såg dem tydligt. Jag önskade jag visste fåglarnas namn. Jag funderade på hur fåglar föder barn. Det tog mig en hel minut att komma på att de värper ägg. Det kändes inte bra.
Jag skulle vilja vara en fågel. Men jag är mer av en häst. Svårtyglad. Jag måste få springa fri men sedan komma hem till ägarn korta stunder och få hö och vatten. Detta var sannolikt den sämsta metafor jag någonsin skrivit *skäms och stampar med hoven i stallgolvet*.

finns du

Det står så fint i Ronja Rövardotter om när Birk just upptäckt att det finns ett till barn i Rövarskogen;

Han skrattade tyst för att hon fanns

Så himla gulligt, att skratta tyst för att någon finns. Hur ofta vill man inte göra det? Ibland vill man ju skratta högt till och med (och ibland gråta för att den finns men sen när den ringer skrattar man tyst utan att den hör).

Det är lite därför jag gillar födelsedagar så mycket, för att man får fira att någon finns. Du finns! Hurra!

those were the days

Hej hej, jag har varit på landet om du undrar. Jag gick i skog och mark och sjöng in våren med min lyriska sopran. Jag mötte blåsippor som stod uti backarna och neg. Jag såg svanar på Mälaren. Och småfågelbon här och där. Och myggor som svalorna tog. Svala är min finaste fågel. Den har en så vacker siluett när den flyger.

Jag ville bada i vintervattnet. I min väska låg baddräkt och badrock med gula blommor på. De förblev oanvända. Jag ville gärna, men tänkte att doppet skulle ske diskret utan att någon märkte. Ville ju inte fresta någon med mitt kött och min saftiga benstomme. Varje gång jag smög ned till bryggan med blommig badrock & baddräkt under armen satt en retreatmänniska där i kontemplation. Schas! sa jag men retreatmänniskan satt kvar. Nåja, det var väl inte meningen.

Dagens låt!

beröringspunkterna.

• Varför finns det inga spektakulära byggnader i Stockholm? Varför har inte vi nåt skitstort skrytigt operahus som Norge har? Det är ju inte som att vi inte har råd. Fattar inte varför inte vi kan ha ett hyfsat operabygge när alla andra kan. När man bygger operabygge är det som att det inte finns nån budget. Verkar skitgött. Nu har jag kollat upp de här hypade Snøhetta som byggt Oslos operahus. Det var intressant. De gör även minnesmärket vid ground zero. Skrytigt säkert, Bush ba think no limits, enda kriteriet är att det ska vara skryt i cementblandarn. Jag kommer lämna dig Stockholm, tänker jag de dystra dagarna. Om det bara fanns ett operahus värt namnet skulle sannolikt staden få behålla mig ett tag tänker jag nu.

• Idag när vi hade ämnet privatlivsproblematik på agendan kände jag att min lärare Alberto inte förstod mig. Han sa; men sluta välj cowboys, välj en civilingenjör. Och så presenterade han ett namn. På en civilingenjör. Jag såg på Alberto med ögona i kors och en trötthet kom över mig, en sällan upplevd livsleda. Jag tänkte; Den karlens råd leder mig i fördärvet, straight to the highway to hell dvs ett livslångt celibat.

• Ok, nu drar jag till konsum och köper nylonstrumpor, blommer & chokla, alla älskar blommer & konsumchokla, sen tar jag på mig nylonstrumperna på offentlig toalett i anslutning till konsum och tada! Så gör en classy lady lalala!

never saw blue like that.

Jag hade en känsla av något när jag gick ut i morse, en känsla av Portugal. Kanske var det våren, eller avgaserna, kanske var det jag. Jag gick till Riddarholmen på någon sorts omständig omväg. Jag ville se vatten. När jag satt där och åt min frukost tänkte jag att hela livet är fullt av omvägar. Det fina med dem är att man träffar en massa folk på dem. Som också tog en omväg. Om man gått den raka vägen hade man kanske aldrig träffats. Eller sett vattnet som jag såg det då.

tyst

Någon borde förse denna mun med munkavle och aldrig befria den därur. Det kommer så mycket dumt ur den. Jag sa så mycket och nu efteråt vet jag knappt vad jag sa mer än att det var dumt. Och för mycket. Munnen sa för mycket.

Jag hade skrivit ned det jag skulle säga på vägen dit, hade skrivit på små kvitton och tuggummipapper i väskan. Men sen, när jag verkligen behövde stödord fanns där inga. Bara vanliga kvitton utan bokstäver i bläck och rosa tuggumipapper. Inga ord.

Minns den där gamla sången Words don´t come easy to me, men jo det gör de, de kommer sällan ensamma utan i grupp och de ställer sig i hjärtformationer eller lägger sig i framstupa sidoläge och som det är nu ger de mig mer problem än jag kan bära. Jag ska tiga i ett år.

as lovely as you are.

Se ett sådant vackert friskt och glänsande hår vår påve har! Slår vad om att det aldrig blir frissigt, alltid blankt och lent, så som silke. Jag undrar vilka hårvårdsprodukter han använder? Säg inte att han har spons, då skär jag mig.

Jag måste även säga att vår påve klär i rött. Se en sådan söt blus han bär på bilden, har ju själv alltid tyckt att rött och vinrött är en självklar kombination. Jag undrar hur många klänningar vår påve äger? Säkert fler än jag.
Men inga blommiga. Fast man kan aldrig så noga veta.

Förresten har jag tröttnat på blommiga kjoltyg. Jag intresserar mig endast för enfärgat nu. I de fyra elementens färger. Earth, wind and fire.

sweet pope.

Han klär sig härligt, liksom avslappnat, söte påven. Känner han för röd hatt sätter han på sig röd hatt. Inga konstigheter.

Det finns några saker jag skulle vilja tala med påven om. De stigande matpriserna till exempel. De oroar mig. Fattiga kan inte köpa mat och rika kan inte ge mat till fattiga i samma utsträckning som tidigare. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Har det något med högre levnadsstandard, globalt sett, att göra? Kanske vet påven. Kanske inte.

Allafall söte påven, så har jag bestämt mig för att sluta äta lunch ute och börja ha med mig mat. Jag borde ge bort stålars istället för att äta upp dem.

Dagens bikt: Jag har svårt att lita på vår finansminister, Anders Borg. Har blivit sviken så många gånger förr. Av Bo Ringholm. Och Pär Nuder. Han fick mig att tappa all tillit till män. Den har inte kommit tillbaka.

Påvens faktaruta: Orsaken till de höga matpriserna är en kombination av folkökning, prioritering av bränsle framför mat och efterfrågan från en växande medelklass.

orden.

Läser just nu bok av påven samt en annan av Dylan Thomas. Båda är bra. Boken av Dylan Thomas är sorglig, den bygger på brev från honom till hans hustru Caitlin. Han försöker hela tiden övertyga henne, och sig själv, om att han älskar henne. Det är plågsamt att läsa. Han ljuger, super och bedrar. Han är en usel karl. Och ett geni obviously. Efter denna bok ska jag läsa Caitlins version av äktenskapet i Life with Dylan Thomas. Kanske läser jag Leftover Life to Kill också om jag orkar, vet inte vilken som är bra, får se. Påvens bok är mer feelgood. Jag fick den som gåva av en annan påve. Det var inte från Alberto den här gången, utan från en småpåve.

Jag hade ett moment igår med mig själv, jag läste Dylan T när jag kom hem vid midnatt och lyssnade samtidigt till en fin sång (kuriosa: CocoRosie & Anthony Johnson, Beatiuful boys). Du vet, allt bara stämde och samtidigt läste jag orden av Dylan T: ”Jag saknar dig en miljon gånger mer än om mina armar och ben, mitt huvud och min underkropp hade huggits av.”
Åh, orden.

free falling.

She´s a good girl
loves her mama
loves jesus
and america too

Jag alltså.

I´m a bad boy
cause I don´t even miss her
I´m a bad boy
for breakin her heart

Den sången är ju väldigt fin, inte Tom Pettys, det var inte förrän kings of convenience gjorde den jag fattade. Har börjat tycka om allt möjligt på äldre dar, som påven, Mariah Carey - ej artisten utan mänskan Mariah. Tycker hon är helt ljuvlig. Alltid glad liksom. Och hon har alltid för små kläder och hon är lite för gammal men det skiter hon i. Älskart. Hon verkar så tillfreds med sig själv att man bara; det som funkar för Mariah funkar för mig. Och, hon verkar äta mat. Bara en sån sak. En gång var Mariah och jag på cafeét (det var några fler där), det var väl nån releasefest eller nåt. Trots att hon var jetlaggad och skittrött var hon jätteglad - sjöng och sköja och prata med alla. Jag kände då att jag skulle vilja bli vän med Mariah, eller ännu hellre då, vara Mariah. Min kompis Ester vill vara Jan Gradwall.

Confession: Jag kan inte komma över Mona. Seilitz, att hon är död. Det är synd. Hon var så fin. Hennes air av glamor, hennes åldersförnekande livsstil, hennes aptit på unga män. Att hon debuterade som lik i en Ingmar Bergmanfilm. Ingenting i Monas liv var medelmåttigt. Mona var Sveriges finaste blondin.

the pope wears prada.

Kolla påven - gullig han är! Som en liten ängel, man tror han kan sväva ovanför våra huvuden i sin vita klädnad. Inför påvens besök i amerikat har man i CNN analyserat hans klädstil under den gångna veckan. Typiskt dom. Och det verkar som denna, vår Beneditctus XIV, har någon sorts sense of fashion. Bland annat har man noterat att han bär Pradalofers under sina resor. Han bär även solbriller av modernt snitt, på frågan om vilket varumärke det är svarade han att någon i Vatikanen tillverkat dem. Jag gissar på Valentino. Att han kom dit och snickrade ihop ett par speciale.

Jag älskar nye påven. Många säger han är en symbol på makt och förtryck, man jag tycker bara han är söt jag .

soulmate.

Jag går i Tanto, mellan kolonilotterna, mot mig kommer en man/pojke - a, en pojkman. Vi har exakt likadana kläder på oss, svart byxa, kavaj, (fast min är pundare medans hans är skräddasydd typ) brun känga, och så det bästa - han har en liten rosa blomma fäst i kavajslaget, jag har en rosa tygros i håret. Han ba tja, jag ba hej du. Roligt. Som att alla med mustach skulle heja på varann i parken. Eller alla med tics.
O just nu kom en tant och gav mig ett blått fleeceset - vantar, mössa, halsduk med ett företagsnamn på. Mössan var i sotarmodell. Fatta roligt. Hon hade fått det i i Bryssel. Kyrkoarbetaren får så många användbara saker. Precis vad jag behöver! brukar jag säga när jag fårt. Det sa jag nu. Jag har på mig vantarna. Jag har så kalla händer.
och kallt hjärta